I motsats till den allmänna tron under de senaste åren, är islam inte är en ikonoklastisk religion. I de mer än 14
århundraden sedan ärkeängeln Gabriel uppenbarade Koranen till Muhammed, enligt muslimsk tradition, kan man knappast
hitta exempel på förstörelse av bilder eller idoler förknippade med religionen.

I själva verket är förstörelsen av hedniska idoler i Kaba, den plats mot vilken muslimer be, när Muhammed erövrade
Mecka år 630, en av de få episoder av ikonoklasmen som kan hittas inom Islam och kanske den mest representativa och
kända. För att hitta ett annat exempel behöver vi flytta oss fram till mars 2011, då talibanerna förstörde buddha
statyer i Bamiyan, två imponerande statyer ristade i berget i Afghanistan och vars historia går tillbaka till det
femte århundradet. Den internationella kampanjen i vilket många länder och muslimska religiösa myndigheter deltog,
kunde göra lite för att förhindra dess förstörelse.

Men attackerna den 11 september och de amerikanska invasionerna av Afghanistan och Irak ändrade den islamiska
världens syn på västmakterna. De danska karikatyrerna av Muhammed som publicerats under 2005 uppfattades som en
attack och en skymf mot den muslimska tron, och ledde till många protester i muslimska länder samt attacker mot
danska intressen i dessa länder.

Sedan 2005 har många fatwor (påbud proklamerade av experter på islamisk lag) uttalats mot karikatyrerna eller
ritningar som visar Muhammed eftersom det är en hädelse förbjudet enligt Koranen. Dock är frågan inte så enkel.
Medan saudiska wahabiterna och salafisterna, som representerar de mest radikala grenarna av islam, förbjuder bilder
av profeten eller hans följeslagare, shiiterna tillåter avbildning av Muhammad så länge man visar respekt för
profeten. Därför är det inte svårt att hitta bilder av profeten i övervägande shia regioner, som i Iran och Irak.

OCH Abraham sade till sin fader Aazar: ”Gör du bilder till föremål för dyrkan? Jag ser tydligt att du och dina
stamfränder har gått vilse.” (6:74)

Koranen straffar dyrkan av idoler eller objekt som representerar gudar, men nämner inte vid något tillfälle om det
är tillåtet att visa Muhammed och hans följeslagare eller andra profeter i islam (Abraham, Jesus, mm) i
avbildningar. Islam är emot avgudadyrkan eftersom det står mellan Gud och människan, och kan bli ett föremål för
dyrkan.

För att hitta referenser till islams förhållande med bilder måste man vända sig till hadith (profetens uttalanden
och gärningar rapporterat av hans följeslagare och sammanställt år senare). I dem finner vi att Muhammad kritiserade
en man som försörjde sig genom konsten: ”Den som gör bilder i detta liv kommer att efterfrågas att blåsa i dem en
ande (eller själ), men han kommer inte att kunna göra det” och förbjöd byggandet av påkostade gravar, att be eller
vallfärda till dessa gravar, ”Vill du att jag ska skicka dig till samma uppdrag som jag blev sänt av Allahs
budbärare? Lämna inte bilder utan att ta bort dem eller höga grav utan jämna ut dem”.

Men de olika tolkningar som har tagits upp av dessa hadither under århundradena har inga av dem valt att förbjuda
bilder inom islam.

En av de första referenserna hittar vi i ett juridiskt dokument skriven av Ibn Qudama (1147-1223), en av de
viktigaste medeltidens sunni forskare, där han förklarar att det är omöjligt att förbjuda bilder, eftersom dess
laglighet beror på deras innehåll och sammanhang.

Ett århundrade senare kom teologen Ibn Taymiyya (1263-1328), vars inflytande sträcker sig till nutid genom de
ultrakonservativa wahabitiska och Salafi rörelser, fram till att bilderna inte bör användas som ett sätt att närma
sig Gud, söka hans medling eller be om en tjänst.

Men utan tvekan den viktigaste tolkning finns i den egyptiska juristen Muhammad Abduhs (1849-1905) fatwa om
modernism och islamisk reformism. Där förklaras behovet av att bevara bilder och målningar för att skydda islamisk
kunskap och kulturarv. Vidare påpekade M. Abduh även att ”ingen av ulema (lärda i islam) har aldrig motsatt sig till
bilder. De kan inte motsätta sig fördelarna av bilderna i de ovan nämnda fallen. … Det går inte att övertyga en
mufti (jurist) att bilder användes i alla fall, som ett objekt av avgudadyrkan. Därför kan islamisk lag inte
ogiltigförklara ett viktigt medel för kunskap, förutsatt att de inte utgör ett hot mot religion och tro. I själva
verket borde muslimer inte förbjuda sig själva något som så klart gynnar dem”.

I muslimska traditionen talar Gud till människan genom ordet, och det är därför arabiska kalligrafin är central inte
bara i islamisk konst, men också i representationen av det gudomliga.

De muslimska lärdas tolkningar och heliga texter visar att det är möjligt att använda bilder för att representera
Muhammad, precis som kalligrafin representerar det gudomliga, förutsatt att de inte är föremål för avgudadyrkan och
att det görs med respekt.

Målningarna och fresker som i århundraden har visat Muhammed och hans följeslagare, bortom enkla bilder, är en källa
till kunskap och ett kulturhistoriskt arv för muslimer och för hela mänskligheten.