Luis E. Sabini Fernández – Rebelion

 

Situationen i världen verkar olycksbådande. Den mänskliga, mest problematiska, om möjligt.

Potpurrin som vi befinner oss i kan inte ignoreras hur man än ser på det, ett öppet folkmord med få prejudikat, åtminstone i så kallad demokratisk tid, en fräckhet i diplomatiska banor som tills nyligen var otänkbar, men som får allt fler visitkort.

På sätt och vis, 7 okt 2023 genererade två skarpa fält, eller åtminstone ett skarpt fält, militant och öppet folkmord. Vilket fortfarande är betydelsefullt, med tanke på den politiska korrekthetens mantel under vilken det demokratiska, hypermoderna, västerländska, överkänsliga samhället hade svept in sig.

Låt oss titta på några röster som försöker rättfärdiga Israels repressiva utplacering.

 

De ideologiska ramarna

Först, ändå en allmän observation om de ideologiska ramar som båda parter hävdar (och som vanligtvis används som moraliska motiveringar).

Judisk-sionistiska röster är baserade på Talmud, på det bibliska, det är därför dess premiärminister Bibi Netanyahu åberopar Amalek och försöker övertyga oss om att det finns en gud som gav honom makten och rätten (till vad? till allt).

Å sin sida har oppositionen mot den sionistiska implantat grovt sett erkänt två aspekter, en sekulär sådan, med Al Fatah som dess maximala uttryck som har svalts eller, rent sagt, återvunnits av Israel genom skapandet av den Palestinska Nationella Myndigheten. Och ytterligare en opposition eller förkastande av det sionistiska etablissemanget, som har försökt hävda sig i Islam, majoritetsreligionen bland palestinier, för att bygga ett land, en palestinsk stat. Det sistnämnda är det tydligaste anti-israeliska motståndet och det som leder en bra del av den palestinska kampen för frigörelse (det är inte allt, det har funnits ett palestinskt motstånd som inte är knutet till varken Fatah eller Hamas…).

Islam, en annan monoteistisk religion, ger också sin gud all makt och gör det transitivt till dess företrädare på jorden.

Vi har alltså två vikariat vända mot varandra.

Vi ser tydligt de grymheter som staten som utropar sig själv som judisk begår i hans namn. De som är smorda som representanter för Islam på jorden, för att tjäna Allah, har till exempel i Iran en polisstyrka av ”goda seder”, som utgjorde dödsstraffet för den iranska Mahsa Amini för att hon inte bar hijab. Eller, till exempel, någon dömdes till döden för att ha skrivit, den indiske författaren, av muslimskt ursprung, Salman Rushdie, författare till Sataniska verser. Hans dödsdom (fatwa, dekret från Iran) förändrade livet för Rushdie som, årtionden efter att ha begått ”hädelsen”, attackerades och fick dussintals knivhugg under en halv minut, vilket bland annat tog ut hans öga.

Israels främsta ideologiska mål är just Iran, den andra konfessionella staten med vilken de verkar ha utgjort en parad enhet av kvävande religiösa ortodoxier.

Skadorna som orsakas av staten Israel är enorma och dess strålning når oss alla, särskilt via USA, djupt dominerat av judisk-sionismen. Den islamiska monoteismens skada är å andra sidan mycket mer begränsad och strålar inte, eller knappt, till exempel mot väst.

Som sagt, vi måste ”gå ner” till materialiteter, och där ser vi Israels förmåga till materiell förstörelse, som har slagit in på en folkmordsväg utan förmildrande omständigheter (eftersom vad Israel har erbjudit är mest lögner: ugnrostade judiska spädbarn, kollektiva eller massiva våldtäkter av judiska kvinnor, massakrer, som faktiskt har utförts av den israeliska armén som reaktion på övertagandet av israeliska baracker installerade i Gazaremsan eller i dess närhet, och av vilka Hamas kommer med våld att ta över den 7 oktober 2023 och ta livet av dussintals eller hundratals israeliska poliser eller soldater.

Låt oss sedan försöka peka på uttalanden och bekräftelser av palestinier och israeler, med eller utan officiella ståndpunkter: en ”Ariadne-tråd” kommer att passera genom mänskligheten – eller förlusten av sådan – som alla dessa uttalanden avslöjar för oss.

Yahya Sinwar: 2018 intervju med en italiensk journalist, Francesca Borri. Från och med nu kommer vi att använda kursiv stil när vi transkriberar Borri.[1]

”Yahya Sinwar har en utmärkande egenskap. Han lyssnar mycket, han bestämmer aldrig ensam. […] har aldrig sagt ”Israel.” Jag kan ha fel. Men han använde alltid synonymer som: ”Netanyahu”, ”armén”, ”den andra sidan”. Och framför allt: ”ockupationen”. Vad jag är säker på är att han aldrig sa ”den sionistiska enheten” eller ”judarna”; bara: ”ockupationen”.

Intervjun ägde rum när palestinier i Gaza inledde ”Den stora återkomstmarschen” på fredagar i april 2018. Utan vapen, utan stenar. Bara parollen att de behöver landet [som togs ifrån dem].

Det finns flera fredliga demonstrationer där israeler ”skördar” nästan 200 palestinska liv.[2]

Sinwar insisterar: ”ett nytt krig är inte av intresse för någon. Det är i alla fall inte av intresse för oss. Vem vill möta en kärnvapenmakt med gummiband? Men om vi inte kan vinna, för Netanyahu skulle segern vara ännu värre än nederlag, eftersom det skulle vara det fjärde kriget. Det kan inte sluta som den tredje, som redan slutade som den andra, som redan slutade som den första. De måste ta kontroll över Gaza. Och de gör allt de kan för att bli av med palestinierna från Västbanken och behålla en judisk majoritet. Jag tror inte att de vill ha två miljoner fler araber. Nej, krig har ingen mening.”

Denna sista passage avslöjar en blunder av Sinwar: han föreställde sig inte att Israel skulle välja att döda och utvisa i massor, vilket är vad det gör på Gazaremsan och i en annan takt på Västbanken.

−Du är en krigskorrespondent. Gillar du krig?”

 − Inte alls.

 −”Och varför skulle jag älska det? ”Den som vet vad krig är älskar det inte.”

 −Men du har kämpat hela ditt liv.

 −”Och jag säger inte att jag inte kommer att slåss igen. Jag säger att jag inte vill ha mer krig. Jag vill att belägringen ska upphöra.

Denna fina skillnad mellan krig, militarism, våld, värdighet avslöjar ett klarsynt sinne. Och totalt förankrad i verkligheten. Belägringen utgör den slingriga vägen för den sionistiska kolonialismen för att ”likvidera” den palestinska frågan.

Borri vet vad de pratar om. Hon frågar:

−Gränserna har varit praktiskt taget stängda i 11 år. Gaza har inte ens vatten längre, bara havsvatten. Hur är livet här?

 −”Vad tycker du? 55 % av befolkningen är under 15 år. Vi pratar inte om terrorister, vi pratar om barn. De har ingen politisk tillhörighet. Det enda de har är rädsla. ”Jag vill att de ska vara fria.”

Så här talar någon som var tio år gammal vid tiden för Nakba. Och att han har suttit fängslad i 25 år, större delen av sitt liv. Och att han har organiserat Den stora återkomstmarschen, 2018, som istället för att skörda mark, har skördat döda, fler döda, planerade industriella mängder döda (och invalidiserade).

Borri insisterar:

…på senare år har Hamas hittat resurserna att gräva sina tunnlar.

Och Sinwar svarar:

Och lyckligtvis är det så. Om inte, skulle vi alla vara döda. Sättet du ser saker på är hur sionistisk propaganda berättar om det. Belägringen kom inte efter tunnlarna, det var inte en reaktion på tunnlarna. Det var tvärtom. Det var en belägring och en humanitär kris, och för att överleva hade vi inget annat val än att gräva tunnlar.

Borri fortsätter:

− Tycker du inte att du har ett visst ansvar?

 ”Ansvaret ligger hos den belägrande, inte hos den belägrade. Mitt ansvar är att arbeta med alla de som kan hjälpa oss att få slut på denna dödliga och orättvisa belägring.”

Vapenvila. Sinwar analyserar:

−Om vapenvilan innebär att de inte bombar oss, men vi är fortfarande utan vatten, utan elektricitet, utan någonting, då är vi fortfarande under belägring. En belägring är en typ av krig, det är bara ett krig på andra sätt. Och det är också ett brott enligt internationell rätt. Det finns ingen vapenvila om belägringen fortsätter. Men om vi ser att Gaza återgår till det normala… om vi inte bara ser bistånd, utan också investeringar, utveckling – för vi är inte tiggare, vi vill arbeta, studera, resa, som alla ni vill vi leva och klara oss själva -, om vi börjar se skillnad kan vi gå vidare.

Återigen känner vi igen urskillning. Han särskiljer olika sätt att genomföra ett krig, ibland utan kulor.

Borri insisterar:

[…] kanske det bara är ett knep för att omorganisera er. Och om sex månader kommer du att återvända till kriget. Varför skulle israeler lita på dig?

”För det första gick jag aldrig i krig: kriget kom till mig. Och min fråga, för att säga sanningen, är den motsatta. Varför ska du lita på dem?

I detta långa dialogförhör, vad vi ser är att Sinwar strävar efter att palestinierna ska betraktas som mänskliga (kanske då hade varken Borri eller Sinwar insett hur långt det sionistiska koloniala projektet var från att erkänna mänskligheten till människor som det ”behöver” ta bort allt, även mänskligheten och livet, som även de mest förblindade kan se idag).

Borri håller fast vid idén om vapenvila. Och hon undrar vad som händer om ”vapenstilleståndet inte fungerar.”

Och Sinwar svarar: ”Kan vi för en gångs skull föreställa oss vad som skulle hända om det fungerade? För det skulle vara ett kraftfullt incitament att göra allt för att få det att fungera, eller hur? Om vi ​​föreställer oss Gaza för ett ögonblick som det var för inte så länge sedan – har du någonsin sett bilder från 1950-talet, när vi på sommaren tog emot turister från hela världen?

 −Och Gaza hade många kaféer, butiker och palmer. Jag har sett dessa bilder. Ja.

 −Men idag också… Har du sett hur briljant vår ungdom är? Trots allt. Vilken talang, uppfinningsrikedom och dynamik har de? Med hjälp av gamla faxmaskiner och datorer har en grupp ungdomar i tjugoårsåldern satt upp en 3D-skrivare för att producera medicinsk utrustning som är överkomlig för alla. Det är Gaza. Vi är inte bara elände. Vi kan vara som Singapore, […] jag tillbringade 25 år i fängelse. Han förlorade en son, dödad i en razzia; din översättare förlorade två bröder; mannen som serverade oss te – hans fru dog av en infektion. Inget allvarligt, bara ett skärsår, men det fanns inga antibiotika, och det var så hon dog.

Problemet är inte vårt motstånd, det är deras ockupation. Utan ockupation skulle vi inte ha några raketer. Vi skulle inte ha stenar, molotovcocktails, något. Vi skulle alla ha ett normalt liv.

 Vad var det sionistiska målet? Träna lönnmördare? Har du sett videon av en soldat som skjuter på oss som om vi vore bowlingklot? Och han skrattar och skrattar. De [judarna] var människor som Freud, Einstein, Kafka. Experter i matematik och filosofi. Idag är de experter på drönare och utomrättsliga avrättningar.

 − Du har nu ett nytt emblematiskt vapen: branddrakar. De driver Israel till vansinne, de undviker järnkupolen och de kan inte tas ner en efter en.

 − Drakar är inte ett vapen. Som mest satte de eld på något halmstrå. En brandsläckare och det är allt. Det är inte ett vapen, det är ett meddelande. För det är bara rep, papper och en oljedränkt matta, medan varje Iron Dome-batteri kostar 100 miljoner dollar.

[…] −När ​​vi vann valet −och vi vann fria och rättvisa val− var reaktionen blockaden. Omedelbart. Vi föreslog en regering med Fatah, och inte bara en gång, utan hundra gånger, och ingenting. Det enda svaret var blockad. […] Även idag. Du varnar Hamas: vi kommer bara att ta itu med dig om Fatah finns. Sedan varnar de Fatah: vi kommer bara att ta itu med dig om Hamas inte finns.

Borri försöker förklara svamlet: −Blockaden existerar för att Hamas anses vara en antisystemrörelse, en antikonstitutionell rörelse så att säga. Respekterar inte spelets regler.

− Vilket spel? Ockupation?”

 −Du vet… Oslo. Tvåstatslösningen.

−Men Oslo är över. Jag tror att det är den enda punkten som alla är överens om. Det var bara en ursäkt för att distrahera världen med oändliga förhandlingar och under tiden bygga bosättningar överallt och fysiskt radera alla möjligheter till en palestinsk stat. […] Varför insisterar de alltid på Oslo? Varför pratar de aldrig om vad som hände sedan? […]. Du hedrade Osloavtalet med ett Nobels fredspris och försvann sedan. Ingen kontrollerade dess tillämpning.

 −Du gick i fängelse när du var 27 år gammal. När du kom ut var du 50. Hur var din omställning till livet? Till världen?

 −[…] För att vara ärlig kom jag aldrig ut: det enda jag gjorde var att byta fängelse. Och trots allt var den förra mycket bättre än den här. Den hade vatten, el. Jag hade böcker. Gaza är mycket tuffare.”

 −Sinwar, vad lärde du dig i fängelset när du lämnade fängelset?

−[…] Jag lärde mig mycket, ja. Men jag önskar ingen fängelse. Ingen egentligen. Inte ens de som idag, genom detta staket, slår oss som bowlingklot, skrattar, utan att inse att de om 25 år kan hamna i Haag.

 −I Internationella brottmålsdomstolen.

 − Naturligtvis. Det finns ingen framtid utan rättvisa. Och vi kommer att försöka få rättvisa.

 […]

 −I ett avtal om vapenvila antar jag att utbyte av fångar skulle vara en väsentlig klausul för er.

 −Oumbärlig. Det är ingen politisk fråga, för mig är det en moralisk fråga. För dina läsare tror förmodligen att om du sitter i fängelse så är du en terrorist, eller på något sätt en fredlös, en biltjuv. Nej. Vi blir alla arresterade, förr eller senare. Men bokstavligen, vi alla. Ta en titt på Military Order 101: utan tillstånd från militären är det ett brott att vifta med en flagga eller ha fler än tio personer i ett rum som dricker te och diskuterar politik. Du kanske bara bråkar om Trump, men du kan få upp till 10 år. På ett sätt är det en övergångsrit. Det är vår ålderdom. […] Och för mig är det en moralisk skyldighet: jag kommer att göra allt för att befria dem som sitter kvar i fängelset.”

− På ett sätt har ni fått fler resultat med kidnappningar än med raketer.

 −Vilka kidnappningar?

 −Som Gilad Shalits.

 −Gilad Shalit var inte en gisslan, utan en krigsfånge. Ser du varför vi pratar så lite med journalister? En soldat dödas, du publicerar ett foto på honom på stranden och dina läsare tror att vi dödade honom i Tel Aviv; ”De dödade inte den där killen klädd i bermudashorts och med en surfbräda, utan klädd i uniform, bar en M16 och sköt mot oss.”

 − När de flesta av mina läsare tänker på Hamas, […] tänker de mer på den andra intifadan och självmordsattackerna. För israelerna är du en terrorist.

−Det är vad de är för mig, i ljuset av de brott de har begått mot oss.

 −Jag glömde fråga er om ”Århundradets avtal”, Donald Trumps fredsplan. Fast vi vet inte riktigt vad det handlar om…

 −Det är faktiskt en mycket tydlig utplåning av vårt perspektiv på frihet och oberoende. Det finns ingen suveränitet, det finns inget Jerusalem. Det finns ingen returrätt… Det finns bara en sak: vårt avslag. Och det är inte bara Hamas ståndpunkt. Det är något vi alla är överens om. Inga.”

− Så för tillfället kommer ni att fortsätta att protestera, och demonstrera som på fredagar i april, längs stängslet. Vi har sett dig där ofta.

 −Och jag kommer bara att ge er två namn: Ibrahim Abu Thuraja och Fadi Abu Salah. De var båda 29 år och satt i rullstol. De är bara två av de många amputerade. Det är då du inser att de inte dödar dig här för att du representerar en fara, för vilken fara representerar du, i rullstol, för en armé på andra sidan taggtråden, hundratals meter från dig? Nej, här dödar de dig inte för vad du gör, utan för vad du är. De dödar dig för att du är palestinier.

 […] −Tror du att någon kommer att tro dig?

 − Ni var här i juni, tillsammans med hundratals andra journalister, och er reportage var den hårdaste mot oss. Och den är också översatt till hebreiska. Och ändå är du här, än en gång, för att du djupt respekterar oss, och vi respekterar dig djupt. Ibland, på ett sätt, är budbäraren också budskapet.

Efter mordet på Yahya Sinwar vände sig andra journalister till Francesca Borri för att få veta mer om vad som hände. Rob Schmitz, från National Public Radio, USA, frågar henne om sammanhanget för intervjun. Borri kommenterar:

−Hamas hamnade i ett hörn, vet du? Hamas och Sinwar var mycket svaga vid den tiden. Och Sinwar, han har alltid varit väldigt bestämd […] vid den tiden, […] han försökte nå en kompromiss med Netanyahu. Därför var intervjun möjlig. För i själva verket ville Sinwar öppna en kanal med Israel, och han öppnade den.

Schmitz frågar Borri om hon har några interaktioner med Yahya Sinwar som kommer att tänka på.

−Första gången jag träffade honom bar jag hijab. Jag är inte muslim och jag visste inte om jag skulle bära den eller inte. Och så tänkte jag att det kanske var av respekt, så jag tog på mig den här hijaben, grön, som Islams färg. Han kände inte igen mig, för han förväntade sig inte att en italiensk kvinna skulle bära hijab. Och sedan, som ni vet, bad han mig ta av den…

SCHMITZ: Det är sant.

−Det är därför jag på bilden tillsammans… bar hijab. Han kritiserades hårt av Hamas-extremister eftersom han inte var extremist. Och han fick mycket kritik för den bilden…

SCHMITZ: Det är sant.

BORRI: …för att han var med en ogift utländsk kvinna utan hijab. Han sa, ”jag vill inte att folk ska tro att jag ber dig, du vet, att bära hijab. Du är inte muslim. Du är fri. Och du kommer hit som gäst. […]” Om du läser lite arabiska och kan läsa eller lyssna på vad hela arabvärlden säger, inklusive Hamas fiender, Sinwars fiender, för alla är han nu som Che Guevara från Främre Orienten. Tills igår var han död. Idag är det mer levande än någonsin.

[…] Om någon i Palestina vågar säga något mot Fatah, mot Hamas, mot Israel, naturligtvis, vad de än säger, blir de arresterade. Det kan naturligtvis stoppas av Israel, men för det mesta stoppas det av Hamas eller Fatah.

Yahya Sinwars ideologiska och intellektuella oberoende förstoras.

Vi har presenterat en syntes av Yahya Sinwars levande tanke, genom Borris röst. För jag har intrycket att väst har nöjt sig med att placera honom som strategen för kuppen den 7 oktober 2023 och omedelbart ”begrava” honom politiskt (och fysiskt) med den bekväma titeln ”terrorist”. Borri för oss närmare sanningen, alltid mer komplex.

Officiella sionistiska röster sade: ”fanatiska barbariska mord kallblodigt, lemlästar, misshandlar och torterar försvarslösa kvinnor, steker spädbarn och så vidare.” Allt påhittad, de var bluff.

Låt oss se vad vi kan kalla den dominerande tanken i Israel, för vilken det är nödvändigt att fördjupa sig historiskt. För det som vissa kallar kriget mellan Hamas och Israel började inte i oktober 2023. Låt oss lokalisera den sionistiska enheten kort innan, 1982, när Israel, för att avsluta det palestinska upproret, invaderar Libanon och börjar med att förstöra Beirut, dess huvudstad. Den amerikanska presidenten vid den tiden, Ronald Reagan, varnade terroristen Menagem Begin, dåvarande president i Israel, för att massakern [på libaneser] måste upphöra: ”Jag använde ordet förintelse medvetet och sa att symbolen för deras krig var bilden av en 7-årig pojke utan armar på grund av en explosion.” Reagan lyckas stoppa de israeliska attackerna mot Libanon.[3]

Det var 1982. Vad händer 2024? Återigen tycks vissa amerikaner visualisera den folkmordsskräck som Israel sår i Palestina: ”När de återvände hem, uttryckte västerländska läkare som frivilligt arbetade i Gaza sin chock över antalet pojkar och flickor som anländer till sjukhus med skott, inte bara en gång, men två gånger, direkt i hjärtat och huvudet: ”Ingen liten pojke eller flicka blir av misstag skjuten två gånger av ’världens bästa krypskyttar’. Och de är exakta skott, säger kirurgen Mark Perlmutter till CBS News. [4]

Titeln på artikeln som vi just har citerat, av Willliam Van Wagenen, (”Döda dem alla” är bara en mindre rustik version av parollen Kurtz, människohandlarnas huvudperson i Heart of Darkness, av Joseph Conrad, som när han inte längre bryr sig om rättegången, han inte längre bryr sig om ”någonting” ropar vilt: UTROTA VARJE EN AV DESSA DEMONBESÄTTADE MÄNNISKOR!

Van Wagenen ger oss också en annan israelisk kulturell bild: ”Under det senaste året, i fångläger som Sde Teiman, har israeliska soldater svalt, misshandlat och analt våldtagit palestinska fångar. De har fjättrats så hårt att fängelseläkare ofta har tvingats amputera deras lemmar. När dessa metoder uppdagades, på grund av läckta videor och vittnesmål från fångvaktare och frigivna fångar som gavs till israeliska och amerikanska medier, samlade det israeliska samhället snabbt de sadistiska soldaterna och meddelade att ’allt är legitimt’, till och med stoppande av ’en pinne upp i en persons ändtarm’ när en fånge helt enkelt anklagas för att vara medlem i Hamas.” Och alla rättsliga åtgärder mot de torterande soldaterna blockerades! Det är Israel.

Men även om det israeliska samhället har etablerat respektabiliteten av tortyr och därför fullständigt ofog, skulle USA bibehålla demokratiska… former: ”Den 13 oktober utfärdade Vita huset ett brev som offentligt utpressade Netanyahu för att öka biståndet till Gaza, eftersom annars Washingtons ’fortsatta transporter av offensiva vapen’ till den israeliska armén skulle vara i fara.” (ibid.).

Det vill säga, fortsätt med pinnen, men visar moroten något. Låt oss se hur mycket moroten är: Antony Blinken, den amerikanske utrikesministern, skriver till Bibi Netanyahu och ger honom en deadline… på 30 dagar för att ”efterleva” det. Med en befolkning som svälter till det yttersta, utan vatten, utan medicin, med förstörda sjukhus, omgiven av döda och saknade människor i spillrorna: trettio dagar är en vansinnig, medveten tidsperiod. Van Wagenen förklarar det mästerligt: ​​brevet skickades på order av Biden den 13 oktober och den 5 november kommer det, det fanns redan, en ny president. Vilken visselpipa blåser Biden den 13 november? i den där yrseln av den kontinuerliga nutiden som raderar allt förflutna? Infångningen av USA:s kommando går parallellt med Israels.

Van Wagenen presenterar ett annat mästerligt citat, som har latinamerikanska resonanser, som avslöjar den israeliska folkmordspolitiken (som är långvarig, men som märkbart har ökat sin takt från och med den 7 oktober 2023): Daniella Weiss, ledare för de ockuperande sionistiska bosättare, allt mer öppet våldsamma, förutspådde hon att Gazaborna ”snart kommer att försvinna.”

Försvinnande. För det var så ”exemplariska” folkmordsdemokratier grundades, som USA (och andra i den nya världen).

Låt oss titta på beteenden och resonemang hos dem som för Israels politik. Något chockerar oss djupt, äcklar oss, stör oss, att se den leende attityden hos de israeliska soldaterna, män och kvinnor som bokstavligen utför grymheter som rivning av hem och hela stadsdelar, eller det föraktfulla leendet vid åsynen av situationer av elände för palestinier, som genereras av just de leende soldaterna själva.

Denna attityd är det som uttrycker parollen som glatt ropades av så många israeler, ”Det finns inga skolor i Gaza eftersom det inte finns några barn kvar.”

”Israelska soldater har tagit foton och ler medan de rivit byggnader i månader.”

En opolitisk NGO som ägnar sig åt exklusiv vård av de skadade i krig, Läkare utan gränser, har tvingats fördöma vad som hände i Gaza; En av dess senaste rapporter, daterad 11 juni, s., säger: ”800 människor har dödats och 2 400 skadats i beskjutning och markoffensiver av israeliska styrkor under den senaste veckan.” Och Brice de le Vingne, chef för akutenheten vid samma Läkare Utan Gränser, frågar: ”Hur kan dödandet av mer än 800 människor under en enda vecka, inklusive små barn, och stympningen av hundratals fler kan betraktas som en militäroperation i enlighet med internationell humanitär rätt? Vi kan inte längre acceptera påståendet att Israel vidtar ”alla försiktighetsåtgärder”. Detta är inget annat än propaganda.”[5]

Israels så kallade Generals’ Plan säger djärvt: ”Tvinga hela civilbefolkningen att lämna, och den som blir kvar där kommer att juridiskt dömas som terrorist och utsättas för en process av svält eller utrotning. Om en vecka kommer hela norra Gazaremsan att bli militärt territorium.” [6]

Om detta inte är ett erövringskrig, vad är det då? [7] Här glömde den israeliska militären terrorismen som var ursäkten för allt mer eller mindre våldsamt motstånd och de släpper lös sitt kampanjspråk, som ”Conquest of the Desert”: ”När tidsfristen har passerat kommer IDF att betrakta alla i den krigszonen som Hamas-operativa.”

En orörd definition av skyldig. Det kommer inte att vara sådana som begår ett ”brott” utan vem som är… palestinier.

Israel tömmer remsan, den eftertraktade Gazaremsan (som aldrig var bibliskt judisk). Och den beordrar genom rent våld att tömma den från människor… palestinier. ”Dessa tvångsevakueringar inkluderar sjukhus, både deras personal och patienter. Israeliska styrkor utfärdade utvisningsorder för tre huvudvårdcentraler i norra Gaza: Kamal Adwan, al-Awda och det indonesiska sjukhuset, vilket gav dem bara 24 timmar på sig att… [försvinna]. Enligt Medical Aid for Palestine (MAP) tog Kamal Adwans personal bort nyfödda patienter från neonatalavdelningen, men rapporterade att ambulanser stoppades vid checkpoints trots försäkringar om ”säker passage” till ett annat sjukhus av den israeliska armén. [8]

Små detaljer, peccata minuta för de bibliska sionistiska befälhavarna.

Giora Eiland, en av fördrivningens generaler, förklarar djärvt: ”Palestinierna kommer att behöva tränga sig in i Al-Mawasi och de kommer att kunna glömma Gaza City. Detta kommer definitivt att misshaga Sinwar.” Han kommer att säga det några dagar före (eller under?) mordet på Sinwar, vilket avslöjar hans besatthet. Eiland själv hade 2023 hävdat att Gaza är som Nazityskland och att ”kvinnorna i Gaza är mödrar, systrar och fruar till Hamas-mördare.” [9] Enkla ekvationer, som vi ser.

Mer grafiskt angående markfrågan, kampen om mark, och visar hur mycket Yahya Sinwar har påverkat dem, en annan kommentar från samma soldat: ”Vad som betyder något för Sinwar är land och värdighet, och med denna manöver, ”Du tar bort både land och värdighet.” Vi kan tillägga att med väldigt få dagars skillnad – om det fanns någon – tog de också hans liv.

Eilands iakttagelse lämnar Sinwar i en värdig attityd. Han förklarar brutalt och direkt: ”Vi måste ta deras land – så du inser att de är palestinska länder? Han säger att det är ett brott mot internationella lagar […].” (ibid.) Något som han tydligen inte bryr sig om. Eftersom Israel är över de lagar som proklameras som internationell lag.

Således är rollen av falsk allmänhet och (falsk) rättvisa i FN uppenbar, ett nätverk som skapats från USA som många trodde lydde WASP-herraväldet (White, Anglo Saxon, Protestant) som etablerade sig i USA sedan dess bildning. Men man insåg inte att sionismen redan 1942 hade beslutat, vid sin världskongress i Biltmore, att ändra det beskydd som skyddade den, överge det utmattade brittiska imperiet och skaffa, som en mogen frukt, sponsring av USA, som snart skulle bli den enda oskadade (eller mycket knappt skadade) världsmakt.

Redan 1945 noterades att även om WASP-domänen består på grund av ihållande bild, är den allt mer avgörande minoriteten i den amerikanska regeringen och dess maktkretsar USA:s judiska samfund, som sedan dess har blivit det största på planeten.

Från 1945 till 2023 har vi bevittnat, och alltmer lidit, en form av kategorisk men dold dominans, med formellt demokratiska profiler.

Vi har intrycket att strukturen för det sionistiska herraväldet, i grunden i Palestina, har förändrats under det senaste året: Israel har tagit av sig de demokratiska kläderna och inlett en mer traditionell erövring och fördrivning, som den antika världen. I denna hyperteknologiska nutid, med enormt informationsflöde: de kan inte räkna med allmänhetens okunnighet. Kan de räkna med sin tröghet eller sin sterilitet? Det vill säga med vår indolens eller sterilitet?

Eftersom Israel står inför en stor, radikal, djupgående fördrivande. Behöver de inte försköna det? Överger de all PR-politik till förmån för överlägsenhetskänslan (som judarna kritiserade nazisterna så mycket om!)?

Hybris och chutzpah, förödande kombination.

 

 

Anteckningar:

[1] Yedioth Ahronoth, 5/10/2018. Öde: Tlaxcala, 2024-10-28. Översättning och redigering: María Piedad Ossaba.

[2] ”Skörden” svarar inte ens på något våld; knappt några fördömande rop: en kropp av krypskyttar bekvämt placerade på sluttningar väljer sina mål: mänskliga flanker, men det var så många blödningar på platsen att befälhavarna för ”Försvarsarmén” ändrade ”målet”: fotleder. Det finns inte så många blödande döda; Israeliska krypskyttar blir, med milli metrisk kyla och skrämmande, producenter av lemlästade människor.

[3] Iñigo Saez de Ugarte, ”Eld och raseri: Netanyahus eviga krig, 5 oktober. 2024.

[4] W. Van Wagenen, ”Kill Them All: The Extermination of the Palestinian Population in Gaza”, 25 okt. 2024.

[5] https://mail.google.com/mail/u/0/#inbox/FMfcgzQXKDdHjzbNZCQhwCkWMWPBWFlb.

[6] https://www.descifrandolaguerra.es/el-plan-de-los-generales-israel-comienza-la-limpieza-etnica-del-norte-de-gaza/

[7] Ett erkännande till den argentinske historikern Miguel Ibarlucía för hans bok med titeln: Israel State of Conquest, Editorial Canaán, Buenos Aires, 1ª. ed. 2012.

[8] Ibid.

[9] Iñigo Saenz de Uriarte, ”Eld och raseri: det eviga kriget …”, El Diario, 1 oktober. 2024.

 

 

Originaltext: Sionismo al desnudo