David Hearst – Middle East Eye

 

Sex långa månader har gått sedan chefsåklagare Karim Khan ansökte till Internationella brottmålsdomstolens (ICC) förrättskammare för arresteringsorder för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, tidigare försvarsminister Yoav Gallant och tre Hamas-ledare, minst två av dem är nu döda.

Under den tiden har minst 9 000 fler palestinier i Gaza dödats under Israels våldsamma bombningar och obevekliga svält, med den totala officiella dödssiffran som närmar sig 45 000, med The Lancet beräkning att den kan vara flera gånger högre.

Att denna fråga tog sex månader för de tre domarna i förundersökningskammaren att avgöra, när den genomsnittliga väntetiden är två månader, är ett bevis på det aldrig tidigare skådade trycket som den högsta folkrättsdomstolen har hamnat under.

Däremot tog det bara tre veckor för ICC att utfärda arresteringsorder för Rysslands president Vladimir Putin och Maria Alekseyevna Lvova-Belova, den ryska kommissionären för barns rättigheter.

Trycket på dessa tre modiga domare kom uteslutande från de länder som påstår sig kämpa för en regelbaserad världsordning.

USA:s president Joe Biden ledde attacken mot ICC och internationell rättvisa genom att omedelbart fördöma Khans ansökan som ”upprörande”.

”Och låt mig vara tydlig: vad den här åklagaren än antyder så finns det ingen likvärdighet – ingen – mellan Israel och Hamas. Vi kommer alltid att stå med Israel mot hot mot dess säkerhet,” sa Biden i maj. Observera att detta sades innan någon vederbörlig process hade tillåtits.

Inte konstigt att chefsåklagaren själv nu ställs inför hävande med anklagelser om sexuellt ofredande, som nu ligger inför en extern utredning.

 

Införande av sanktioner mot domstolen

I mer subtila försök att stoppa arresteringsorderna, argumenterade bland andra Storbritannien till en början om en fråga som redan hade lösts av ICC angående domstolens jurisdiktion över vad som händer i de ockuperade områdena. Storbritannien hävdade att som ett resultat av Osloavtalet, som undertecknades på 1990-talet men aldrig genomfördes, gjorde det inte det.

Det argumentet har sedan dess dragits tillbaka av premiärminister Keir Starmers regering. När en talesperson för Starmer lade ner Storbritanniens invändning mot ICC-processen, sa en talesman för Starmer: ”Vi har varit mycket tydliga om vikten av rättsstatsprincipen och domstolarnas oberoende både nationellt och internationellt.”

Vi får se.

Borta i USA, som inte har undertecknat Romstadgan, ligger ett lagförslag inför kongressen för att pressa ICC. Lagförslaget att införa sanktioner mot domstolen över arresteringsorderna är inget mindre än ett grovt politiskt försök att slå en rättsprocess, men 42 demokratiska kongressledamöter röstade för. Vita huset motsatte sig det, och en Senat ledd av den avgående demokratiske ledaren Chuck Schumer har ännu inte godkänt det.

Men senator John Thune, som blir majoritetsledare i senaten när Donald Trump blir president nästa år igen, har röstat för att sanktionera ICC.

”Om ICC och dess åklagare inte upphäver sina upprörande och olagliga handlingar för att driva arresteringsorder mot israeliska tjänstemän, bör senaten omedelbart anta sanktionslagstiftning, vilket parlamentet redan har gjort på tvåpartisk basis”, skrev Thune för några dagar sedan på X (tidigare Twitter).

Denna press på de tre domarna blev nästan outhärdlig. En av dem, den rumänska domaren Iulia Motoc, bad om att få lämna panelen med tre domare av hälsoskäl förra månaden. Hon ersattes av den slovenske ICC-domaren Beti Hohler.

Trots allt detta plöjde dessa modiga domare fram och utfärdade arresteringsorder. De ska helt och hållet berömmas eftersom de – inte denna världs Bidens – representerar en regelbaserad ordning som bygger på internationell rätts överhöghet.

Vad USA har kommit att representera är djungelns lag, där rätt och fel är formbara, de mäktigas leksaker. Icke desto mindre kom en typisk reaktion på ICC från en demokrat, senator John Fetterman, som skrev på sociala medier: ”Ingen ställning, relevans eller väg. Fy fan”, och lade till en emoji av den israeliska flaggan.

 

Minoritet av en

Detta är helt i linje med att USA är i en minoritet av en, eftersom det just lagt ett veto i FN:s säkerhetsråd mot en ovillkorlig och omedelbar vapenvila i Gaza – fjärde gången USA gör detta i det 13 månader långa kriget.

Majed Bamya, det palestinska FN-sändebudet, sa i ett kraftfullt uttalande: ”Det finns ingen rätt till massmord av civila. Det finns ingen rätt att svälta en hel civilbefolkning. Det finns ingen rätt att tvångsfördriva människor, och det finns ingen rätt till annektering. Detta är vad Israel gör i Gaza. Detta är dess krigsmål. Det här är vad avsaknaden av vapenvila tillåter så att den kan fortsätta med det.”

Strax därefter mattbombade israeliska stridsflyg ett bostadskvarter nära sjukhuset Kamal Adwan i det belägrade norra Gaza och dödade minst 66 människor.

USA lägger sitt veto trots att de förödmjukats av sin allierade bara två dagar tidigare. När Netanyahu talade två veckor efter Trumps valseger den 5 november, kritiserade han upprepade gånger Bidens dom i ett tal till den israeliska Knesset.

”USA hade reservationer och föreslog att vi inte skulle gå in i Gaza,” sa Netanyahu. ”Den hade reservationer mot att gå in i Gaza City, Khan Younis, och, mest kritiskt, motsatte sig starkt inträde i Rafah.”

”President Biden sa till mig att om vi går in kommer vi att vara ensamma”, tillade han. ”Han sa också att han skulle stoppa transporter av viktiga vapen till oss. Och så gjorde han. Några dagar senare dök [USA:s utrikesminister Antony] Blinken upp och upprepade samma saker och jag sa till honom – vi kommer att slåss med våra naglar.”

Det här är de döende veckorna av vad som kommer att bli ett av de mest ökända presidentskapen i USA:s historia.

Bidens svaghet, när han uppmanades att agera som en sann världsledare, fick hans republikanska föregångare, som Ronald Reagan och George H W Bush, att se ut som pelare för moraliskt beteende i jämförelse.

 

Partner i brott

Baren i skam hallen låg redan på rekordnivå när Biden tillträdde för fyra år sedan, efter ett Trump-presidentskap som noggrant lade alla förutsättningar för den explosion som skulle följa. Men Biden lyckades sjunka till ännu lägre djup i sin hantering av Israels krig mot Gaza.

En passage i ICC:s dom gör USA:s ansvar för blodbadet som har ägt rum i Gaza brutalt tydligt. Kammaren noterade att även om Israel ignorerade vädjanden från FN:s säkerhetsråd, FN:s generalsekreterare, stater och regerings- och civilsamhällesorganisationer om den humanitära situationen i Gaza, reagerade de på påtryckningar från USA.

”Kammaren noterade också att tillåtelse av beslut eller ökat humanitärt bistånd till Gaza ofta var villkorat”, sade domstolen. ”De tvingades inte uppfylla Israels förpliktelser enligt internationell humanitär rätt eller för att säkerställa att civilbefolkningen i Gaza skulle få tillräcklig försörjning med varor i nöd. I själva verket var de ett svar på trycket från det internationella samfundet eller förfrågningar från USA. I vilket fall som helst var ökningen av humanitärt bistånd inte tillräcklig för att förbättra befolkningens tillgång till nödvändiga varor.”

Netanyahu, med andra ord, kopplade inte bara öppet stopp i nödvändiga varor och humanitärt bistånd med krigets mål, han ställde tillförseln av mat beroende av den press han mötte.

”Kammaren fann därför rimliga skäl att tro att Herr Netanyahu och Herr Gallant bär straffansvar för krigsbrottet svält som en metod för krigföring”, noterade domstolen.

Detta fynd gör specifikt USA till en partner i Netanyahus brott.

Man kan inte överskatta betydelsen av ICC:s arresteringsorder. Domstolen har inte verkställighetsbefogenheter. Den förlitar sig på att medlemsstaterna griper och överlämnar misstänkta.

Dessa arresteringsorder kastar alltså ner handsken för var och en av de 124 stater som är parter i Romstadgan. Och frågan som detta ställer till varje land, som nu enligt internationell lag är skyldigt att upprätthålla och tjäna dessa order, är enkel: ”Tror du på internationell rätt eller djungelns lag?”

 

Dra åt snaran

Vissa länder i den globala södern kommer inte att ha några svårigheter att svara på en fråga som denna, men andra kommer att ha det.

Specifikt kommer det att innebära de största utmaningarna för Storbritannien och alla europeiska länder som har utgjort ryggraden i stödet för Israels angrepp på befolkningen i Gaza och som ständigt har lagt in sitt veto mot uppmaningar om en omedelbar vapenvila.

Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien har alla hävdat att Israel har rätt att fortsätta sitt krig mot Gaza i självförsvarets namn och lett stora kampanjer inrikes för att kriminalisera protester, först som antisemitiska och på sistone som terrorism.

Den juridiska utmaningen för dessa länder är dock betydande. ICC-besluten gäller inte bara de två namngivna israeliska ledarna. Besluten kan utlösa inhemska mål mot andra medborgare i Israel, särskilt dubbla medborgare i europeiska länder, eftersom domstolen har funnit att brott har begåtts.

”Alla andra som är inblandade i utförandet av brotten kan ställas inför rätta på nationell nivå men också på internationell nivå”, säger Triestino Marinello, en internationell människorättsadvokat som representerar palestinska offer vid ICC, till Middle East Eye.

Det är liten sannolikhet att vare sig Netanyahu eller Gallant testar Starmers politiska vilja genom att besöka Storbritannien eller något annat land där dessa beslut kan delges.

Men skulle Starmer, som tidigare chef för allmän åklagare, tillåta lagföring av brittiska dubbla medborgare som har deltagit i de brott som ICC nu har fastställt har ägt rum i Gaza? Det är ett mycket skarpare test på Storbritanniens beslutsamhet att upprätthålla internationell rätt.

Även om inget händer, drar besluten åt världsopinionens och folkrättens snara runt Israels hals. Detta kan bara öka dess globala isolering.

Om Netanyahu och Gallant skulle bry sig om att titta på de mer än fem dussin andra åtalade på ICC:s hemsida, gör de inte gott sällskap för israeliska ledare som anser sig vara en del av västvärlden.

Där är Omar al-Bashir, Sudans tidigare president; Joseph Kony, den ugandiska ledaren för Herrens motståndsarmé; Sergej Shoigu, den tidigare ryska försvarsministern; och naturligtvis Putin själv.

 

Öka insatsen

Instinktivt har reaktionen från Israels koalitionsregering varit att öka insatsen. Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben Gvir stämplade domstolens antisemitiska beslut från början till slut och sa att Israel borde svara på ICC genom att tillkännage annekteringen av Västbanken.

Den tillträdande Trump-administrationen kan mycket väl stödja detta, men Trump bör själv sluta tänka igenom det innan han skjuter från höften.

Faktum är att om han är trogen sitt ord att ”sätta Amerika först”, skulle Trump göra klokt i att börja ta avstånd från en pariastats hänsynslösa handlingar. Annars kan han helt enkelt följa Bidens geriatriska exempel genom att tillåta Israel att dra ner USA med sig i rännstenen.

Trump, ärke-pragmatikern, måste se att om han tillåter Israel att attackera Iran, annektera Västbanken och återockupera Gaza, så kan han glömma alla de lukrativa handels- och fastighetsaffärer han saliverar om i återuppbyggnaden av regionen.

Från och med nu kan Israel bara försvaga Washingtons globala kommersiella och militära räckvidd, om det inte tämjas på ett sätt som Biden inte var kapabel att göra. Det kan inte förstärka det, än mindre fungera som ett piller av det.

Israel har blivit en dålig kommersiell satsning för sin amerikanska partner.

Trots allt evangeliskt skryt och pengarna från Miriam Adelson, den israelisk-amerikanska miljardären bakom hans presidentkampanj, tvivlar jag starkt på att den ultrasekulära och ultra-affärsman Trump inte redan kan se detta.

 

 

Originaltext: ICC arrest warrants: The US must distance itself from an increasingly toxic Israel