Middle East Monitor

Indierna är splittrade i konflikten mellan Israel och Palestina. Medan vissa uttrycker stöd för Israel, finns det betydande motstånd mot dess handlingar. Gruppen ”Indier för Palestina”. som består av intellektuella och aktivister, förespråkar att den indiska regeringen ska motsätta sig Israels kränkningar av mänskliga rättigheter.

Stödet för Israel är särskilt starkt bland medlemmar av de styrande BJP och hindunationalistiska grupper, som ofta stämplar palestinier som ”terrorister”. Trots detta sympatiserar många indier med den palestinska kampen för självständighet men tycker att det är utmanande att uttrycka sitt stöd i det nuvarande politiska klimatet. Hashtaggarna #ISupportIsrael, #IndiaWithIsrael, #IndiaStandsWithIsrael och #IsrealUnderFire har varit trendiga i Indien sedan det senaste kriget mot Gaza började, men varje trend som lyfter fram de grymheter Israel begår blir ett svårt piller att svälja för dess initiativtagare och anhängare.

Nyligen fick Bollywood kändisar motreaktioner för att de stödde Palestina, inklusive Madhuri Dixit, Nushrratt Bharuccha och Ritika Sajdeh (hustru till cricketspelaren Rohit Sharma).

Frågan är varför har världens största demokrati och det icke-muslimska landet med den största muslimska befolkningen anslutit sig till Israels apartheidregim istället för Palestina? Svaret verkar okomplicerat, det är den styrande högerextrema BJP-alliansen som har förvandlat ett sekulärt Indien till polariserad politik med en ständigt ökande antimuslimsk inställning på grund av dess inflammatoriska retorik.

Alliansen mellan Indien och Israel har i allt högre grad präglats av ömsesidiga antimuslimska känslor, eftersom båda länderna ser muslimska samhällen och grupper som ett hot. Under ledning av premiärministrarna Narendra Modi och Benjamin Netanyahu har detta förhållande stärkt militärt samarbete och ideologisk anpassning, ofta inramad inom ramen för den växande hinduiska och judiska nationalismen.

Ännu värre har varit det faktum att istället för att fördöma Israels senaste brott mot mänskligheten, har den BJP-ledda regeringen börjat efterlikna dem i Indien, särskilt i det omtvistade territoriet av indiska Jammu och Kashmir.

Den indiske diplomaten Sandeep Chakravorty har väckt kontroverser genom att föreslå att Indien implementerar en ”israelisk modell” i Kashmir, som inkluderar att uppmuntra hinduiska bosättningar som liknar dem i ockuperade palestinska områden. Han talade till Kashmiri-hinduerna i New York och hävdade att denna strategi skulle kunna förbättra säkerheten och underlätta återvändandet av flyktingar. Hans kommentarer har mött betydande motreaktioner, med pakistanska tjänstemän och kashmiriska forskare som fördömer dem som reflekterande av en nybyggare-kolonial agenda som hotar regionens demografiska balans.

En annan anledning till att båda staterna kommer bra överens med varandra är deras skendemokratiska praxis. Innan Modi-regeringen tillträdde var Indien en anständig demokrati men nu har saker och ting förändrats drastiskt eftersom BJP har infört Citizenship Amendment Act (CAA) 2019 – som tillåter icke-muslimska religiösa minoriteter från Pakistan, Bangladesh och Afghanistan att söka medborgarskap – en åtgärd som hotar muslimer att underkasta sig och hålla dem under kontroll. Däremot gör Israel samma sak – eller faktiskt ännu värre – mot palestinier vars liv, egendom, ekonomi och frihet står under konstant hot om att raderas.

Ideologisk resonans mellan sionismen och Hindutva är en annan orsak bakom Indiens avtagande stöd för Palestinas sak och milda svar mot apartheidregimens grymheter i Mellanöstern. Vinayak Damodar Savarkar och senare hindunationalistiska tänkare, som M.S. Golwalkar, fascinerades av sionismens framgång med att skapa en judisk stat i Israel. De såg det som en prototyp för deras strävan att etablera ett hinduiskt Rashtra i Indien. Denna beundran härrörde från delade etno-nationalistiska ideologier som prioriterar ras och territorium.

En expansionistisk agenda limmar också ihop de två. Begreppen ”Akhand Bharat” (Odelat Indien) och Israels utvidgade gränser drivs av nationalistiska och utestängande ideologier. Akhand Bharats vision syftar till att införliva grannländer som Pakistan, Bangladesh, Nepal, Bhutan, Sri Lanka och Myanmar i ett större hinduiskt Indien. På samma sätt förespråkar Greater Israel-rörelsen för annekteringen av Västbanken och andra ockuperade palestinska områden, Jordanien, delar av Irak och Egypten.

Dessa expansionistiska agendor drivs ofta av religiös och etnisk nationalism, som framställer minoriteter som hot mot den dominerande gruppens identitet och intressen. Genom att demonisera och utsätta minoriteter till syndabock kan de högerextrema regeringarna konsolidera sin makt och distrahera från sina misslyckanden i styrelseskick.

Men sådan expansionistisk politik är inte bara oetisk utan också opraktisk och skadlig för regional stabilitet och fred. De vidmakthåller konflikter som tränger undan befolkningar och avleder resurser från pressande inhemska frågor som fattigdom, ojämlikhet och utveckling.

Det skulle därför inte vara fel att antyda att den nuvarande förstärkningen av banden mellan Indien och Israel är mer grundad i deras etno-nationalistiska världsbilder och fientlighet mot muslimer snarare än ömsesidiga strategiska intressen. Men varje band som är baserat på hat mot någon gemenskap består inte för evigt och faller sönder under tyngden av sin egen politik. Därför skulle det vara klokt av Indien och Israel att revidera sin kontradiktoriska strategi mot sina fiender och minoriteter för en varaktig fred i Mellanöstern och Sydasien. Eftersom fortsatta fientligheter skulle ytterligare förvärra existentiella hot mot dem snarare än att lösa befintliga.

Originaltext: Anti-Muslim bias, the new common denominator between India and Israel