Anas Altikriti

I min tidigare artikel har jag pekat på den statistiska ökningen av röster som går till de högerextrema partier och hur detta kan påverka den framtida politiken och samhällena i Europa.

Effekten kunde inte ha kommit snabbare eller tydligare än det brutala mordet på Marwa Al-Sherbini i ett tysk tingshus den 1 juli. Det sätt samt omständigheterna kring denna tragiska händelse, inklusive det faktum att hennes man sköts av en domstol säkerhetsvakt när han försökte skydda henne från den rasande mördare, ger upphov till fler frågor än svar. Det mest akuta som förmodligen är anledningen till att europeiska medier, som annars är så högljudda och entusiastiska när en ”dålig nyhet” med en muslim inblandad dyker upp, var så tysta och dämpade denna gång när en muslim råkade vara det dräpta offret.

Fallet med burqan

Dessutom, mindre än två veckor efter att den franska presidenten uttalade sig fördömande mot burqan, man kan inte låta bli att fråga i vilken omfattning Sarkozys uttalande och den bredda stöd median har gett till hans åsikter påverkat och skapat den inställning som fick ”Alex” att mörda Al-Sherbini.

Det är oerhört frustrerande för de muslimska samfunden i Europa när de så kallade ”lärda” från den muslimska världen uttalar sitt stöd till de europeiska regeringar som lagstiftar mot muslimer och deras praktiserande. De röster som gjorde stora ansträngningar för att förklara för de europeiska medierna hur burqa och niqab är inte obligatoriska för muslimska kvinnor missade poängen. Denna händelse ytterligare illustrerar de problem som eventuellt kan uppstå när akademiker som inte har ett grep om den rådande politiska verkligheten uttalar sig. Det skapar mer problem för de muslimska samfunden i Europa i sina försök att nå framsteg i sin strävan efter ”positiv integration” och verkligt partnerskap med de stora europeiska samhällena.

Frankrikes asociala hijab

Sarkozy var inte ute efter att skapa ett ”religiöst” dekret mot burqan och därför försöket att få islamiska lärda vida omkring att kommentera hans uttalanden var fel. Detta var ett politiskt steg som många kommentatorer har sagt var det första för att göra hijab själv en ”anti-social”, olämplig och oacceptabel praxis inom det franska offentliga livet. Enligt en sådan kommentator, de dagar då en muslimsk kvinna som använder hijab fritt kunde njuta av en kopp kaffe och en bit kaka i ett café på Champs Elysées var räknade.

Bortom de islamiska behoven

Men den verkliga frågan är en som faller på de största muslimska organisationerna som talar för sina respektive muslimska samfund och arbetar för att tillgodose deras behov.

Den komplexa och sofistikerade strukturen av traditionella muslimska förbund, organisationer och sammanslutningar har inte råd att titta passivt på när politiska kretsar och media etablissemang fortsätter att sjunka ner i knän på de höger extrema organisationer och deras rasistiska och motbjudande retorik.

Rollen för dessa organisationer som tillhandahållare av platser för dyrkan, mötesplatser för islamisk utbildning och försäljningsställen för halal kött har sedan länge förändrats. De måste nu ta sitt fulla politiska, sociala, ekonomiska, kulturella och ideologiska ansvar och hantera de utmaningar som innebär att bli en perfekt EU-medborgare utan att kompromissa om sin muslimska tro, identitet och praxis. Det är också viktigt att dessa organisationer ser sin roll i ett större europeiskt sammanhang, som en som fungerar för förbättring och framsteg i Europa och alla dess nationer.

Delade värderingar

Frihet, heder, värdighet, respekt och ansvar är på intet sätt enbart europeisk eller muslimska värderingar, utan snarare värderingar som delas av hela mänskligheten. De är värderingar som långsamt men successivt urholkats till följd av den alarmerande ökningen av isolationisters och rasisters retorik som livnär sig och drar nytta i hög grad från de stora brister och misslyckande som drabbat det politiska, ekonomiska och kulturella system över hela Europa under det senaste decenniet.

Därför, att försvara en muslimsk kvinnas rätt att använda hijab eller niqab, att protestera mot en lag som ger säkerhetsstyrkorna rätt att kränka en misstänktes mänskliga rättigheter, att demonstrera mot ett olagligt krig eller en olaglig ockupation varsomhelst i världen, får aldrig uppfattas som icke-europeisk praxis, än mindre ”anti-europeisk” som vissa skulle säga. De är snarare en huvudsakligen europeisk praxis för att upprätthålla gemensamma och grundläggande värden som vi muslimer är beordrad att försvara och upprätthålla.

På så sätt mordet på al-Sherbini precis som varje angrepp på en persons mänskliga rättigheter varsomhelst i Europa, blir en nationell och allmän säkerhets angelägenhet där alla människor, muslimer och icke muslimer, har ett bestämd och orubblig intresse.

Jag deltog nyligen i en radiodebatt tillsammans med två andra muslimska paneldeltagare, en av dem försökte styra bort från fallet med al-Sherbini och valde att betona vikten av muslimernas integration i det europeiska samhället och anslutningen till sina europeiska bröders strävan att uppnå vad han kallade ”EU: s intressen”. I min sista kommentar berättade jag för honom att Al-Sherbini hade försökt med allt hon kunde och in i hennes allra sista andetag att ”integrera sig” och bli ett med det tyska samhället. Trots att hon blev verbalt och fysiskt trakasserade och misshandlade av sin rasistisk och avskyvärde granne, hon och hennes man försökte driva fallet genom de lagliga kanaler som det tyska systemet erbjuder. De gjorde detta trots de ekonomiska kostnaderna och den tid detta tog, så att lagen skulle ta hand om mannen ifråga. Hon gjorde vad som förväntas av en ”europé” och hon försökte använda de hjälpmedel som erbjöds henne som en europeisk medborgare.

Det åligger nu Europa, de politiska och juridiska ansvariga samt median att bevisa att hennes beslut och hennes inställning var de rätta trots den tragiska utgången.