Kommentar till boken ”Varför tittar alla på mitt huvud?”

Sanningen är att det första som fångade min uppmärksamhet var omslaget till boken: en ung kvinna vars ansikte delvis
försvinner längst ner så att det enda man kan se är hennes ögon och hennes hår som är helt täckt av en huvudduk, men
titeln var också slående: ”Varför tittar alla på mitt huvud?” och när jag såg författarens namn och konstaterade att den
vara arabisk fick allt plötsligt betydelse, men det fick inte mig att tappa intresse, tvärtom.

Och jag blev inte besviken av boken, för att även om den är skriven med en stil och känslighet som typisk för
tonåringar, är det verkligen intressant i allmänhet för alla på grund av det ämnet den behandlar.

Huvudpersonen, Amal, berättar i första person sina upplevelser när mitt i tonåren, när hon studerade vid ett sekulärt
institut i staden Melbourne, och utan att någon tvingade henne (snarare hennes föräldrar försökte försiktigt avråda
henne) tog hon beslutet att bära den islamiska slöjan.

Vid första anblicken kan det tyckas att författaren kommer att sälja oss en broschyr med propaganda för användningen av
hijab, men det är bara på ytan. Det handlar inte alls om det. Författaren, som har skrivit andra ungdomsböcker om
aktuella frågor, beslutade att göra ett självbiografiskt arbete och ta med de västerländska läsarna in i hennes
personliga problem, tvivel om sitt utseende, konflikter i hennes relationer och alla sociala missförstånd som en ung
muslimsk flicka, nästan ett barn, lider av när hon bestämmer sig för att utåt manifestera sin religiösa övertygelse, och
hur hon långsamt övervinner dem tills hon är tillfreds med sig själv, inte med liten ansträngning.

Dessutom handlar boken inte bara om ”hennes fall”, en ung kvinna som fritt väljer, men även om andra muslimska flickor
(hennes vänner) som har olika upplevelser. Till exempel Leila, som inte har samma tur som Amal, och som har föräldrar
som är varken intellektuella eller öppna och inte alls intresserad att deras dotter ska integreras, studera och bli
personligt oberoende, utan tvärtom. De är muslimer som förväxlar islam med ett nästan fanatiskt försvar av omoderna
seder och därför kontrollerar sin dotter in i det minsta detaljen, hon blir förpassade till skuggan av sin arbetslösa
och aggressiva manliga syskon och den enda framtid hon kan räkna med är att bli hustru och mor till en annan muslim som
är lika fast vid gamla traditioner, ett lås mot den moderna världen och strikt kontroll över kvinnor. Därför uppnår
Leilas berättelse dramatiska ytterligheter.

Jasmin är den andra ”berättelse”, en sorts tonårig muslim som har beslutat sig för att behålla sin religion och sina
seder i den strängaste sekretess, utan att det gör henne sämre som människa eller som vän, utan helt enkelt, hon har
gjort ett val, lika bra och respektabel som Amals.

Bakom allt detta ser vi att det främsta hindret, det stora problemet som författaren ser framför sig för att använda
hijab är att ”tvinga” dess användning på unga flickor, att de får inte välja det själva, ett frivilligt beslut efter
att ha tänkt klart.

Sedan finns resten, och jag säger resten och inte ”andra”, och de menar jag de som inte är muslimer. Eftersom för Amal
de icke-muslimer är inte ”andra” men hennes vänner, kamrater, lärare, människor som lever, vill leva och älskar och
uppskattar henne, som hon uppskattar dem. Hon analyserar och tar emot deras reaktioner, deras syn på hijab, hennes
accepterande eller avvisande av kompromisser med dem på grund av hennes användning av slöja, och löser sina problem i
den takt hon kan, och blir mogen genom sina beslut och sin osäkerhet. Precis som vilken tonåring som helst i världen,
tror jag.

Romanen är på grund av allt detta, i synnerhet, ett vittnesbörd. I själva verket, i en intervju i en nättidning, när
man frågade henne om i vilken utsträckning hennes arbete är självbiografisk, svarade Randa:

”Mycket är inspirerad av händelser i mitt eget liv, eftersom jag är australiska-egyptiska-palestinska och anser mig han
en hybrid identitet, så jag var tvungen att arbeta hårt för att förena med varandra alla mina identiteter.”

”Jag använde också hijab när jag var yngre, och det fanns folk som spottade på mig och skrek ”terrorist” eller andra
hemska saker när passerade förbi från deras bil. Därför har jag använt dessa erfarenheter till Amals karaktär, och hur
hon hanterar fördomarna där ute.”

”Jag läste också grundskola på en katolsk skola och sedan på en islamisk skola, precis som Amal, och sedan valde jag en
sekulär utbildning, och mycket av detta är baserat på mitt liv.”

Originaltext: >>>>>