Nandita Lal – The New Arab
Istället för att ta itu med klimatkrisen eller konfrontera Israels ”miljökatastrof” i Gaza verkar världens regeringar ha tillbringat COP29 i Baku med att blunda och övertyga sig själva om att denna omfattande förstörelse inte sker.
Som nu är brukligt var konferensen fast i kontroverser och hyckleri innan den började. Den här gången avslöjades höga azerbajdzjanska tjänstemän när de försökte använda konferensen som ett forum för att besluta om avtal om fossila bränslen, vilket ytterligare undergrävde COP:s klimatbetyg.
Ändå, efter ett år av accelererat folkmord i Gaza och ockuperat Palestina, sticker utställningen vid den israeliska paviljongen ut som den mest slående och skamliga symbolen för COP29:s kollektiva misslyckanden.
Detta är Israels tredje paviljong på COP, efter framträdanden på COP28 i Sharm El Sheikh, Egypten, och COP29 i Dubai, vilket återspeglar ockupationens normalisering med vissa arabstater. Med 403 delegater har Israel den sjuttonde största delegationen, precis bakom sina nära allierade – USA med 405 och Storbritannien med 470 delegater. Dessa siffror framkommer bland rapporter om att många världsledare hoppar över toppmötet och Papua Nya Guinea drar sig tillbaka.
Förväntat inramade den israeliska paviljongen sig kring två vanföreställningar: ”From Desert to Oasis” och ”Climate of Innovation”. Detta är inte bara vilseledande, utan genom att framställa sig själv som kapabel att omvandla torra landskap till blomstrande ekosystem, ekar Israel koloniala berättelser – som det franska konceptet ”pénétration pacifique” i Sahara – som inramade öknar som utrymmen för kontroll, experiment och resursutvinning.
Hur Israel använder COP för att tvätta sin image
Den kanske mest kända myten om Israels grundande är tanken att den fick ”öknen att blomma”.
Denna industrifokuserade berättelse förbiser miljöpraxis hos inhemska palestinska bönder, och raderar effektivt både deras närvaro och deras hållbara metoder för markvård.
”Staten Israel kan inte tolerera en öken inom sina gränser. Skulle staten inte eliminera öknen, kan öknen eliminera staten”. David Ben-Gurion, den första premiärministern i staten Israel i en tidning 1955 med titeln ”The Significance of the Negev”.
Denna retorik speglar nybyggare-koloniala attityder som ses på andra håll, som i Australien, där avlägsnandet av ursprungsbefolkningar på 1960-talet ledde till ekologisk försämring, inklusive okontrollerade skogsbränder.
På liknande sätt maskerar Israels inramning av öknen som en plats för räddning och bosättning lokalbefolkningens rika historia och hållbarhetspraxis. Faktum är att ursprungsbefolkningens kunskap är avgörande i kampen mot klimatförändringarna.
Temat ”Från öken till oas” vid COP29 liknar historiska europeiska koloniala motiveringar för markkontroll. Redan 1897 beskrev brigadgeneral Percy Sykes avskogning som ett kritiskt problem i uttorkade områden, med argumentet att en lösning av det skulle avgöra deras framtid.
Denna inramning, liksom Israels, bortser från lokalsamhällenas historiska hållbarhet och maskerar pågående ojämlikheter i tillgång till resurser under sken av tekniska framsteg.
Den sionistiska rörelsen, en blandning av judisk nationalism och kolonialism från bosättare, har länge sett öknen som ett hot som måste hanteras, såväl som en tom, öppen plats för bosättning och markinnehav. Israels närvaro är också en övning för att motivera sina ”anpassningslösningar” till ”ökenspridning”, som klimatlösningar.
Ändå tjänar dessa miljölösningar som en taktik för att avleda uppmärksamhet och ansvarsskyldighet från Israels pågående 76-åriga ockupation och folkmordet på det palestinska folket – en form av gröntvätt som ivrigt omfamnas av västerländska tjänstemän och regeringar som ett tecken på framsteg.
Tony Blairs Institute for Global Change har i synnerhet lovordat Israels vatteninnovationer och lyft fram Kinneret-Negev-kanalen, som transporterar vatten från Galileiska sjön till Negev-öknen. I verkligheten är dock detta system beroende av exploatering av resurser, anstränger gränsöverskridande vattendelningsavtal och förvärrar vattenbristen i Jordanien.
Israels långvariga partnerskap med fossilbränsleföretag som BP och Chevron förråder ytterligare dess gröna berättelse.
Dessa företag förser inte bara Israels energibehov utan ger också indirekt bränsle till resursdrivna konflikter som oproportionerligt skadar palestinska samhällen.
Enligt Oil Change International undergräver sådana partnerskap COP29:s hållbarhetsmål, vilket väcker frågor om vem som verkligen drar nytta av dessa ”hållbara” omvandlingar.
Denna paradox fördjupas av stödet från Annex II-länder som USA och Storbritannien, som prioriterar militärt bistånd till Israel framför meningsfull klimatfinansiering.
Samtidigt motsätter sig samma nationer ökande bidrag till det globala södern. Att omdirigera medel från militärbudgetar och subventioner för fossila bränslen kan ge upp till 5 biljoner dollar årligen för global klimatfinansiering, vilket belyser de skarpa orättvisorna i hjärtat av COP29:s diskussioner och underblåser ytterligare tvivel om vår kollektiva överlevnad.
Nandita Lal är en oberoende forskare om klimatförändringar och ursprungsbefolkningar. Hon ställde upp som en antikrigskandidat i det allmänna valet i Storbritannien i juli 2024
Originaltext: COP29: Israel did not ’make the desert bloom’. It stole the land
