Al Dajjal

Muhammad Asad – ru-a.org

Vägen till Mecka. Muhammad Asad, 1954 fragment av kapitlet Al Dajjal.

Omedelbart efter att Maghreb bönen slutade, blev Shejk Ibn Bulaihid centrum av en cirkel av uppmärksamma nachdis
beduiner och folk från staden ivriga att dra nytta av hans kunskap och erfarenhet, samtidigt som han är alltid
villig att lyssna på vad folk berättar om sina erfarenheter och resor till avslagna platser.

Långa resor är inte ovanliga bland nachdier, de kallar sig själva ahl ash-Shidad, sadels folk och faktum är att
för många av dem är sadeln mer bekant än sängen i deras hem. Som det måste vara för den unga beduinen Harb som
har precis berättat för shejken vad som hände honom på hans senaste resa till Irak, där han såg (för första
gången i sitt liv) faranji (dvs. européer) ett namn som går tillbaka till frankerna med vilka araberna kom i
kontakt under korstågen.

”Säg mig, O Shejk, varför bär faranji alltid hattar som ger skugga till deras ögon? Hur kan de se himlen?” ”Det
är precis vad de vill inte se” svarade shejken och blinkade åt mitt håll. ”Kanske fruktar de att se himlen kan
påminna dem om Gud och de vill inte bli påminda om Gud… vardagarna.” Vi alla skrattade men den unga beduinen
är ihållande i sin strävan efter kunskap. ”Varför är Gud då så generös mot dem och ger dem rikedom som Han
förnekar de troende?” ”Åh det är lätt min son. De dyrkar guld, så de har sin gud i fickan … Men min vän här”,
och han lägger sin hand på mitt knä ”vet mer om faranji än mig, eftersom han kommer därifrån, Gud, prisade vare
Hans namn, har lett honom ut ur mörkret in i Islams ljus:

”Är det sant, broder?” frågade ivrigt den unga beduinen. ”Är det sant att du var en faranji?” Och när jag nickar
mumlar han, Prisa Gud, prisa Gud, som leder till den rätta vägen den Han vill… Säg mig broder, varför
försummar faranji Gud?”

”Det är en lång historia”, svarar jag, ”det kan inte förklaras med några få ord. Vad jag kan säga nu är att
faranji världen har blivit Dajjals värld, den Bländande den Bedrägliga.”

”Har du hört talas om att vår profet förutspådde att i tider som skulle komma de flesta av världens människor
skulle följa Dajjal och tro att han är Gud?” Och när han tittar på mig med frågande ögon fortsätter jag, med den
uppenbara godkännande av shejk Ibn Bulaihid, om profetian om uppkomsten av denna apokalyptiska varelse, Dajjal,
som kommer att vara enögd, men begåvad med mystiska befogenheter av Gud.

Han kommer att höra med sina öron vad som sägs i de mest avlägsna hörn av jorden, och med sitt ena öga kommer
han att se saker som händer på ofantligt avstånd. Han kommer att flyga runt jorden på några dagar och få
plötsligt att dyka upp skatter av guld och silver underifrån marken, han kommer att få att regna och få växter
att växa på hans order, han kommer att döda och ge tillbaka livet, så att de vars tro är svag kommer att tro att
han är Gud och dyrka och falla inför honom. Men de vars tro är stark kommer att läsa det som står skrivet med
bokstäver av eld i hans panna: Guds förnekare, och de kommer att veta att det bara är en bluff för att testa
människans tro… och medan min beduin vän tittar på mig med undrande ögon och viskar, ”jag söker skydd hos Gud”
vänder jag mig till Ibn Bulaihid:

”Är inte denna liknelse, O Shejk, en perfekt beskrivning av den moderna teknologiska civilisationen? Det är
”enögd”, d.v.s. att den betraktar bara en sida av livet, de materiella framsteg, och vänder ryggen till sin
andliga sida. Med hjälp av sina mekaniska anordningar får människan att se och höra långt utanför deras
naturliga förmåga, och att resa stora avstånd till otroliga hastigheter. Dess vetenskapliga kunskap ”gör att det
regnar och växterna växer” och upptäcker oväntade skatter i jordens innandöme. Dess läkemedel ger liv till dem
som verkade dömt att dö, medan deras krig och vetenskapliga fasor förstör livet. Och dess materiella framsteg är
så mäktig och så lysande att den svaga i tron har börjat tro att det är en gud av egen rätt, men de som
fortfarande är medvetna om sin Skapare klart inse att dyrka Dajjal är att förneka Gud…”

”Du har rätt, O Muhammad, du har rätt!” utropade Ibn Bulaihid ivrigt och klappade mitt knä. ”Jag hade inte tänkt
på profetian om Dajjal från den vinkeln, Men du har rätt! I stället för att förstå att mänsklighetens utveckling
och framsteg inom vetenskap kommer från vår Herres generositet, fler och fler människor börjar tro att det är ett
mål i sig, och därför något värt dyrkan.”

När jag tänker efter, den västerländska människan faktiskt har ägnat sig åt dyrkan av Dajjal. Det var länge
sedan denne förlorade all oskuld, all integration med naturen. Livet har blivit för honom en gåta. Han är
skeptisk och lever isolerade från sin bror och ensam i sig själv. Och för att inte förgås i denna ensamhet,
försöker han bemästra livet genom yttre medel. Att vara levande kan inte längre ge honom en inre säkerhet, han
måste ständigt kämpa för det med att lida från ögonblick till ögonblick. Eftersom han har tappat helt den
metafysiska orientering och bestämde sig för att avstå från den, måste han hela tiden uppfinna mekaniska
allierade, därav den arga och desperata knuff han har gett till sin teknik.

Varje dag uppfinner han nya maskiner och ger till var och en av dem en del av sin själ för att de ska kämpa för
sin existens. De gör det faktiskt, men samtidigt skapar de nya behov, nya faror, nya rädslor, och en omättlig
törst efter nya artificiella allierade. Hans själ går förlorad i den skapande maskinens allt mer vågade, mer
fantastiska och mer kraftfulla redskap, och maskinen förlorar sitt verkliga syfte och det blir en gudom av egen
rätt, en glupande Moloch av stål.

Denna omättliga gudoms präster och missionärer verkar inte vara medveten om att hastigheten hos det moderna
tekniska framsteg är resultatet inte bara av en positiv ökning av kunskap, utan också om den andliga förtvivlan,
och att de stora materiella prestationer på vilka den västerländska människan proklamerar sin önskan att erövra
naturen är, i grund och botten, av defensiv karaktär, bakom dess glittrande fasader lurar rädslan för det
okända.

Den västerländska civilisationen har inte kunnat etablera en harmonisk balans mellan människans fysiska och
sociala behov och hans andliga längtan. Den har övergett sin gamla religiösa etik utan att kunna skapa ett
annat, inte ens teoretiskt, moraliskt system som är godtagbar för förnuftet. Trots alla framsteg inom utbildning
har misslyckats med att övervinna människans dumma tendens att falla offer för demagogernas smarta slogans
oavsett hur absurda de är. Det har upphöjt den ”organisatoriska” tekniken till konst, men västländerna visar
dagligen sin totala oförmåga att kontrollera de krafter som dess forskare har släppt fritt, och vi har redan
nått ett stadium där de till synes obegränsade vetenskapliga möjligheter får med sig ett globalt kaos.
Västerlänningen, som saknar något verkligt religiös orientering, kan inte få några fördelat av kunskapens ljus
som deras vetenskap, utan tvekan stor, sprider ut. För att citera Koranen.

Liknelsen är om människor som tänder eld, men så fort det lyser allt runt omkring, tar Gud deras ljus och lämnar
dem i mörker, utan att kunna se, döva, stumma, blinda och de kan inte återvända.

Och ändå, i sin arrogans blindhet, människor i västvärlden är övertygade om att det är deras civilisation som
kommer att ge ljus och glädje till världen… Under 1700- och 1800-talet ville de sprida kristendomens
evangelium i världen men nu när deras religiösa glöd har svalnat så mycket att de betraktar religionen enbart
som en avkopplande bakgrundsmusik, som får följa med men inte påverka, det ”verkliga” livet, har de börjat
sprida det ”västerländska livsstilens” materialistiska evangelium. Tron på att alla problem kan lösas i
fabriker, laboratorier och statsmäns kontor. Och därmed har Dajjal tagit över tömmarna …