Världen efter den 7 oktober: Israels strategiska nederlag och sionismens framtid

Nasim Ahmed – Middle East Monitor

 

Världen kommer aldrig att bli densamma igen efter den 7 oktober 2023. Händelserna som har utspelat sig under det senaste året har skakat grunden för Mellanöstern och utmanat långvariga antaganden om vad som vanligen kallas den israelisk-palestinska konflikten.

Ända sedan det grundades i Palestina har bollen alltid legat hos Israel för att visa för världen att sionismen och idén om bosättare-kolonialism kunde försona sig med sina grannar att den har tagit deras land och leva i fred. Efter åtta decennier har Israel visat bortom allt tvivel att det inte kan kvadrera denna cirkel. Det fortsatta överseendet med det sionistiska projektet att upprätta en stat byggd på judisk överhöghet i Palestina lovar inget annat än mer död, mer förstörelse och fler krig.

Betydelsen av detta ögonblick fångades av den berömda israeliska författaren Yuval Noah Harari: ”Israel står vid ett vägskäl”, sa Harari i en intervju för tre dagar sedan. ”Jag tror att dess [Israels] identitet står på spel. Landets själ är nu slagfältet, och resultatet kommer inte bara att avgöra Israels form under många, många år framöver, utan också formen på judendomen.”

Harari drog en skarp parallell mellan den nuvarande situationen och ett avgörande ögonblick i judisk historia när judiska extremister under det första århundradet e.Kr. hotade existensen av judendomen själv. ”Den andra templets era slutade efter att seloterna tog över med messianska visioner och nästan förstörde det judiska folket, nästan förstörde den judiska religionen, som sedan måste återuppfinna sig själv”, förklarade han och hänvisade till den judiska sekten som är känd för sitt våldsamma motstånd mot romersk styre i Palestina. Deras extremism gav upphov till den moderna termen ”selot”, som betecknar en fanatisk anhängare av en sak.

 

Seloterna har nu tagit över Jerusalem igen

Genom att dra en direkt parallell mellan forntida judiska extremister och den nuvarande israeliska regeringen sa Harari att seloterna nu har tagit över Jerusalem igen, vilket han menar Benjamin Netanyahus extremhögerregering. ”Och frågan som fortsätter att störa mig: Vad lärde judarna sig under dessa 2 000 år? Varför tog det 2 000 år av lärande i yeshivor för att gå tillbaka till samma ögonblick och i princip anta den romerska legionens värderingar?”

Ändå fortsatte han med att försvara sionismen som ”enbart det judiska folkets nationella rörelse.” I sitt långa försvar av den politiska ideologin misslyckades han med att ta itu med den grundläggande motsägelsen i dess kärna. Hur etablerar man nationellt självbestämmande för judar i ett land som till 90 procent var icke-judiskt? Svaret, tragiskt nog, har varit etnisk rensning och kolonialt våld från bosättare mot ursprungsbefolkningen.

Denna inneboende motsägelse förutsågs för över ett sekel sedan av personer som Yusuf Diya Al-Khalidi, en framstående palestinsk intellektuell och politiker. 1899 skrev Al-Khalidi ett förutseende brev till Theodor Herzl, grundaren av den moderna politiska sionismen, där han varnade för att upprättandet av ett judiskt hemland i Palestina oundvikligen skulle leda till konflikter och våld.

Hans oro återgavs i resultaten från olika amerikanska och brittiska kommissioner i början av 1900-talet. King-Crane-kommissionen från 1919, utsänd av USA:s president Woodrow Wilson för att samla in åsikter från lokalbefolkningen, fann ett starkt motstånd mot det sionistiska projektet bland den arabiska ursprungsbefolkningen i Palestina. Kommissionen noterade att araberna fruktade att bli en minoritet i sitt eget land och såg sionistiska ambitioner som en form av kolonialism som skulle leda till deras fördrivning och marginalisering.

På samma sätt identifierade Haycraft-kommissionen, som inrättades 1921 för att undersöka orsakerna till arab-judiska upplopp, palestinsk rädsla för sionismen som en av de främsta drivkrafterna för våld. Kommissionen dokumenterade en utbredd oro bland den palestinska befolkningen angående den ökande judiska immigrationen och markköp, som sågs som föregångare till deras eventuella fördrivande och etniska rensningar.

Dessa varningar har tragiskt bekräftats under det senaste året.

Mer än 42 000 människor har dödats i Israels militära offensiv mot palestinierna i Gaza. Västerländska läkare och välrenommerade medicinska publikationer uppskattar att det verkliga antalet dödsoffer kan överstiga 118 000, vilket representerar mer än fem procent av Gazas befolkning

Förstörelsens omfattning är häpnadsväckande. Med uppskattningsvis 12 000 barn bland de dödade och Gaza som gjorts mer eller mindre obeboeligt, har Internationella domstolen (ICJ) indikerat att Israels agerande kan uppgå till ”tänkbart folkmord”. ICJ har uppmanat det internationella samfundet att vidta beslutsamma åtgärder för att få ett slut på Israels decennier långa illegala ockupationen av Palestina inom ett år, vilket understryker vikten av att ta itu med grundorsakerna till våldscykeln.

Trots varningar som utfärdades för nästan ett år sedan, även för mer än ett sekel sedan, om det våld som skulle krävas för att införa en sionistisk stat i Palestina, har världens ledare misslyckats med att agera effektivt. Israel har inte bara fortsatt sin offensiv i Gaza, utan har också utökat sin verksamhet till de illegalt ockuperade Västbanken, Syrien, Jemen och Libanon, och fördrivit över en miljon människor i processen.

Vad som har blivit mer uppenbart än någonsin är att upprätthållandet och betjäningen av sionismen kräver fortsatt våld och konflikter. Behovet av ett oändligt utbud av fiender förutsågs faktiskt av Herzl själv. Han trodde att själva existensen av den judiska nationen berodde på närvaron av en gemensam fiende. ”En nation är, i mina ögon, en historisk grupp av män med en igenkännlig sammanhållning som hålls samman av en gemensam fiende,” sade Herzl. Han fortsatte med att tillämpa detta specifikt på den judiska nationen: ”Så, om du lägger till ordet ’judisk’ har du vad jag förstår är den judiska nationen.”

Enligt sionismens grundare är därför ett stadigt utbud av fiender väsentligt för den judiska nationens sammanhållning och existens. Denna tro står emellertid i stark kontrast till själva judendomens grundvalar. Judar och judendom har funnits i årtusenden före sionismens tillkomst, med sin identitet och sammanhållning rotad i religiösa, kulturella och etiska traditioner snarare än i opposition till en gemensam fiende. Herzl menade dock att förlängningen av judisk nation är beroende av den ständiga närvaron av motståndare, en föreställning som i grunden omdefinierar judisk identitet i termer av konflikt snarare än arv.

Under det senaste året har Israel, trots sin överväldigande militära överlägsenhet, lidit ett antal strategiska nederlag. Till att börja med har myten om israelisk oövervinnlighet som militär styrka krossats. Israel har misslyckats med att utrota Hamas i Gaza. Detta misslyckande har avslöjat begränsningarna för Israels militära makt och utmanat dess långvariga avskräckning, känd som Dahiya-doktrinen, som förlitade sig på hotet om överväldigande makt för att upprätthålla Israels upplevda oövervinnlighet.

Dessutom har Israel cementerat sin status som pariastat i världens ögon. Brutaliteten i dess agerande i Gaza, tillsammans med dess utvidgning av konflikten till grannländerna, har tagit bort alla sken av att vara offer. Israel kan inte längre trovärdigt hävda att de agerar i självförsvar mot existentiella hot, en berättelse med rötter i Förintelsens historiska trauma och erfarenheter av antisemitism. Istället har den visat sig som en angripare – ockupation är per definition en aggressionshandling – villig att utföra vad många anser vara folkmord och att bomba fyra länder i regionen i strävan efter dess mål.

Detta strategiska nederlag går till hjärtat av Israels identitet och dess plats i det internationella samfundet.

De två pelarna som Israel har byggt sin politik på – oövervinnlighet och offerskap – har fallit sönder. Världen har bevittnat både gränserna för Israels militära makt och omfattningen av dess vilja att tillfoga civila smärta.

Händelserna under det senaste året har visat att sionismen, när den har implementerats, är fundamentalt oförenlig med fred och stabilitet i Mellanöstern. Det är dags för ett paradigmskifte i hur vi närmar oss den så kallade israelisk-palestinska konflikten, en som erkänner alla människors rättigheter och ambitioner i regionen och försöker bygga en framtid baserad på jämlikhet, rättvisa och ömsesidig respekt.

Det strategiska nederlaget som Israel lidit ger en möjlighet till reflektion och förändring. Det är ett ögonblick för det internationella samfundet att omvärdera sin inställning till konflikten och för det israeliska samhället att konfrontera motsättningarna i hjärtat av det sionistiska projektet. Endast genom att ta itu med dessa grundläggande frågor kan vi hoppas att bryta våldets cirkel och gå mot en hållbar fred i regionen.

 

 

Originaltext: The world after 7 October: Israel’s strategic defeat and the future of Zionism