Tamara Syed – Islamic Horizons

 

Palestinska amerikaner existerar i två världar: förskönade i Amerikas skyddsnät samtidigt som de bevittnar den etniska rensningen av allt vi håller kärt i Palestina.

Som palestinsk-amerikansk journalist har det varit både personligt och förlamande att se ett folkmord i mitt förfäders hemland. I den här artikeln talar jag med en mängd palestinska kvinnor: en Generation Z-artist, underhållningsproffs, två mödrar – varav en nyligen födde barn – som alla kollektivt sörjer från en annan plats i livet.

Sorgen över att bevittna israeliska grymheter i Palestina bär med sig en känslomässig tyngd för Noor*, 24. Hon är en palestinier som nyligen immigrerade till Kalifornien från ett land i Gulfstaternas samarbetsråd och hon möter den påminnelsen dagligen. ”Varje sak jag gör blir jag påmind om Palestina”, sa hon. ”Även om det är en vardaglig uppgift som att diska, köra runt för att göra ärenden eller bara få mitt arbete gjort, blir jag ständigt påmind om att människor i Gaza har blivit avklädda, berövade och tvingade till obeboeliga förhållanden.”

Att bevittna palestinier baka bröd av djurfoder eller odla trädgårdar i sina tält är en påminnelse om deras uthållighet även mitt i den annalkande döden.

”Och även då ser jag dem hålla ut och hitta sätt att få sin vardag att fungera”, sa Noor.

Mitt under det pågående bombardemanget av Gaza födde Mary Saleh-Greenfield, 32, sin andra dotter. ”Det var den mest känslomässigt dissonanta upplevelsen jag någonsin haft att hålla detta lilla, perfekta liv medan mitt folk dödades”, sa hon. ”Varje skrik från min dotter påminde mig om barnens skrik i Gaza.”

Födsel borde vara ett glädjefyllt tillfälle, men för Saleh-Greenfield har det att navigera sorgen samtidigt som man uppfostrar barn tagit ut sin känslomässiga rätt. ”Jag var gravid med min dotter, Scarlett, och det försatte mig i en fruktansvärd mental situation. Det finns skuldkänslor för att skratta när andra sörjer”, sa hon. ”Men jag påminner mig också om att glädje är en form av motstånd. Att uppfostra barn med värdighet, kärlek och hopp – särskilt palestinska barn – är en förklaring om att vi tror på en framtid värd att kämpa för.”

Som kristen palestinsk amerikan tror Saleh-Greenfield att muslimer och kristna är enade i sin kamp för att befria Palestina. ”Våra traditioner må vara olika, men våra gemensamma värderingar om värdighet, gemenskap, uppoffring och motstånd är desamma.”

Västerländska medier vidmakthåller ofta en falsk berättelse om att det pågående folkmordet i Gaza är ett religionskrig. Men palestinier förstår skadan av denna felaktiga uppfattning. ”När Palestina bara framställs genom en religiös lins förlorar vi dess rikedom, dess mångfald, dess kultur och dess folk som helhet ur sikte. Denna kamp är inte bara muslimsk eller kristen, den är palestinsk. Och den tillhör oss alla som tror på rättvisa”, sa Saleh-Greenfield.

Jameelah Shoman-Nsour, baserad i Bay Area, är en kreativ verksamhetschef inom detaljhandeln och tvåbarnsmamma. Hon växte upp djupt rotad i sin palestinska identitet och det pågående folkmordet i Gaza har djupt format hur hon navigerar i moderskapet. ”Att bearbeta detta folkmord är omöjligt utan en stor tro och förståelse för palestiniernas historia och svåra situation”, sa hon. ”Det har funnits många outhärdliga stunder när jag har skrollat ​​igenom sociala medier och försökt bearbeta det som händer. Jag har försökt sätta mig in i mammans situation som sörjer sitt barn, eller pappans desperata situation eftersom hans barn inte har ätit på flera dagar.”

Med två små barn, en 10-årig son och en nästan 5-årig dotter, närmade sig Shoman-Nsour samtal om Gaza med sina barn med ärlighet.

”Min son hade redan en grundläggande förståelse för Palestinas historia före den 7 oktober. Vi har ingjutit en stark muslimsk identitet i våra barn, och för det andra, en förståelse för deras arv. När folkmordet började gav vi honom precis tillräckligt med information för att vara medveten och tala om ämnet om det kom upp i skolan”, förklarade hon.

Vissa stunder har varit smärtsamma, som när en klasskamrat sa till hennes son: ”Palestinierna skadar israelerna.” Shoman-Nsour vägledde honom genom förvirringen och uppmuntrade honom till medkänsla och sanning. ”Vi vill aldrig att våra barn ska stå upp för Palestina ur ett nationalistiskt perspektiv, utan ur ett mänskligt”, betonade hon. ”Våra svar kommer alltid tillbaka till våra islamiska värderingar. Vi säger åt dem att be, lita på Guds plan och komma ihåg att det att vara en god människa och en god muslim går hand i hand.”

Shoman-Nsours tid i historien fördjupade hennes tro. ”Bön och dua sate ner mig jorden. Det påminde mig om att lita på Allah. Min tro har alltid varit grunden och nu är det, det som håller mig upprätt”, sa hon.

För Loren Medina Jassir, 46, en palestinsk kubansk-amerikansk musikpublicist baserad i Los Angeles, har det senaste ett och ett halvt år fört med sig en våg av känslor från ”våldsam ilska” till ”en djup, skärande, invärtes sorg”.

”Gaza har radikaliserat mig på de mest djupgående sätt”, sa hon. ”Det har för alltid förändrat min syn på livet.”

Jassir, som arbetar inom den latinamerikanska musikindustrin, säger att hennes uttalade stöd för Palestina har lett till professionella konsekvenser, inklusive att ha blivit svartlistad av sionister i musikbranschen.

Att navigera i underhållningsbranschen som palestinsk amerikan kan vara polariserande och förminskande, men för Aliya*, en palestinsk amerikan baserad i Los Angeles som arbetar på en organisation som lyfter underrepresenterade röster, är hennes arbetsplats en påminnelse om att det finns några platser vid bordet. ”Jag känner inte att jag måste gömma mig, åtminstone inte på jobbet”, sa hon. ”Min organisation är pro-palestinsk och de människor som väljer att samarbeta med oss ​​är i den liberala änden. Jag är en del av en organisation som är medveten om kraften i berättelser och den maktgigant vi möter i branschen.”

Men samtal utanför hennes bubbla, särskilt med mäktiga myndigheter, har varit desillusionerande. ”Det har varit de mest demoraliserande samtalen. Det känns som att människorna på myndigheterna är onda och tror att de inte är onda”, sa hon. ”Jag har hört folk nämna ’krigets tvåsidiga natur’, och det gör det så tydligt att vi existerar i så olika berättelser.”

Även att namnge sin identitet som palestinier i vardagliga samtal väger tungt. ”Det finns en oro att om man tar upp sin identitet kommer folk att förneka den. Man förbereder sig på en debatt eller en berättelse om någons missionsresa 2010 och jag har åsikter om dem”, sa hon med ett skratt.

Även om dessa kvinnor kommer från olika etniska och religiösa bakgrunder, befinner sig i olika skeden av sin karriär och är separerade av generationer, delar de många gemensamma trådar i sin identitet som palestinier.

Jassir förstår vikten av att stå upp mot orättvisor genom sin uppväxt. ”Jag uppfostrades av en politisk fånge, eftersom min far är kubansk, och av en orädd palestinsk kvinna”, sa hon. ”Att vara tyst och inte mobilisera har aldrig varit ett alternativ i min familj. Vid det här laget är er tystnad oförlåtlig. Trots all förlust fann jag den vackraste gemenskapen som kämpar för kollektiv befrielse och en nyfunnen styrka i spillrorna.”

Saleh-Greenfield uppfostrar sina barn med samma stolthet som har varit en ledstjärna för henne i dessa mörka tider. ”Jag vill att de ska växa upp stolta med vetskapen om var de kommer ifrån. Jag vill att de ska veta att de inte bara är amerikaner eller bara palestinier, utan den levande skärningspunkten mellan båda”, sa hon.

Inför etnisk rensning fortsätter palestinier och palestinsk-amerikaner att upprätthålla kulturella sedvänjor, från danser som dabke, en traditionell dans som utförs vid protester och bröllop, till den uråldriga broderitekniken tatreez.

För dessa kvinnor är det en motståndshandling att välja att upprätthålla kulturella traditioner. ”Jag har gjort några broderier för att hålla mig jordad. Jag har verkligen experimenterat med olika stilar, och jag har också läst på om olika motiv och vad de betyder”, sa Noor.

En annan trots handling för vissa palestinier, särskilt i väst, är att stolt tala deras språk. ”Jag har märkt att jag har samtal på arabiska mer, särskilt på den palestinska dialekten”, sa Noor. ”Jag insåg att jag spenderar alldeles för mycket tid på att tala engelska som jag vill hålla fast vid, stärka och bevara den dialekt som min familj och jag fortsätter att tala trots att vi inte är i Palestina.”

Genom sin icke-statliga organisation, Travel With Purpose, skapade Jassir ett konst läger för barn i Kairo för palestinska flyktingar. ”Jag tänker på dem varje timme, varje dag, och de ger mig styrka de dagar jag är så uppslukad av sorg att jag knappt kan andas”, sa hon.

Mitt i rädslan fann Aliya tröst i en enkel övning: att skriva en lista över saker hon ser fram emot eller hoppas på. ”Det var faktiskt ganska kraftfullt att sätta ’ett fritt Palestina’ på hopplistan”, säger hon. ”Det kändes lite lugnande, till viss del. Det finns fortfarande hopp.”

 

 

*Namnen har ändrats för att skydda integriteten.

 Tamara Syed är en bangladeshisk palestinsk journalist, författare och regissör baserad i Los Angeles. Hennes arbete utforskar skärningspunkten mellan identitet, sorg och befrielse. Hon tror på kraften i berättande att skapa förändring genom empati.

 

Original text: A Will to Stay Alive and a Tradition to Sustain