”Muslimen är, per definition, intellektuell”

Hafiz Luqman Nieto – Sevillas moské

Spengler säger i sitt verk Västvärldens Nedgång: ”Historien lär oss att tvivlen om tron leder till kunskap, och
tvivlen om kunskap, efter en tid av kritisk analys, igen till tro.”

Människan, som en rationell varelse, letar ständigt efter en förklaring för händelser och fenomen som inträffar runt
dem. Denna sökning baseras på det hon känner genom sina erfarenheter, observationer och forskning. På grundval av
resultaten som erhållits på detta sätt bygger man sin existentiella diskurs och genom det försöker man förstå den
tid och plats man lever i och hitta sin plats i den. De olika metoder man har använt genom historien sträcker sig
från den magiska förklaring av fenomen till vetenskapliga experiment med alla typer av mellanliggande möjligheter
som utan tvekan har berikat mänsklighetens erfarenhet och kunskap.

Trots detta, den nuvarande situation i vilken vi befinner oss har homogeniserat kunskap och information. Kunskap
genom utbildningssystemet och information via medierna. Resultatet är därför ett homogent tal.

Denna homogena diskurs kan vi likställa med ett träsks stillastående vatten. I dessa vatten är de kemiska
komponenter desamma oavsett var du tar proverna, kanske med små smärre variationer som inte ändrar den huvudsakliga
sammansättningen.

Detta framgår i samtal och diskussioner på mycket olika kulturella nivåer och geografiska områden. De kan vi se på
TV med påstådda experter i New York medan vi äter frukost i hörnets bar. De är så många att det finns tillfällen när
man blir ytterst uttråkad, eftersom argumenten är repetitiva. Och detta är något som händer lika mycket i
muslimernas gemenskap i allmänhet och andra.

Att sätta detta vatten i rörelse kräver en enorm ansträngning. Det handlar inte bara om att öppna dörrarna och låta
komma in färskt vatten, eftersom efter ett tag, förvärvar den egenskaper som liknar originalet, istället för att
förvandla träsket till en flod.

Det som utmärker en flod är att vattnet rinner, det förnyas. Och så borde vara vårt tänkande. Vi måste få det att
flyta, ändras, förvandlas. Goethe sade att människan måste läsa varje dag något nytt, titta på en målning eller
lyssna på musik. Och han sa att det inte bara på grund av de naturliga positiva effekter som den subtila skönheten
kunde ha på den mänskliga anden, utan för behovet att berika vårt tänkandes vatten.

Denna anrikning söker vi i reflekterande läsning, utvecklingen av nyfikenhet om olika ämnen som leder oss till
icke-konformism, i att exponera oss till situationer och erfarenheter som förbinder oss med vår medfödda inre och
välgörande sällskap.

Ett syfte med att bygga detta tal är att upptäcka vår individualitet och på denna grund, förstå vår frihet. En av de
viktigaste uppgifterna som individen står inför i dag, och där de flesta misslyckas, är att upptäcker sin
individualitet i ett extremt individualistiska sammanhang. När komponenterna för denna uppgift standardiseras blir
individualitet ytlig och frihet en idé som lätt kan manipuleras utan verklighet.

Bortom den existentiella situation som vi får konfrontera, måste vi vara medvetna om detta, och var och en av oss, i
mån a sina möjligheter, genomföra den. Som shejken Abdalqadir As-Sufi säger i sin bok, ”Brev till en afrikansk
muslim”, muslimen är, per definition, intellektuell. Återta då denna intellektualitet.