De demolerade deras hus, förstörde deras land, stal deras egendom, förintade deras ras, inte nöjda med deras
tragedi har förvandlat dem till spöken som vandrar utan mål på gatorna mumlande sin bitterhet.

Den 7 juni 1967 en grupp hebreiska fallskärmsjägare under General Mordechai Gur, efter hårda strider med jordanska
trupper, erövrade den gamla staden i Jerusalem. En enorm tragedi föll över Haram al Sharif, Al Aqsa moskén,
Klippmoskén, Qubbat al Sajray (där traditionen säger att profeten Muhammed uppsteg till himlen) och den kristna
helgedomen av den heliga graven och juvelen i kronan, Klagomuren.

I gryningen den 10 juni 1967 IDF (de sionistiska väpnade styrkorna) gav en ultimatum på tre timmar till de 700
invånarna i maghrebi stadsdelen eller Herat al Maghariba som låg vid kanten av Klagomuren (Kotel maaravi eller
Al -Burak, den mytiska bevingade hästen av Muhammed) att utrymma det eftersom de skulle riva den.

Dagen innan Ben Gurion personligen och efter att ha bett en bön på muren gav upphetsad ordern till Israels
försvarsminister Moshe Dayan att rensa hela området för att ta emot de tusentals judiska pilgrimer som förväntades
dit för att fira segern över de arabiska trupperna.

Det fanns inte en tillstymmelse till barmhärtighet och bulldozrar på mindre än 24 timmar rensade bort helt och
hållet 800 år av historia som går tillbaka till tiden för Ayyubiderna och Mameluckerna. Det släcktes för evigt ett
outsägligt kulturell och arkitektonisk arv representerad av Al Buraq och Sheikh Eid moskéer och flera zaouias
(moskéer mausoléer för att få baraka, välsignelser av Wali eller ”helgon”), Al-Afdaliyya, Al Fakhriyya koran skolor,
och den andalusiska sufi gästhem Abu Medyan (en religiösa komplex som tillhörde Abu Saud familjen, där ingick Yasser
Arafats mor, han själv bodde där mellan 1933 och 1936). Stormuftis kontor och hamam eller offentliga bad. Detta var
en stadsdel där ödmjuka och hårt arbetande människor levde i som för sin marginella utseende tvekade inte Jerusalems
borgmästare Teddy Kollek att beskriva som ”gödselhögs ohyra.”

Maghreb området döptes med det namnet på grund av de många resenärer, pilgrimer och handlare med marockanskt
ursprung som bosatte sig i det sedan tiden för Saladin. Krönikorna säger att invånarna höll sina traditioner och
seder, kläder, danser, sånger, typisk mat som tagine, couscous och harira soppa. Idag finns kvar bara Gödsel dörr
eller Bab el Magharbeh som knappt har kvar sin ursprungliga struktur. Utan tvekan är detta det bästa exemplet på
etnisk rensning utfört av sionismen med syfte att radera minnet av det palestinska folket.

Den 12 juni 1967 den nya Kotel torg, HaKotel Hama’aravi invaderades av mängder av judar som bar flaggor med
davidsstjärnan och ljuskronor som frenetisk sjöng ”Hatikva” (Israels nationalsång). Rabbinerna spelade ”shofaren”
eller bockhorn och tillkännagav ankomsten av den messianska tidsåldern. 2000 år efter av romarnas förstörelse av det
andra templet återställdes den ”gudomliga ordningen” och det judiska folket återvände till sitt ”älskade land” efter
den långa exilen. Torah profetior uppfylldes till punkt och pricka. Jerusalem proklamerades högtidligt den eviga och
odelbara huvudstaden till Eretz Israel.

Många av Maghrebi områdets invånare evakuerades med flyg till Marocko från Amman (Jordanien) tack vare kung Hassan
II:s stöd. Medan resten var tvungen att söka asyl i flyktinglägret i Shufat. Sammanlagt 6000 araber och kristna
drabbades av samma öde eftersom de ville återbefolka den gamla staden med tusentals judiska familjer från diasporan.
De judiska kvarteren i Jerusalem har sedan utökats till att nå enorma dimensioner.

Torget på Klagomuren har nu en yta på 20 000 kvadratmeter och har fyra poliskontroller. Utan undantag alla personer
som vill komma in måste genomgå en noggrann kontroll eftersom hotet om ett attentat eller en självmordsattack är
något man inte kan ta lätt på. Därav att de judiska medborgarna bär alla vapen för att förebygga en incident.

I Tempelberget Moria lades världens grundsten, här föddes av Adam och Eva, och har varit hemvist för de mest vördade
profeter som Moses, Abraham, Isak, Jakob, David och Salomo. Muren är den heligaste helgedom i den judiska religionen
och det är vanlig att dess anhängare kommer hit att läsa skrifterna, sörja och slå sina huvud mot den och lämna sina
böner i sprickorna vädjande om Adonais skydd, den snart ankomsten av Messias, återvändande av flyktingar samt
ombyggnad av templet. I Kotelens torg också utvecklas patriotiska ceremonier, soldaternas ed ceremoni, religiösa
festivaler och även bröllop.

Gumman på bilden heter Amina, född i maghrebi grannskapet. För generationer bodde hennes familj där tills de
fördrevs den ödesdigra dagen 10 juni 1967. Den skrämda gamla kvinnan vågar inte korsa checkpoints och föredrar att
se från fjärran tidigare minnen. Hennes ansikte speglar ödslighet och sorg och även om 46 år har förflutit sedan
Naksa, hon har inte accepterat att det inte går att återställa det som de stal från henne.

Självklart, hon var född i trakten, växte upp, tillbringade sin barndom, sin ungdom, gift sig, bildade familj och
fick barn här. Hon lyder en atavistisk kallelse som tvingar henne, oavsett vad, att återvända till födelseplatsen
för sina förfäder. En kärlek hon fick av sina föräldrar och som hon kommer aldrig avstå från.

Idag är hennes hus begravd under tusentals ton sten och cement och det är det värsta tortyren, att se platsen sina
förfäders hus förvandlat till judendomens viktigaste tempel. Kanske är detta bara frukten av vår fantasi eller
kanske är det en del av en mardröm. Amina är ett spöke som strövar omkring gatorna utan mål, en vandrande själ
fångat i limbo. Men även om de manipulerar sanningen finns det tillräckligt med bevis för att bevisa motsatsen.
Fortfarande finns det överlevande vittnen av folkmordet och vi har pålitliga dokument som motsäger segrarnas
version.

Jag försöker gissa hennes tankar, översätta hennes känslor tryckta i dessa gester av bitterhet och hjälplöshet. Jag
kan nästan till och med höra hur hennes hjärtslag accelererar när de sionistiska soldater som patrullerar de smala
gatorna passerar bredvid henne. Verkligen, det skulle vara bättre att vara död än att uthärda sådana stora
förödmjukelser.

De hebreiska arkeologerna fortsätter sina undersökningar på Kotel eller Al-Burak. De tröttnar aldrig på att öppna
nya underjordiska gångar efter bevis för att visa att de är de verkliga ägarna till det förlovade landet.
Utgrävningar i Hasmoneanernas tunnel startade för fyrtio år sedan, och når flera kilometer bort till den grad att de
muslimska religiösa myndigheterna anklagar Tel Aviv för att äventyra Klippdomen, den tredje heligaste platsen i
islam.

Judarna säger att Jerusalem är deras genom gudomliga arv, att de är legitima ättlingar till kananéerna och direkta
barn till Abraham, Isak, Jakob, David och Salomo. Medan palestinierna är bara inkräktare som kom från Kreta och
Egeiska öarna vars öde är att bli ”glömda som gräs.” Hävdar ortodoxa historiker. Staten Israels huvudsakliga uppgift
är att judaisera Jerusalem och bana väg för byggandet av det tredje templet som kommer att tillkännage ankomsten av
Messias och slutet på tiden som det står skrivet i profetiorna.