Nasim Ahmed – Middle East Monitor

 

Amerika sjunker ner i en moralisk avgrund, blottad av det hänsynslösa sätt på vilket president Donald Trumps administration försöker tysta motståndet mot en av vår tids värsta grymheter. I den orwelliansk värld som byggs upp framför våra ögon, behandlas motståndet mot folkmordet i Gaza som ett uttryck för hat och våld, medan de som hejar på Israels massmord får tillåtelse att paradera sitt stöd ostraffat.

Dag för dag transporteras auktoritärismen och våldet som har hållit palestinierna underkuvade i decennier över hela världen. I Israels ständigt växande känsla av frihet från ansvarsskyldighet är den första försvarslinjen inte längre den belägrade befolkningen i Gaza, eller de tre miljoner palestinier som utsätts för en apartheidregim på den ockuperade Västbanken. Israels frontlinje har transporterats till Washington, New York, Berlin, London och huvudstäder över hela västvärlden.

Med en växande medvetenhet om Israels brott och ett ökande antal människor som vägrar att hålla tyst, är auktoritärismen som länge har krossat palestinska liv inte längre begränsad till den illegalt ockuperade Gazaremsan och Västbanken.

Det exporteras nu aktivt till hjärtat av västerländska demokratier.

Genom att erodera själva principerna om frihet och rättvisa som dessa samhällen hävdar att de bygger på, är allt detta under förevändning att bekämpa antisemitism. De första offren i denna omvandling har redan dykt upp. Mahmoud Khalil och andra som honom kan vara bland de första offren för USA:s vändning mot auktoritärism i Israels tjänst.

”Att vara palestinier överskrider gränser”, sa Khalil, den palestinske utexaminerade från Columbia University, som skrev från en interneringsanläggning i Louisiana där han beskrev sig själv som en ”politisk fånge.” Han berättar om hur agenter från Department of Homeland Security arresterade honom utan en arresteringsorder, framför hans fru, och tvingade in honom i en omärkt bil, och säger att han hölls utan rättegång, nekade en filt, var tvungen att sova på golvet och lämnades i mörker om orsaken till hans frihetsberövande. Hans arrestering, skrev Khalil, var en direkt följd av att han utövade sin rätt att protestera mot folkmordet i Gaza. ”Jag ser i mina omständigheter likheter med Israels användning av administrativt frihetsberövande – fängelse utan rättegång eller åtal – för att frånta palestinier deras rättigheter”, reflekterade han.

”Min orättvisa internering är ett tecken på den anti-palestinska rasism som både Biden- och Trump-administrationerna har visat under de senaste 16 månaderna när USA har fortsatt att förse Israel med vapen för att döda palestinier och förhindrat internationell intervention”, förklarade Khalil. ”I decennier har anti-palestinsk rasism drivit ansträngningar för att utöka USA:s lagar och praxis som används för att våldsamt förtrycka palestinier, arabamerikaner och andra samhällen. Det är just därför jag är måltavla.”

Khalils frihetsberövande, som han påpekade så kraftfullt, är inte en aberration eller ett engångsfall. Det är en del av ett mycket större mönster där västerländska institutioner böjer sig under press för att prioritera Israels ständigt växande straffrihet framför sina egna medborgares demokratiska rättigheter. Ett av de tydligaste exemplen på denna trend är Trump-administrationens brev till Columbia University. Den federala regeringen hotade att dra in 400 miljoner dollar i finansiering om inte universitetet efterkom en rad krav, inklusive antagandet av den kontroversiella definitionen av antisemitism från International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Israels föredragna definition av antijudisk rasism blandar ihop legitim kritik av apartheidstaten med antisemitism, och kriminaliserar därmed dess kritiker.

Det här handlar inte bara om campuspolitik, det representerar en bredare trend mot auktoritärism för att skydda Israel.

Akademisk frihet, protesträttigheter och yttrandefrihet undergrävs under sken av att bekämpa antisemitism. I stället för att skydda judiska samhällen från verkliga hot, använder regeringar och institutioner i allt högre grad anklagelsen om antisemitism som ett verktyg för att kväva politisk opposition mot Israels politik. Detta är inte bara oärligt, utan också djupt farligt.

Över hela västvärlden bevittnar vi en samordnad kampanj för att omdefiniera antisemitism på ett sätt som skyddar Israel från ansvarsskyldighet. Ju högre ropet mot Israels folkmord i Gaza växer, desto mer ivrigt är det att allierade västerländska regeringar sträcker sig efter auktoritarismens verktyg för att kriminalisera oliktänkande. I centrum för denna ansträngning är IHRA-definitionen, som betecknar olika kritiker av Israel och sionismen som antisemitiska. Dess antagande av institutioner och regeringar har skapat en kylande effekt på yttrandefriheten, vilket gör det lättare att straffa dem som talar för palestinska rättigheter.

Precis som Trump-administrationen försöker slå ner på yttrandefriheten genom sin beväpning av antisemitism, ser vi i Israel hur ansträngningarna att bekämpa antijudisk rasism håller på att kollapsa under tyngden av dess egna motsättningar. Bara förra veckan bojkottades en högprofilerad antisemitismkonferens organiserad av Israels diasporaministerium av flera framstående judiska ledare, inklusive Storbritanniens överrabbin Ephraim Mirvis, Tysklands antisemitism-tsar Felix Klein och den franske filosofen Bernard-Henri Lévy. Deras anledning? Konferensarrangörerna bjöd in högerextrema personer med väldokumenterad historia om antijudisk retorik. Själva evenemanget avsett att bekämpa antisemitism gav en plattform för dem som har förevigat den.

Denna absurditet blottar en djupare sanning: antisemitism definieras inte längre av hat mot judar, utan av ens inställning till Israel.

De som uttalat stöder israelisk politik omfamnas, även om deras uppgifter om judiska frågor i bästa fall är tvivelaktiga och i värsta fall rent rasistiska. Samtidigt fördöms de som förespråkar palestinska rättigheter – av vilka många själva är judar – som antisemiter.

Nedfallet från konferensen ledde till ett kompromissförsök av Israels president Isaac Herzog: ett separat möte för judiska ledare, exklusive de högerextrema figurerna. Detta tjänade dock bara till att belysa omfattningen av problemet. Den bekräftade att inkluderingen av dessa personer inte var en förbiseende, utan en del av en bredare strategi för att normalisera allianser mellan Israel och den globala extremhögern.

Den brittiska israeliska författaren Rachel Shabi varnade för denna utveckling i en ny artikel, och påpekade hur extremhögerns ”låtsaskamp” mot antisemitism har blivit en nyckelstrategi för att splittra progressiva rörelser och samtidigt stärka auktoritärism. Shabi noterade hur Trump-administrationen har beväpnat antisemitism för att undertrycka oliktänkande, särskilt bland pro-palestinska aktivister.

Högerextrema ledare över hela Europa och USA har funnit att omfamna Israel samtidigt som de låtsas vara oroliga för judiska samhällen ger dem en kraftfull sköld mot anklagelser om rasism. Denna strategi har använts av figurer som Marine Le Pen i Frankrike och Ungerns Viktor Orbán, som har byggt upp politiskt kapital genom att positionera sig som judars försvarare mot en påstådd vänsterorienterad eller muslimskt driven antisemitism. Genom att göra det avviker de samtidigt från sin egen historia av antisemitisk retorik samtidigt som de cementerar allianser med Israels hårda högerregering.

Konsekvenserna av denna beväpning är inte bara politiska, de utgör ett direkt hot mot judiska samhällen.

När auktoritära ledare hävdar att de ”bekämpar antisemitism” samtidigt som de använder förtryck och censur, främjar det tyvärr, men nästan oundvikligt, förbittring mot judar. Genom att associera tillslag mot yttrandefrihet och kränkningar av de mänskliga rättigheterna med judiska intressen riskerar högerns aktörer att sätta fart på just de antisemitiska känslor som de säger sig vara emot.

Det kyliga Vita husets sociala media-inlägg som tillkännager frihetsberövandet av Mahmoud Khalil med den hebreiska frasen ”Shalom, Mahmoud” exemplifierar denna farliga trend. Genom att formulera auktoritärism som ett försvar av judiska intressen, konstruerar högerledarna en berättelse där judar i slutändan kommer att skyllas för urholkningen av alla andras medborgerliga friheter.

I en värld där extremhögern fortsätter att vinna mark måste kampen mot antisemitismen återtas från dem som använder den som ett verktyg för förtryck riktat mot sina politiska motståndare. Endast genom att göra det kan vi säkerställa att kampen mot trångsynthet förblir rotad i rättvisa snarare än politisk ändamålsenlighet. Som Khalil själv uttryckte det, ”Jag har alltid trott att min plikt inte bara är att befria mig själv från förtryckaren, utan också att befria mina förtryckare från deras hat och rädsla.”

 

 

Original text: The weaponisation of anti-Semitism: how a fight against hate became a tool of oppression