Henry Jeffreys – thecritic.co.uk

En av de senaste årens mest ovanliga reseböcker är The Wet and the Dry (utgiven 2013) där Lawrence Osborne, en engelsk romanförfattare, reser i den muslimska världen på jakt efter en drink. Osborne är något av en expert på ämnet, den soi-disant ”vodka kritikern för Vogue magazine” och författare till en offbeat vinbok, The Accidental Connoisseur.

På sina resor letar han inte bara efter en fräck halva lager, han vill bli berusad. Som en pakistansk affärsman säger till honom: ”Är du seriös? Bli full i Islamabad?”

I detta ämne är Osborne dödligt seriös. Medan de flesta författare på drinkar drar sig för att undersöka sina egna mindre hälsosamma relationer med sprit, ser Osborne i inledningen av boken att Osborne skakades medan han intervjuades för italiensk tv på en bar i Milano. Det sätter tonen för det som följer när Osborne plöjer djupare in i den islamiska världen.

Han börjar sin resa, naturligtvis, i den mest förföriska av österländska städer, Beirut, dricker vin med krigsherren som blev vingårdsägaren Walid Jumblatt (”tjockt saftigt amerikaniserat vin, mer eller mindre upprörande”), Martinis i hotellbarer och massor av arak, Libanons nationaldryck.

Därifrån är det till territorium där det är mycket mindre lätt att få tag i en snifter eller där alkohol noggrant spärras av för västerlänningar som i Abu Dhabi, där Osborne blir spektakulärt full och hamnar fullt påklädd i hotellets swimmingpool.

Idag är i den islamiska världen notoriskt förbjuden alkohol, även om Koranen är mindre tydlig med detta än man kan tro. Enligt Tears of Bacchus: a History of Wine in the Arab World, kommer det tydligaste anti-alkoholbudskapet i Sura Al-Ma’idah (Den himmelska måltiden):

TROENDE! Rusdrycker och spel om pengar, alla hedniska bruk och spådomskonst är ingenting annat än Djävulens skamliga påfund… (5:90)

Hur orden än tolkas, var alkohol inte alltid strikt kontrollerad genom Islams historia. Hur kan det vara när Syrien, Palestina, Libanon, Iran och Irak är vinets födelseplatser? Kalifen al-Amin, som regerade från 809 till 813, sades ha en pool med vin.

Den vindränkta, erotiska poesin av hans vän Abu Nuwas skildrar Bagdads nattliv. Den andra stora islamiska barden av vinstocken var Omar Khayyam, efter vilken ett märke av egyptiskt vin är uppkallat.

Denna relativa tolerans kvarstod tills helt nyligen eftersom de stora städerna i öst som Alexandria, Kairo och Bagdad var kosmopolitiska centra med stora kristna och judiska befolkningar. Längre österut var Karachi en gång känt för sitt nattliv.

Osborne skriver: ”alkohol såldes och konsumerades mer eller mindre fritt (i Pakistan) från 1947 till 1977, då premiärminister Zulfikar Ali Bhutto förbjöd försäljningen av den”. Idag är den nu endast tillgänglig från hotellbarer och specialbutiker för utlänningar och icke-muslimer.

Osborne befinner sig som den ensamma drinkaren i en bar gömd på ett hotell i Islamabad. Bartendern berättar för honom om muslimer som försöker smyga sig in på en drink: ”Vi fångar de här blighters varje vecka.”

Det finns fortfarande ett bryggeri och destilleri i Pakistan som heter Murree, ”drink and make Murree” som reklamsloganen säger, inrättat för att tillhandahålla öl till brittiska soldater. Den producerar förvånansvärt bra whisky, enligt Osborne. De får inte exportera det, så officiellt dricks det bara av icke-muslimer inom Pakistan.

Isphanyar Bhandara, vars familj Parsi äger företaget, förklarar förändringen: ”Den muslimska attityden blir svårare. Sprit, förstår du, är förknippat med en västerländsk livsstil, så det har blivit en flampunkt av något slag. Muslimsk fientlighet mot det västerländska sättet att leva har sitt fokus i alkohol.” Alkohol är inte bara berusning, det är frihet och sex, det är män och kvinnor som blandas.

Överallt, förutom Beirut, verkar det som om snaran dras åt. Nattklubbarna i Kairo, som på 1960-talet var arabvärldens kulturhuvudstad, måste bli allt mer diskreta. Från Thailand till Pakistan har barer blivit måltavlor för militanter.

I Turkiet, som länge var en ledstjärna för alkoholtolerans i öst, stryper Erdogan-regimen vinindustrin genom att höja beskattningen – precis vid en tidpunkt, tyvärr, då turkiskt vin blev värt att dricka.

Sprit kommer dock att hitta ett sätt. När jag besökte Vayots Dzor i Armenien för några år sedan märkte jag att folk vid sidan av vägen sålde vad som såg ut som Coca-Cola. Vid närmare granskning visade det sig vara hemgjort vin, förpackat så att lastbilschaufförer kunde smuggla in det till den angränsande islamiska republiken Iran.

En vinmakare, Vahe Keushguerian, har gått längre och skaffat druvor från själva Iran för att göras till vin i Armenien – det första iranska vinet sedan revolutionen 1979. Samtidigt lyckades Domaine de Bargylus i Syrien producera viner i världsklass under landets brutala inbördeskrig.

Även i det strängaste landet av alla finns hopp. Osborne besökte inte Saudiarabien, kanske för att det skulle ha varit för riskabelt att försöka få en drink, men tidigare i år fanns en historia i Associated Press om en spritbutik som öppnade i huvudstaden. Innan du packar dina väskor till Riyadh bör jag tillägga att det endast kommer att vara öppet för icke-muslimska diplomater. Alltså inte precis kalifatet al-Amin. Men det är en början.

Originaltext: Alcohol and Islam