Killen talar från magen när han klart och tydligt säger att ”den judiska makten är den farligaste i frågan om fred i
världen.” Visst måste man vara modig för att komma med dessa begrepp och liknande termer i ett land där den
sionistiska lobbyn alltid tippar balansen mot straffrihet för deras handlingar.

Detta är Gilad Atzmon, filosof, författare, otrolig musiker (utan tvekan den mest lysande saxofonisten efter Charlie
Parker). Född i Israel i en familj från den sionistiska extremhögern (han säger själv i filmen om hans liv: Gilad: And
all that Jazz), åtnjöt han de förmåner som erbjuds genom att inte veta alltför mycket om vad som hände utanför deras
mikroklimat. Men en dag, som oftast sker med varje ung israel som har själv respekt, skickades han med ett gevär på
axeln till kriget i Libanon. Där sprang han rakt in en annan verklighet, han såg fångar kedjade, misshandlade,
mördade. Och dessutom, sammanföll allt den smärtsamma upplevelsen med slakten vid Sabra och Shatila. Han hade då inget
tvivel: ”Jag insåg att det inte var mitt krig och att den liknade väldigt mycket nazismen om vilken man pratade så
mycket i min familj” minns han.

Vid ett tillfälle, där i Libanon, efter att ha besökt en hemsk, illaluktande komplex av ”burar”, väldigt naiv, frågade
indignerat sin chef: ”Hur är det möjligt att vi använder dessa platser för att stänga in hundar?”

Han frös när han svarade: ”Nej, soldat, dessa celler är inte för hundar men för palestinska terrorister.”

”Där kände jag, (säger han) att palestinierna var judarna i Auschwitz och jag var nazisten, utan tvekan.”

Med allt denna hemska erfarenhet på ryggen, kom tillbaka Atzmon till Israel och fattade beslutet som få vågar (av
rädsla eller medbrottslig likgiltighet), han avsade sig det israeliska medborgarskap och flyttade till London, och
svor att inte återvända mer tills denna plats kallades ”Palestina”. Sedan dess har han blivit en aktiv militant mot
sionismen (som han placerar mestadels i diasporan) och den ”judiskhet” som karakteriserar med sina tecken av
”överlägsenhet” och ”våldsam extremism” stor del av samhället som Gilad själv hade ”oturen” att tillhöra, tills han
blev medveten om det.

Nu Gilad (som vanligtvis kan läsas på websidan Rebelion) är i Buenos Aires, för att presentera en ovärderlig bok: Den
vandrande Identitet, publicerad av Canaan Förlag.

Canaan Förlag leds av Saad Chedid, en annan modig man som Gilad, som vi måste tacka redigeringen av dussintals texter
som rör redovisningen av de grymheter som begåtts av Israel i över ett halvt sekel och även andra viktiga verk om
utvecklingen av de arabiska nationerna.

Ignorerat av de så kallade ”mainstream media”, som ofta händer när någon vågar konfrontera sionismen, förlorar Gilad
inte sitt humör och säger att hans liv som författare har blivit ett farligt äventyr, eftersom det har blivit vanligt
att ta emot i hans e-mail tiotals dödshot och förolämpningar som inte kan skrivas här, från dem som applåderar det
dagliga palestinska folkmordet i Gaza eller på Västbanken. Borträknat de många tillfällen han har stått ansikte mot
ansikte med pro-israeliska fanatiker som avbröt hans presentationer av böcker eller väntar på honom utanför för att
protestera mot hans ”antisemitism”. Eller de otaliga artiklar skrivna av typiska opportunister som vanligtvis tar ut
dubbel lön från de israeliska ambassaderna i respektive land, för att demonisera Gilad, som jämförs med Goebbels.

Leende, minns Gilad hans senaste besök i 2003, då han var tvungen att ta itu med det oundvikliga (när man försvarar
icke populära positioner) Magdalena Ruiz Guiñazú under bokmässan där han hade blivit inbjuden att presentera en av
hans texter.

”Den viktigaste delen av den judiska makten, ännu värre än de massakrer som de främjar, är att styra oppositionen”
säger en provokativ Gilad. Han förklarar, att ”sionism är inte nöjd med mäktiga lobbygrupper som styr politiken och
ekonomins utveckling i hela länder, eller att ha ett starkt inflytande på medierna”, utan också har en stor inflytande
på organisationer och grupper som brukar vara kritiska mot staten Israel, men som under bordet får ekonomiskt stöd av
personer eller organisationer som har en relation med sionismen, såsom miljardären George Soros. ”Det här är det
spelet som spelas av den liberala sionismen som påverkar på detta sätt var kritiken av sionismen ska gå vidare. Det
vill säga, den mjukas upp och kontrolleras utan att för det mesta de militanta eller anhängare av dessa organisationer
får veta det.”

Enligt Gilad, ses detta mycket tydligt i vissa medier kolumnister eller kritiska profils inställning, alla av judisk
börd, som nästan alltid faller halvvägs i sina attacker mot den israeliska staten, eller som attackerar de palestinska
motstånds organisationer som inte håller med den ultra måttlig Mahmoud Abbas.

Atzmon hävdar också att när man talar om lobbygrupper sionistiska tryckgrupper i USA och Storbritannien, kan vi säga
att 80 % av de brittiska konservativa och amerikanska republikaner följer dessa initiativ. Men inte bara det, men
detta inflytande är också tung bland brittiska Labour och demokrater i USA. ”De längtar allihop, efter att bevisa sin
eviga vänskap med Israel, och det gör Hollywood med.”

Gilad tvekar inte att uttrycka sitt fortsatta engagemang för den palestinska saken. ”De enda som kan skapa fred är
palestinierna”, han förklarar, ”mot alla odds och trots den oändliga lidande, förnedring och förtryck, är de
fortfarande ett ekumeniskt samhälle styrd av etiken.”

Han tillägger: ”Som det ser ut, är den judiska staten kategoriskt oförmögen att leda regionen till försoning”.

Slutligen säger författaren av ”Den vandrande identitet” att han inte är överens med de som säger att Israel bedriver
en apartheid politik: ”Det är mycket värre än så, det är etnisk rensning. Det närmaste man kan komma till
Nazityskland. De vill inte att palestinierna ska finnas där, de föraktar dem, och nöjer sig inte med att ockupera dem,
men de också strävar efter att en slutlig lösning, som Hitler förställde sig.”