Ramzy Baroud – Muslim Network TV

 

 

USA:s försvarsminister Pete Hegseth verkar ha föga tålamod med frågor som inte överensstämmer med hans föredragna stil att förklara ogrundade segrar, vare sig mot sydamerikaner eller i Mellanöstern.

I en laddad presskonferens den 13 mars gjorde Hegseth mer än att attackera journalister för att de ifrågasatte hans overifierade påståenden om krigets förlopp i Mellanöstern. Han pekade ut CNN och introducerade en oroande dimension i samtalet. ”Ju förr David Ellison tar över det nätverket, desto bättre”, sa han.

Ellison, en nära allierad med president Donald Trump och en stark anhängare av Israel, anses allmänt vara den främsta kandidaten till att förvärva Warner Bros. Discovery, moderbolaget som äger CNN. Om det fanns någon kvarvarande tvekan om att sådana förvärv drivs av politiska och ideologiska överväganden, skingrade Hegseths kommentarer den.

Sådana uttalanden återspeglar en bredare förändring i hur media ses av delar av den amerikanska härskande klassen, särskilt under Trump-administrationen. Under båda sina presidentperioder har Trump investerat mycket av sin offentliga diskurs, inte i att ena nationen, utan i att använda djupt fientliga språkbruk mot journalister som ifrågasätter hans politik, retorik eller politiska beteende.

I detta ögonblick måste journalister, intellektuella och samvetsgranna människor tala sanning i alla dess former och använda varje tillgänglig plattform och möjlighet.

”Falska nyhetsmedier är inte min fiende, de är det amerikanska folkets fiende”, skrev Trump på Truth Social den 18 februari och upprepade en fras som har blivit central i hans politiska lexikon.

Ändå gick amerikanska medier in i denna konfrontation med litet allmänt förtroende till en början, dock av skäl som har lite att göra med Trumps egen politiska agenda. En Gallup-undersökning från 2025 visade att endast 28 % av amerikanerna litar på att massmedia rapporterar nyheterna fullständigt, korrekt och rättvist, en av de lägsta nivåerna som registrerats under de senaste decennierna.

Historiskt sett har denna misstro samexisterat med amerikanernas skepticism mot sin regering – vilken regering som helst, oavsett politisk inriktning. Men det som utspelar sig idag verkar kvalitativt annorlunda. Den långvariga samstämmigheten mellan politisk makt, företagsintressen och medieberättelser verkar nu spricka under tyngden av en utbredd allmänhetens misstro.

I Israel tar dock situationen en annan form. Mainstream-medier speglar ofta regeringens egen militanta hållning och översätter politisk stridslystnad till brett offentligt stöd för krig – oavsett om det är i Gaza, Libanon, Iran eller var premiärminister Benjamin Netanyahu väljer att utöka slagfältet.

Opinionsdata illustrerar denna dynamik tydligt. En undersökning som publicerades den 4 mars av Israel Democracy Institute visade att 82 % av den israeliska allmänheten stödde den pågående militära kampanjen mot Iran, inklusive 93 % av israeliska judar.

Sådana siffror återspeglar en medie- och politisk miljö där avvikande röster förblir marginella och ofta isolerade.

”Med den här typen av media finns det ingen mening med att kämpa för en fri press, eftersom media själva inte står på frihetens sida”, skrev den israeliske journalisten Gideon Levy i Haaretz den 12 mars.

Även om det finns lite som realistiskt kan göras för att förändra den dominerande israeliska berättelsen inifrån Israel, bär journalister på andra håll ett enormt ansvar. De måste nu mer än någonsin följa de mest grundläggande normerna för journalistisk integritet.

Detta ansvar gäller inte bara journalister i USA eller i hela västvärlden. Det gäller i lika hög grad journalister i hela Mellanöstern. Det är trots allt vår region som dras in i krig som den inte själv har orsakat, och det är våra samhällen som har mest att vinna på en rättvis och varaktig fred.

Under de senaste två åren – särskilt under Israels folkmord i Gaza – har vi sett hur svårt det har blivit att förmedla verkligheten från marken. Journalister har konfronterat censur, propagandakampanjer, algoritmisk förtryckning, hot och rent våld.

Ändå är konsekvenserna av denna informationskris långt ifrån abstrakta. När sanningen försvinner lider civila i tystnad. Politiska beslut rättfärdigas genom förvrängda berättelser. Krig blir i sig lättare att förlänga när allmänheten nekas de fakta som krävs för att utmana dem.

I åratal varnade många av oss för att om inte krigs- och kaos förespråkarna hölls tillbaka, skulle hela regionen kunna hamna i en cykel av avsiktlig destabilisering. Om denna utveckling fortsätter kommer våra gemensamma ambitioner att lida i generationer. Vårt kollektiva välstånd – som redan är bräckligt – skulle kunna undergrävas permanent.

Denna kamp handlar inte bara om journalistisk integritet, inte ens om att säga sanningen som ett etiskt imperativ. Det handlar om ödet för hela samhällen vars framtid är djupt sammankopplad. I vår region reser vi oss antingen tillsammans eller faller vi tillsammans.

Regeringar över hela den arabiska och muslimska världen varnade för den militära äventyrsanda som nu uppslukar Mellanöstern långt före den nuvarande eskaleringen. Deras varningar gick i stort sett obemärkt förbi, och konsekvenserna utvecklas nu.

I detta ögonblick måste journalister, intellektuella och samvetsgranna människor tala sanning i alla dess manifestationer och använda varje tillgänglig plattform och möjlighet.

Vi avvisar krig. Men för att krig ska få ett slut måste sanningen talas öppet och utan att tveka. Journalister måste tillåtas arbeta utan rädsla eller hot. Medieägande får inte bli en kontroll- och censurmekanism.

Politiker och generaler riskerar att skada sitt rykte, förlora sina ämbeten eller kanske försvinnandet av en generös semesterbonus om deras krig misslyckas. För människorna i Mellanöstern – och för alla krigsoffer – är insatserna mycket större. Vi riskerar att förlora våra familjer, våra ekonomier, våra hem och själva möjligheten till en stabil framtid.

Av den anledningen är vi tacksamma för de modiga individer som fortsätter att tala sanning till makten; för dem som insisterar på enighet i stunder som avsiktligt är utformade för att skapa splittring; och för dem som förstår att ärlig journalistik inte bara är ett yrke.

Det är en moralisk skyldighet.

 

 

Original text: We need honest journalism about the US-Israel war on Iran