Så … äktenskapet … Vad är det? Vad säger Koranen om det?

Profeten (fvmh)
fick en gång följande frågade: ”Vad är viktigare än bönen?” Han svarade: ”Bönens innebörd” – en innebörd som ger bönen en
mening. Man frågade sedan vad är viktigare än fastan – Profeten svarade: ”fastans innebörd”. För varje fråga som rörde en
praktisk utövning av islam var svaret detsamma – eftersom innebörden, andan leder åtgärden till liv och tydliggör dess
möjligheter. Utan denna levandegörande innebörd är bönen endast rörelser och fastan bara hunger. Men när en innebörd finns,
när en ren och tydlig avsikt finns, förvandlas alla handlingar – bönen kan förvandlas till att bli en miraj (en upplyftande
andlig resa) och den som fastar närmar sig möjligheten att bevittna laylatul qadr (Allmaktensnatt – en natt när
välsignelser från den andliga världen når denna världen).

Så vad är viktigare än äktenskapet? Det är andemeningen i äktenskapet, avsikten som ligger bakom det, de dolda skatterna
som den innehåller och som måste föras ut och förverkligas av makarna själva.

Koranen visar oss vägen och ger oss information om hur vi kan lära oss om äktenskapets möjligheter:

”DET ÄR Han som har skapat er ur en enda varelse och som av denna skapade dess make, så att [mannen] kan finna ro hos
[sin hustru]”. (7:189) Så man och kvinna kompletterar varandra – de tillsammans utgör en enhet och det är så de måste
sträva efter att leva deras liv tillsammans – som om de var en varelse, en person, en själ.

”… era hustrur. De är en klädnad för er och ni är en klädnad för dem.” (2:187) Så en man och hustru kompletterar varandra –
var och en tar på sig en ny del av deras mänsklighet, en ny aspekt och innebörd till sin personlighet genom att ingå
äktenskap och detta symboliseras i denna vers. Kläderna döljer kroppen och skydda bäraren, det är så en man och hustru är
för varandra, beskyddare och hjälpare och var och en av dem skyddar sin partners heder. Allt detta förvandlar äktenskapet
till en tillflyktsort och en fristad där båda kan känna sig trygga och säkra, skyddade i varandras omsorg och förmynderskap.

Koranen säger också; ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar; kanske skall ni minnas…” (51:49). Ordet ”zawj”,
make (det är det ord som används vid vigsel, Nikkah ceremoni) – betyder bokstavligen en del av ett par – och när paret
förenas och agerar i samförstånd med varandra, alla deras dolda förmågor kommer upp till ytan och förverkligas, förmågor
som var omöjligt att se när de var skilda. Detta gäller hela skapelsen. Och människors äktenskap i Koranen betraktas som
en återspegling av den karaktär och riktning som finns på alla nivåer i skapandet. När något är skapat som en del av ett
par är den klart ofullständig utan den andra – precis som Koranen säger, ”Han har skapat de två könen, mankön och
kvinnokön…” (53:45)

Termen nikkah som används för äktenskap används också bildligt för att beskriva föreningen av andra olika delar av
skapelsen. Till exempel står det i Koranen, att ”regnet gifter sig med jorden” och sedan beskrivs hur från denna intima
förening, något nytt växer vidare – att jorden ger tillbaka blommor och växter, det öppnar för nya skapelser, nytt liv,
nya möjligheter. Så fungerar äktenskapet, föreningen genom nikkah, enligt islam, så fungerar med alla ting, genom hela
skapelsen. Varje individ i ett par tillför något nödvändigt och något unikt till äktenskapet. De är inte identiska, men
kompletterar varandra och deras unika egenskaper när de förenas och blandas skapar det som varken den ene eller den andra
kan ensam skapa.

Så varje individ i ett par genomgår en förändring och en omvandling när de förenas i äktenskap, eftersom äktenskap är en
intim förening av deras själar, deras personlighet och väsen av dessa två personer.

Förändringen sker på många nivåer – från en förändring i livsstilen, i beteende, till förändringar i individens själ. Och
det måste finnas en frivillig önska, hos båda personer, för att möjliggöra denna enande omvandling. Att bara acceptera det
som det kommer, är att låsa sig i stagnation och trångsynthet och förbli en person – inte en del av ett intimt förenade par.
Man begränsar och låser de möjligheter, skönhet och styrka som kan utvecklas från den intima enheten som äktenskapet ger
upphov till.

Eftersom ”Gud skapade allting i par”, som det står i Koranen, och eftersom Han ”har skapat de två könen, mankön och
kvinnokön av en droppe utgjuten säd”, det är Gud som är utgångspunkten för gifta par. ”Han har inrättat en balans …” av
alla saker, så det är till Honom vi ska vändas för att hitta rätt balans. Om båda parter i ett äktenskap ställer sig i rätt
förhållande till Gud kommer de med säkerhet att hitta den perfekt balansen i deras gemensamma liv.

Kärlek är en utveckling mot enighet, mot en odelbar helhet, och eftersom Gud är en, ”ju närmare hjärtat är till en odelbar
helhet, desto starkare kraften i kärleken som finns inom den.”

Kärlek är en utveckling mot enighet, mot en odelbar helhet. ”… som Han har förenat i varm tillgivenhet” (8:63) genom
ljuset av ”Den odelbara helheten” som ger andlig kärlek och förtrogenhet i hjärtat. För kärlek är skuggan av ”Den odelbara
helheten”.

Låt makarna vara hjälpare och beskyddare av varandra, låt dem vara en fristad och en tröst för varandra, låt dem vara
vackra kläder för varandra, och låt dem uppleva alla möjligheter och skönhet som äktenskapet för med sig.