Amara Bamba – Saphirnews

 

På arabiska är den första versen av Fatiha ”Al-Hamdulillah, Rabbil Alamin”. En fras så vanlig, så vanlig i muslimska kretsar, att vi känner till den innan vi vet att den kommer från Koranen. Denna fras ”Al-Hamdulillah”, den allra första i Koranen, kom alltså in i våra språk.

Det skrivs sällan, men ”al-hamdulillah” sägs mycket i den muslimska världen, oavsett om det är arabiskt eller inte. Samtalet på franska, engelska, Wolof eller Dioula präglas av oändliga ”al-hamdulillah”, med varje persons egen accent, för att säga att allt är bra även om så inte riktigt är fallet.

Al-Hamdulillah, Koranens uttryck, den arabiska frasen, hör inte längre till ett språk. Dess status som ett idiom gör det oöversättbart, i brist på motsvarighet. Ett gudomligt ord, hämtat från Koranen, det behåller en helig doft, omöjlig att översätta. Så vi säger ”al-hamdulillah” för att behålla sin koraniska precision som vi kommer att detaljera. Alla säger det med sin egen accent att uttrycka två idéer i en.

Litteraturens översergeanter kräver att H:et sugs in, blåser ut väl i en utandning som börjar från baksidan av halsen för att göra ”ha” som i ”Fatiha”. Detta är fortfarande en brist i våra arabiska lektioner. Den arabiska läraren torteras när vi missar en koranstavelse. Ibland en stavelse av ett arabiskt ord vars betydelse vi inte vet, på ett språk vi inte talar.

Den ”arabiska Koranens” diktatur kräver att det slutliga ”la” stöds. Eftersom bokstaven L är dubbel i ordet ”Allah”. Det sägs inte ”alla” som ordet bollar. Det kallas ”Al-la” som kommer från ”Al + ilah” varav en diftongeffekt gör att i:et försvinner för att göra ”Allah”. Det korrekta uttalet av ”al-hamdulillah” är en besatthet för vissa Koranälskare.

Att lära sig Koranen utan att vara arab gör att uttalet blir svårt. Den första tredjedelen av arabiskakursen förklarar att ”arabiska är ett svårt språk att uttala.” Nästa tredjedel säger att arabiska är ett vackert språk, ett rikt språk osv. Slutligen upptar begreppet dag den sista tredjedelen av tiden.

 

Glorifiering och tacksamhet kombineras för att göra dyrkan av Gud till det direkta och oundvikliga resultatet

Ordet hamd, beroende på sammanhanget, framkallar glorifiering, om inte tacksamhet. De två i ett, med konsekvenser eller underförstådda sådana som André Chouraqui uttrycker i sin kommentar till Koranen när han går till den arabiska roten till ordet: ”Roten hamada, (…), betyder på arabiska den amorösa begäret, lusten av en önskvärd verklighet, önskan att finna nåd, att vara fridfull.”

Att glorifiera, här, är att förkunna ära, egenskaper, prestige i form av beröm och komplimanger. Glorifiering är kärnverksamheten för Mandings djéli i medeltida Mali, våra historieberättare. Experter på överdrivna ord, ursäkter och annan panegyrik. Prosaiskt är det tanken som gäller här.

Glorifiering bygger på verkliga fakta som hyllas ur framgångsvinkeln. Lagren sjungs, rangen och härligheten visas. Allt som växer och hedrar musan prisas för att vara strålande och bländande. Egenskaper förstoras, talanger upphöjda. Al-Hamdulillah sammanfattar denna Guds rätt till ursäkt. Han är inte längre mäktig, han är ”den mäktigaste av alla de mäktiga”, etc.

Listan över Guds 99 egenskaper är till hjälp för att hitta inspiration i förhärligande. Guds fördelar för mänskligheten, för hans sändebud, ingriper ofta i förhärligandet för att säga att Gud är obegränsad, att hans gärningar är autentiska, utan möjlig jämförelse. Vi använder därför absoluta superlativ för att göra kvalen dityrambiska som önskat, med syftet att glorifiera.

Tacksamhet är den andra betydelsen av hamd, ett tecken på att man erkänner Guds godhet. För allt han har gjort för oss säger vi helt enkelt ”tack”. Tack går till ”Allah”, ett namn som redan är känt i den arabiska kulturen som ”Försörjaren” (Al ilah), den som försörjer utan att bli försedd. Al Mahoudoudi, till exempel, försvarar ”Al-ilah” som ”Källan till livet”.

”Från glorifiering och erkännande flödar respekt och beundran” på ett naturligt sätt. Konsekvensen är då hängivenhet till punkten av hängivenhet eller försoning. Denna vördnad är vad som legitimerar ordet ”beröm”, på franska, för att återställa intensiteten av hamd på arabiska.

I ”Al-Hamdulillah” kombineras glorifiering och tacksamhet för att göra dyrkan av Gud till det direkta och oundvikliga resultatet. Enligt traditionen är således den stolte den som vägrar att ge ära åt Gud. Och den otacksamma är den som ignorerar Hans välsignelser. Dessa två underkänner ”prisa Gud”.

 

Lycka är möjlig här på jorden för den som förstår ”al-hamdulillah”

”Al-Hamdulillah” öppnar Sura Al-Fatiha med auktoritet att skilja mellan dem som accepterar idén om en Gud och muslimer som dyrkar honom. För inte bara accepterar muslimen idén om Gud utan han säger också ”al-hamdulillah” genom att tacka honom och förhärliga honom, det är ”Al-Hamdulillah”.

Att acceptera Guds unikhet är en filosofisk vidhäftning; ”ett steg i rätt riktning. Den här har utfört sina tvättningar”, sa Mästaren. Sedan, genom att ta emot lovprisning till Gud med ”al-hamdulillah”, tar den troende handling och lyder lagen, ”al-islam”, och blir ”muslim”.

I detta tillvägagångssätt öppnar ”Al-Hamdulillah” lycka till livet här nedanför, dounia, eftersom dounia erbjuder en rad tester. Framgång följer misslyckande som följer framgång som följer misslyckande i en kontinuerlig cykel. Dounian är en plats för cykliska möten och separationer. Störning är dess kännetecken och instabilitet normen. Det är därför lycka ibland verkar omöjlig i dounia. Det är ett fint lockbete.

Men lycka är möjlig i dounia för den som förstår ”al-hamdulillah”. Denne tackar Gud i både framgång och misslyckande. Han gör alltid sitt bästa och anförtror resultatet åt Gud, redo att välkomna det, alltid med ”al-hamdulillah” eftersom vibrationen från Al-Hamdulillah är medvetenheten om att allt är under Guds kontroll, att endast Hans vilja utförs i varje ögonblick utan avbrott.

Hjärtat som vibrerar av ”al-hamdulillah” ignorerar svartsjuka. Han gläds åt sina framgångar såväl som andras framgångar. Ett gift för egot. Denna ”al-hamdulillah” ger ett ljus som inte samexisterar med hat eller hämnd. Ilska överlever inte länge i ett hjärta som hyser det levande minnet av Al-Hamdulillah. Släpp taget, nöj dig med det du har utan att jaga något annat.

 

Al-Hamdulillah, porten till återkomsten till Gud

Berättelsen berättas om den förbigående kungen som erbjöd till Mästaren: ”Vilka av dina önskningar kan jag hjälpa dig att förverkliga för att göra dig lycklig?” Mästaren svarar: ”Ingenting.” Men kungen är generös och han insisterar. Mästaren slutar med att anförtro sig: ”Min enda önskan idag är att inte ha någon lust.” Det här är nyckeln som öppnar Sura Al-Fatiha, ”Al-Hamdulillah”. Ge Gud ära, tacka Honom för att han är den vi är, för att han har vad vi har, att bara lita på Honom och Hans barmhärtighet som diskuteras vidare i vers 2.

Koranens första uttryck, ”Al-Hamdulillah” är en åtkomstkod till sättet att leva sitt mänskliga liv som är att vara lycklig. ”Al-Hamdulillah” öppnar vägen till lycka här på jorden. En själ anländer till denna värld med minnet, om inte reminiscenser, av lyckan den upplevde i Paradiset i ”Guds närhet”. Denna lycka är det födelsetillstånd som kallas fitra, från vilket den skiftar för att integrera dounias koder. Denna process är skapandet av egot.

I detta tillvägagångssätt är döden en initierande övergångsprövning, en gudomlig välsignelse. Det är den nya möjligheten att få tillgång till paradiset, ”att återvända till Gud”, genom att använda dounia på bästa sätt. Och han har profeternas vägledning, Koranen vid denna tidernas ände. Ange bara med ”al-hamdulillah”.

Det är därför, när den troende möter Gud i bön, står han i qiyam, väl förankrad till marken, stående, vänd mot sin Herre och avskuren från sina yrken för att fira ämbetet, oavsett hans nivå, kultur och utbildning, den första Ordet han uttalar är ”al-hamdulillah”!

Må Gud acceptera vår fasta. Må han förlåta oss våra misslyckanden. Må hans ära och tacksamhet prägla våra tankar, våra ord och våra handlingar. Frid och välsignelser vare med profeten Muhammed – frid och välsignelse över honom – och alla dem som älskar honom. Vi ses i vår dua vid iftar tid. Och fortsättningen här på analysen av vers 1 av Sura Al-Fatiha.