Daniel G. – Webislam

Ramadan börjar och med det intensifieras en av de mest ihärdiga kampanjer för att bojkotta israeliska produkter, den
som riktar sig mot dadlarna, som sedan några år kan ses allt mer i Europa framför allt i samband med förekomsten av
muslimska konsumenter. Dadlar är en produkt med stor konsumtion under Ramadan pga. tradition och fruktens höga
energi innehåll, och Israel försöker att få många (och har lyckats med det hittills) att bryta fastan med deras
lyxiga och dyra medjoul dadlar, som är uppe på 15 % av den israeliska exporten till EU. ”De israeliska dadlarna
anländer i tid för Ramadan” säger stolt Mehadrin, den israeliska jordbruksjätten.

”Denna dadel när ockupationen och apartheid” hävdar istället BDS Madrid Group, som vittnar om en kampanj som
pågår också i länder som Frankrike (med stor erfarenhet), Storbritannien, Belgien och Italien, liksom i USA,
Sydafrika och Marocko, en av de arabländer som har normaliserat sina relationer med Israel.

Dessa bojkotter är en del av aktiviteter inom den internationella kampanjen Bojkott, Avinvestering och Sanktioner
mot Israel (BDS), ett initiativ som lanserades av det palestinska civila samhället under 2005 vars mål är ”att
Israel drar sig tillbaka från alla ockuperade områden 1967, inklusive östra Jerusalem, avveckling av alla
bosättningar som har etablerats i dessa områden, att de följer FN:s resolutioner om återlämnande av palestinska
flyktingars rättigheter och att avsluta sitt apartheid-systemet.” BDS är inspirerad av den framgångsrika bojkott
som en gång startades mot apartheidregimen i Sydafrika och som blev avgörande för dess frånfälle.

Särskilt i Sydafrika, fick BDS för några månader sedan en stor seger genom att få Karsten Farms, en av de mäktigaste
jordbruksföretag i landet, att bryta förbindelserna med den israeliska exportören Hadiklaim och förbinda sig att
inte ha några affärer framöver med israeliska företag verksamma i de ockuperade palestinska områdena. En av båda
bolagens bransch var marknadsföring av medjoul dadlar som odlades (verklig eller skenbar) i Sydafrika under
varumärket Kalahari, som ägs av Hadiklaim.

Den lönsamma affären med dadlar

Israel odlar och exporterar upp till nio sorter av dadlar, men dess flaggskepp är definitivt den nämnda medjoul
eller medjool. De är lätt att känna igen på grund av deras stora storlek, mörk färg och deras höga pris. Medjoul
dadlar (en anpassning från den arabiska majhool som betyder ”okänd”) är en variant av marockanskt ursprung som i
mitten av förra århundradet exporterades till Kalifornien och därifrån till andra länder som Sydafrika och Israel,
som nu är en av de största producenter och den största exportören. Dessa dadlar finns ibland på marknaden under
namnen jumbo dadlar.

Andra sorter som kan hittas på marknaden, om än i mycket mindre utsträckning, är färska dadlar (kylda) barhi och
deglet nour. Även om de sistnämnda sorterna är den vanligaste och välkända inom den spanska marknaden, oftast
importeras dem från Tunisien och Algeriet och inte från Israel. Men för några år sedan rapporterades närvaron av
israeliska dadlar deglet nour i en av de största spanska livsmedelskedjorna.

Några fakta

Israel rankas på 14:e plats (2011) bland odlare av dadlar men kontrollerar 35 % av världsmarknaden i allmänhet och
50 % för medjoul variant vilket motsvarar 60 % av sin dadelpalm produktion (30 000 ton under 2012). Israel
exporterar omkring 50 % av sina medjoul dadlar, men tack vare deras höga pris, representerar dessa exporterade
dadlar 75 % av inkomsten för bönderna. Under 2011, rapporterade de israeliska företags dadel export 265 miljoner
dollar i vinst. Israel export till EU 66 % av sin jordbruksproduktion (2010) i vilken dadalarna upptar en av de
bästa platserna.

Muslimska grupper i Europa och USA är ett av de viktigaste målen för israeliska exportörer av dadlar, som kan
relateras till det faktum att den genomsnittliga konsumtionen av dadlar inom Israel är 1 kg per person och år,
medan i arabländerna (och mestadels muslimer) är 10 gånger högre. Dadel konsumtionen ökar med enorma siffror under
Ramadan och bland många muslimer tycks sprida sig modet att bryta fastan med den blanka och dyra medjoul.

Apartheids dadlar

Mycket av Israels jordbruksexport odlas på illegala bosättningar på Västbanken eller de ockuperade Golanhöjderna som
tillhör Syrien. När det gäller dadlarna, förutom två bosättningar i Golan (Maale Gamla och Ramot) är produktionen
koncentrerad i Jordandalen och Döda havets område, bland tjugotal sionistiska kolonier, som ansvarar för 60 % av
Israels dadelpalm produktion (och 51 % av medjoul dadlar produktion).

Dessa kolonier sträcker oftast sina grödor för mark som lagligt sätt (om lagen har någon betydelse på Västbanken)
inte tillhör bosättningen och som omedelbart blir förbjudet område för den palestinska befolkningen. Bosättningen
Mitzpe Shalem, en före detta kibbutz som ”privatiserades” vid Döda havet, äger idag, genom flera företag, mycket av
jordbruket i området. Förutom den finns också Shadmot Mehola (en religiös bosättning specialiserat på export av
dadlar), Almog, Mevo’ot Yeriho, Vered Yeriho, Beit Haarava, Yitav, Naomi, Niran (alla med ”judaiserings” syfte av
Jeriko-området) Argaman, Bekaot, Gittith, Hamra, Hemdat, Kalya, Maskiot Petzael (vars säkerhetschef dömdes 2003 för
att döda i kallt blod en ung palestinsk till 200 timmars samhällstjänst!) Roi, Rotem och Tomer.

De flesta av dessa bosättningar är Nahal kolonier, d.v.s. ursprungligen fastställda av den israeliska armén för att
locka judiska civila till kolonisations plan och etnisk rensningen av Palestina som utvecklas kontinuerligt sedan
1948.

Dadlarna är en viktig inkomstkälla för dessa kolonier (det viktigaste i vissa fall) och är avgörande för dess
överlevnad. Utan tvekan den exponentiella tillväxten av de israeliska dadlars närvaro på världsmarknaden under det
senaste decenniet har mycket at göra med den lika spektakulära tillväxten av kolonierna. Sedan 2011 Israels
jordbruksministerium delar ut nya subventioner till dadelpalm för att kompensera för upphörande av importen av
palmblad från Egypten, den främsta leverantören av denna produkt som Israel använder för att göra varje år 700 000
Lulav som används under den judiska festivitet lövhyddohögtiden (Sukkot). Samma år ökade den israeliska exporten av
dadlar med 16 %.

Kolonierna har spridit sig som en cancer på den ockuperade Västbanken sedan början av sjuttiotalet. De är svaret på
dilemmat om integration i Israel i ett land som sionismen anser är deras, både av symboliska skäl som för dess
ekonomiska och strategiska värde, men som är tätt bebott av en befolkning, palestinsk, vilket inte var lämpligt att
driva ut i massan (så som gjordes 1948 med palestinierna inne i den nybildade Israel) och som inte på något sätt
skulle ges några medborgerliga rättigheter, även som andra klass medborgare, som man var tvungen att göra med den
palestinska minoriteten som blev kvar i Israel efter 1948. Kolonisering eller försenad annekteringen, var
alternativet till oförmågan att formellt annektera Västbanken efter ockupationen 1967.

Sedan dess har de intrikata nätverk av kolonier, med tillhörande infrastruktur (exkluderande vägar, militära
områden, ”gröna” områden), har ätit palestinsk mark, till den punkt att trots bosättare nu utgör endast 20 % av
befolkningen på Västbanken, äger Israel 60 % av territoriet (och naturligtvis styr resten), vilket är i praktiken en
del av den judiska staten för alla ändamål (i själva verket har 10 % redan fysiskt annekteras av den berömda muren).

I gengäld bor palestinierna i enklaver, bokstavligen i en bur, utan territoriell kontinuitet, med en ökad grad av
överbeläggning och fattigdom, hjälplösa vittne av konfiskeringen av deras land, rivning av deras hem, förstörelse av
deras grödor, kvävning av deras ekonomi, dömda till orörlighet, utsatta för våld av bosättare, armén och ett
rättsligt system som utformats speciellt för att göra deras liv eländigt och tvinga dem att lämna sitt land.

Vatten användning är en av de mest blodiga sidor av apartheidsystemet. Om den genomsnittliga israeliska förbrukar
fyra gånger mer vatten än en palestinier, på Västbanken andelen kan vara 8-1. 83 % av den tillgängliga vatten
används i kolonierna (som ofta är byggda just på grundvatten reserver) eller kanaliseras in i Israel, alla genom
den statliga företag Mekorot, som endast levererar till judar.

Det finns många vatten restriktioner som enbart gäller palestinierna, till exempel förbudet att bygga eller ens
reparera distributionsinfrastruktur, inklusive att gräva brunnar eller fördjupa befintliga när de har torkat, vilket
händer hela tiden på grund av bosättarnas överexploatering av grundvattnet, med sina ”europeiska” konsumtionsvanor
och intensiv bevattning.

Kolonierna förorenar också grundvattnet med sitt avfall. Men reningsverk är också endast för judar, en resurs som
kan avgöra framtiden för jordbruket i området. Just apartheids dadlar bevattnas med denna typ av vatten, från Og
reservoar, som ägs av Mitzpe Shalem, Kalya, Beit Haarava och Almog kolonier och som naturligtvis inte vänder sig
till palestinska bönder.

Bosättarnas jordbruk använder ofta palestinska arbetare som har fördrivits genom kolonisationen. De tvingas
acceptera svältlöner och hårda arbetsvillkor eftersom de inte är skyddade av någon lag. Många av dessa arbetare är
palestinska barn, särskilt i dadel plantager. Under 2008 rapporterade den palestinska statistiska centralbyrån att
mer än 7000 ensamkommande barn mellan 5 och 17 arbetade på israeliska plantager i Jordandalen, oräknat de
papperslösa.

Självklart allt vi har nämnt är olagligt enligt ”folkrätten”. Utöver den militära ockupationen, byggandet av
bosättningar och muren och kolonisering och apartheid-systemet på toppen, alla bryter den fjärde Genèvekonventionen,
en rättsstridig situation som har bekräftats av FN (generalförsamlingen och säkerhetsrådet) och av Internationella
domstolen.

Många fler röster har talat i denna fråga, inklusive kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, kommittén mot
tortyr, utskottet för mänskliga rättigheter i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, utskottet för ekonomi, sociala och kulturella rättigheter och rapporter från olika rapportörer i FN. I
praktiken spelar det ingen roll, eftersom, å andra sidan, den ”internationella samfundet” förutsätter i praktiken
att Israel är, liksom Guantanamo, ett rättsligt tomrum, ett undantag.

Så det är inte förvånande att Europeiska unionen, en av hörnstenarna i denna rättsliga limbo och prioriterad partner
för Israel, inte bara inte hindrar import av varor från ett territorium under militär ockupation, men inte heller
kräver, eller gör det mycket milt, en ursprungsmärkning som visar var produkterna kommer ifrån (som man gjorde till
exempel med Sydafrika). Även att i strikt mening, är det olagligt att produkter från de ockuperade territorierna
gynnas av associeringsavtalet mellan Israel och EU.

Ett krav som skulle låta extravagant i Israel. Om Västbanken betraktas som en del av dess territorium (förutom med
avseende på palestiniernas rättigheter) och själva jordbruksföretagen verkar på vardera sidan av den suddiga gröna
linjen, de förväntar sig inte att göra någon annorlunda märkning och inte ens att separera de koloniala dadlar från
Jordandalen från de som förekommer i de övriga två dadepalms områdena, Baysan och Araba dalar inom gränserna för den
”laglig” Israel.

I själva verket den största exportören av dadlar, Hadiklaim, skriver på sin hemsida: ”Hadiklaim dadelpalms plantager
sträcker sig över Israels hela längd, från Galileiska sjön till Döda havet regionen, från Araba Arava öknen tills
Beit Shean Baysan dal.” En turné som omfattar, utan att namnge den ockuperade Jordandalen.

Men i själva verket, vad är det som skiljer kibbutz dadlarna från Samar (i Araba dalen), Sde Eliyahu eller Mesilot
(i Baysan dalen) från de sionistiska bosättningarnas på Västbanken? Kanske endast tiden. Alla är ett instrument för
kolonisering och de är bosatta på mark som exproprierats från palestinier.

Den religiösa kibbutz Sde Eliyahu, en av de största producenter av dadlar i Israel, driver mark som tillhörde den
palestinska byn Arab al-Arida, som förstördes efter utvisningen av dess invånare maj 1948. Kibbutz Maoz Hayyim odlar
sina dadlar på resterna av den etnisk rensade byn al-Gaznawiyya, Ein Hanatziv på Farwana byn, Shluhot på
al-Ashrafiyya, och så vidare i ett mönster som upprepas i hela Israel.

Sammanlagt trettio byar i Baysan dadelpalm region förstördes av de sionistiska styrkorna 1948 och dess invånare
tvingades i exil. Baysan själv, som nu kallas Beit Shean, rensades från palestinier två dagar innan utropandet av
staten Israel.

Vem säljer israeliska dadlar?

Kooperativet Hadiklaim är den långa armen för stor del av de israeliska bosättningar som odlar dadlar naturligtvis
inklusive Jordandalen och Döda havet (som märks som ”Israel”). Spanien, Storbritannien, Frankrike, Schweiz,
Tyskland, Österrike och Skandinavien är deras viktigaste destination. King Salomo och Jordan River är deras
vanligaste märken, och är också den största leverantören för majorister som säljer lösvikt.

Hadiklaim marknadsför även Kalahari som man påstår odlas i Sydafrika, även om det har föreslagits att denna källa
kan vara en undanflykt för att kringgå bojkotten. Samma situation gäller för företaget Mehadrin.

Mehadrin är Israels största producent och exportör av livsmedelsprodukter, ägare av det välkända märket Jaffa, och
konkurrerar (och kanske har redan passerat) med Hadiklaim om det globala marknad för medjoul dadlar, som
marknadsförs under märket Mehadrin. Den har ärvt mycket av marknaden som en gång kontrollerade Agrexco, den stora
israeliska statliga företag som privatiserades 2008 och formellt likviderats under 2011 (även om varumärket
överlever). Den arbetar med produkter både från Israel och de ockuperade territorierna, inklusive Golanhöjderna, och
produkterna märks med Israel som ursprungsland. De levererar till vatten företag Mekorot och försvarsministeriet.
De exporterar till Spanien, Frankrike (där det är föremål för en intensiv bojkott kampanj), Storbritannien,
Tyskland, Holland, Sverige, Italien, Australien, Kina, USA, Brasilien och Kanada.

Carmel-Agrexco var för mer än ett halvt sekel Israels ledande jordbruks och livsmedels exportör och ansvarig för
export av mellan 60 och 70 % av jordbruksprodukter från de ockuperade områdena. Solidaritet med Palestina hälsade
Agrexco likvidation i september 2011 med att detta var ”slutet på en av jordbruks kolonialisms monster.”

Förutom stormarknader, är det allt vanligare att hitta dem i livsmedelsbutiker, särskilt de som är belägna i områden
med en betydande muslimsk närvaro. Det är ingen slump att i Madrid, kampanjen inleddes i Lavapies och områden runt
de två stora moskéer i staden. Vid en första undersökning hittades i många affärer lådor med medjoul dadlar. Skälen:
”Folk frågar efter dem” och mer under Ramadan, period under vilken affärerna säljer mycket mer. Hur är situationen
i Stockholm och hela Sverige där vi också konsumerar en hel del dadlar under Ramadan. Det är ingen som vet och
kanske är det dags att undersöka frågan. (Redaktions anteckningar)

Om ”folket frågar efter dem” skulle räcka med att påminna dem att bland de många bosättningarna i Jordandalen
förblir den palestinska staden Jeriko. Det finns palestinska medjoul dadlar vars odling är en bedrift med tanke på
bristen på vatten, det ständiga hotet från bosättarna och armén på jorden och strypning av den palestinska ekonomin.
Trots det kan de nå de europeiska affärerna om man begär dem. Och de smakar inte apartheid.