IIF:s Redaktion
Igår presenterades det alternativa rapporten till CERD (Committe on the International Convention on Ethnical and Racial Discrimination). Rapporten är en reaktion på den svenska regeringens nittonde, tjugonde och tjugoförsta rapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) där man inte tar på allvar den växande diskriminering som drabbar muslimer i Sverige.
Rapporten går igenom en serie missförhållande inom flera olika områden.
Den nya terrorismbrottslagstiftning från 2003 är att betrakta enligt rapporten som ”en ’raslag’ riktad enbart mot muslimer”, detta på grund att det har använts enbart mot muslimer. ”Samtliga 12 som har åtalats enligt den nya lagstiftningen har varit muslimer och av 26 kända frihetsberövanden har återigen samtlig varit muslimer”. Kritiken är stor med ingenting har gjorts för att rätta till missförhållande.
Socialtjänsten pekas också i rapporten för godtycklig och systematisk diskriminering. Flera fall nämns där socialtjänsten har agerat enbart på grund av etnicitet och religionstillhörighet utan konkreta fakta eller stark bevis på att någon överträdelse har skett. Det mest skrämmande är att i ett fall har man omhändertagit en pojke på grund av sina åsikter.
Rapporten påpekar också de muslimska organisationer avsaknad av stöd från myndigheterna samtidigt som de krävs att vara aktiva och bidra till samhälle. Myndigheternas prioriteringar när det gäller vem eller vilka som ska få deras stöd står inte i relation till de ”verkliga” problem som de uppfattar det. Men det är inte bara valet av område, bidragets storlek ifrågasätts också.
Ett annat välkänt område är segregationen i storstadsområden där man jämför situation i Sverige med det som sker med romer och icke-romer i Central-och Östeuropa. Detta är tydligare när man går djupare i fråga om bostads segregering som inte är okänt, många artiklar har skrivits om det, utan någon bestämd reaktion från våra politiker.
Fallet i Forserum tas upp som ett tydligt exempel på politikernas sympatetiska stöd men utan konkreta åtgärder bakom orden och i många fall, som justitieministern Beatrice Ask, ovilja att erkänna problemets existens.
Rapporten pekar också på regeringens ovilja att kartlägga muslimernas situation trots att inga lagliga hinder finns för att göra det. Indikatorer för etnisk diskriminering saknas och det försvårar arbete i kampen mor diskriminering.
Trots befintliga myndigheter och organisationer som arbetar mot diskriminering är det väldigt få fall som går hela vägen till domstolen. Stöd till organisationer som arbetar med denna fråga och som är kapabla att hantera det har minskat stadigt samtidigt som fallen har ökat. Skadeståndsstorlek är också ett problem, så länge den är int4e avskräckande kommer inte diskrimineringen att minska.
Och givetvis medias agerande nämns i rapporten. Svartmålande av muslimer och Islam är så stark att det har lett till många anser att muslimerna inte ska ha samma rättigheter som alla andra, detta i ett land samhälle som betraktar sig själv som jämlik, demokratisk och modern.
Rapporten pekar också på ett svagt ledarskap i frågan om islamofobin. Istället för att bekämpa det har det nu blivit ett inslag i många partiers agerande. Valet av område där regering satsar aktiv är utan tvekan en del av det. Område där man pekar på muslimer som förövarna (hederskultur och tvångsäktenskap) är hög representerade i regeringens val av problemområde att adressera. Oftast nämns inte islamofobi i deras slutsatser som om det inte existerade.
Rapporten presenterar också förslag för att komma till räta med problemen. En sanningskommission om Kriget mot terrorismen, islamic banking för att minska boendesegregation, medias roll för islamofobin, säkerhet för muslimska samfund och konvertiternas situation är några av dessa.
Rapporten är ett första steg mot en mer öppen diskussion. Den är mer fakta baserad en många av våra politikers uttalande och skrivelse, vilket borde vara en ögonöppnare för de själva och många av oss.
