Jeremy Salt – The Palestine Chronicle
Kriget som sannolikt kommer att avgöra Mellanösterns framtid för nästa århundrade har redan börjat. Gaza var triggern. Bevisen tyder på att Netanyahu visste att Hamasattacken skulle komma den 7 oktober och inte gjorde något för att stoppa den.
Han varnades säkert flera gånger i god tid i förväg, av Egypten, av soldater nära Gazastängslet som såg Hamas träning och av 8200 elektroniska underrättelseenheten. Att ”underlåta” att agera på alla dessa varningar är inte övertygande.
Övervakningen av Gaza är den mest intensiva i världen och den enda realistiska slutsatsen kan vara att Netanyahu ville ha en förevändning inte bara för att utplåna Gaza utan för att starta ett regionalt krig som gör det möjligt för Israel – i samverkan med USA – att förstöra alla sina fiender på en gång. Följaktligen lät han Hamas-attacken fortsätta, även i vetskap om att israeler skulle dödas. För en man så cynisk och korrupt som Netanyahu är det inte alls alltför cyniskt att antyda att detta var hans tankebanor och på något sätt minskar detta betydelsen av Hamas-attacken.
Steg för steg har Netanyahu medvetet tagit Mellanöstern till kanten av stupet och driver nu över det. Han har aldrig varit intresserad av fred med palestinierna. Vad han vill är en kapitulation, med en pistol. Han motsatte sig Camp David ’fredsprocessen’ från början och har under det senaste året upprepade gånger torpederat eldupphörförhandlingar. Det finns inget Palestina på hans karta, bara en judisk stat mellan floden och havet.
Personsökaren/walkie-talk massterrorattacken mot Libanon dödade minst 37 människor och skadade hundratals. Många av offren blev helt eller delvis förblindade när personsökare och walkie-talkies exploderade i deras ansikten.
I många fall blåstes ögongloberna ur sina hålor. Apparaternas hölje hade packats med små metallkulor för att maximera kroppsskadan. Det fick tillräckligt med tid mellan pipandet och explosionen för att offret skulle kunna plocka upp personsökaren eller walkien och hålla den mot ansiktet.
Detta är vad Rupert Murdochs ”australiska” tidning hånfullt beskrev i en förstasidesrubrik som ”lemlästningshändelsen.” FN:s människorättskommissionär Volker Turk kallade attacken för ett krigsbrott.
Personsökarna var allmänt spridda bland civilbefolkningen trots påståendet från Israel att målen var Hizbollahs ”terrorister.” Läkare, annan medicinsk personal och säkerhetsvakter skulle sannolikt bära personsökarna, som exploderade på gatorna, i bilar, i stormarknader och i familjehem över hela Libanon.
De två dagarna av elektronisk terrorism följdes av bombningen av ett bostadsområde i Beirut och dödandet av fler civila – inklusive kvinnor och barn – tillsammans med högre Hizbollah-figurer som måltavla. 31 kroppar återfanns men efter ett dygn saknades 23 till under spillrorna.
På Västbanken fortsatte dödandet av palestinier, föraktet och hatet mot soldater och bosättare sammanfattades i videon av tre döda eller skadade unga män som knuffades från taket på ett flerfamiljshus med en soldats känga. Även i döden visar sionisterna ingen respekt för de palestinska döda. Efter att ha dödat journalisten Shereen Abu Akleh med en prickskyttskula i huvudet samlades soldater på hennes begravningståg för att skratta och håna.
Intensiva israeliska attacker mot södra Libanon fortsätter, med Hizbollah som svarar med missilattacker mot militära mål nära Haifa som de redan hade identifierat i sin drönarövervakning.
Flygkampanjen är med största sannolikhet upptakten till en landinvasion som syftar till att skapa en ”buffertzon” på den libanesiska sidan av 1949 års vapenstilleståndslinje. Hur stor denna ”buffertzon” kan vara återstår att se, men vad det förflutna säger oss är att Israels krig alltid har dolda och uttalade mål.
Hizbollah
Litanifloden, 30 kilometer från vapenstilleståndslinjen, har funnits på Israels expansionistiska karta ända sedan segermakternas styckning av Mellanöstern efter 1918. 1917 års Balfourdeklaration signalerade Storbritanniens avsikt att så småningom överlämna Palestina till sionisterna.
Med detta i åtanke ville den sionistiska delegationen vid ”freds” förhandlingarna i Paris 1919 att gränserna för den ”sionistiska staten” skulle börja strax söder om Sidon i norr. De skulle omfatta allt vad som nu är södra Libanon förutom en kustremsa mellan Sidon och Tyrus (Sur). Den sydvästra gränsen skulle omfatta en del av Sinai och den sydöstra båda stränderna av Jordanfloden.
Detta var oacceptabelt både för Storbritannien och Frankrike. Storbritannien skapade Transjordanien på Jordanflodens östra strand, medan Frankrike tog hela det som nu är Syrien och Libanon i besittning.
I september 1920, genom att hugga ut staten ”Stor Libanon” ur Syrien, skapade Frankrike en maronitisk kristendominerad enklav som man trodde skulle vara lojal mot franska/västerländska intressen och fientliga mot den stigande vågen av arabisk nationalism. Även om dess demografiska förståelse var sann då, har den för länge sedan upphört att vara sann. En folkräkning har inte hållits sedan 1932 men i den nuvarande libanesiska pluraliteten råder det ingen tvekan om att shia är de mest talrika.
Under åren före kriget 1967 bombade Israel Syrien för att förhindra avledning av vatten som strömmade in i Galileiska sjön från Golanhöjderna. Israel drog sig delvis tillbaka från Golan 1974 men är fortfarande i illegal ockupation av 70 procent av territoriet, som det lika olagligt annekterade 1981.
Golan är nu översållat med bosättningar, militära utposter och sjöar, dammar och reservoarer som inte bara matar bosättningarna utan förser Israel före 1967 med cirka 15 procent av dess vattenbehov.
Efter att ha drivits ut ur södra Libanon av Hizbollah 2006 kommer Israel att återvända till söder med avsikten att stanna. Liksom David Ben-Gurion 1948 och politikerna 1967 kommer kriget i Libanon att ge skydd för ytterligare eventuell expansion av den judiska staten.
I en historia av extrema regeringar och politiker är Netanyahus regering den mest extrema.
Netanyahu är själv en territoriell maximalist men utan stöd från lika extrema politiska fraktioner skulle hans regering inte överleva. Precis som Labourregeringen på 1960-talet tillät bosättargrupperna att springa på den ockuperade Västbanken, som om de var utanför dess kontroll, så föredrar Netanyahu att de nuvarande ”extremisterna” agerar som hans förföljande hästar och säger högt vad han föredrar att inte säga. På detta sätt läggs grunden för ockupationen av södra Libanon.
I november 2023 höll Amichai Friedman, rabbin vid Nahal-brigadens tränings bas, ett eldigt tal till soldater. ”Detta land är vårt!” insisterade han. ”Hela landet! Allt! Inklusive Gaza! Inklusive Libanon! Hela det förlovade landet!” Bosättarledaren Daniella Weiss på Västbanken beskriver den judiska statens gränser som ”Eufrat i öster och Nilen i sydväst.”
I juni 2024 skickade Movement for Settlement i södra Libanon ballonger och drönare över vapenstilleståndslinjen med meddelanden som krävde att civilbefolkningen skulle lämna omedelbart: ”Varning! Detta är Israels land, som tillhör judarna. Du måste evakuera omedelbart.”
En virtuell konferens som hölls av rörelsen lockade omkring 800 deltagare, och gick med i diskussionen om ämnen som ”Libanon i Bibeln” och ”Framgångsrika bosättningsmodeller från det förflutna och lärdomar för södra Libanon.”
Bezalel Smotrich, finansministern, som sa i augusti 2024 att ”det kan vara rättvist och moraliskt” att svälta de mer än två miljoner palestinierna i Gaza tills gisslan har återlämnats ”men världen tillåter oss inte”, har kallat för en väpnad attack ”djupt in i libanesiskt territorium för att försvara de nordliga samhällena”, följt av ett militärt övertagande av hela den södra regionen.
Det är värt att ha i åtanke här att om Israel aldrig har deklarerat sina gränser så är det av goda skäl, vilket är ytterligare territoriell expansion när möjligheter väl kommer eller kan skapas. Vad som också måste komma ihåg är hur en handfull ”extremister” ledda av rabbinen Moshe Levinger tilläts av regeringen att påbörja den stegvisa bosättningen av Västbanken 1968.
Ingen kunde då föreställa sig vilken nivå den skulle nå och det finns ingen anledning till att bosättningen i södra Libanon ner till Litanifloden inte skulle utvecklas på samma sätt under israelisk ockupation. Efter att ha misslyckats med att stoppa illegal bosättning i östra Jerusalem och Västbanken, finns det heller ingen anledning att tro att ”västvärlden” skulle vara mer intresserade av att stoppa den i södra Libanon.
Tillbaka till stenåldern
Israeliska politiker och generaler har många gånger hotat att i nästa krig skulle de återföra Libanon till stenåldern. Beirut och landets civila infrastruktur skulle pulveriseras medan i söder skulle civilbefolkningen i den föreslagna ”buffertzonen” terroriseras på flykt. Eftersom detta har hänt tidigare, 1982 när bybor i söder flydde före den israeliska arméns frammarsch, finns det ingen anledning att tro att det inte skulle hända igen.
2006 hindrade Hizbollahs reservsoldater Israels marktrupper från att avancera mer än några kilometer från vapenstilleståndslinjen. Om de inte nådde Litanifloden var det för att de inte kunde. Förödmjukad av denna deltidsarmé tog Israel ut sin ilska och frustration genom intensiva missilangrepp på Dahiyya-förorten Beirut.
Dahiyya är ett bostads- och handelsdistrikt med en blandad kristen och muslimsk (till stor del shia) befolkning, inklusive cirka 30 000 palestinier, och är också centrum för Hizbollahs politiska och administrativa närvaro i Beirut. Detta inkluderar dess parlamentariska roll och dess sociala välfärd, hälsa, utbildning och boendetjänster tillsammans med planering av dess militära kommittéer. Förstörelsen av Dahiyya 2006 hotas igen bara i en bredare och bredare skala.
Missilattacken som dödade Ibrahim Aqil plus civila, inklusive kvinnor och barn och andra högre befäl i Radwan-enheten, var en spektakulär framgång för Israel, men när han erkände det svåra slag som Hizbollah hade drabbats av, påpekade Nasrallah att bakslag är lika inneboende i krigföring som segrar. Trots västerländsk medias jubel över israelisk skicklighet förblir Hizbollahs militära kapacitet intakt.
Hizbollah reagerade omedelbart på morden i Beirut och vågorna av israeliska missilangrepp som följde i söder, med vedergällning mot israeliska militära mål, inklusive Ramat Davids flygbas nära Tel Aviv och Rafaels ”försvarssystem”-produktionskomplex nära Haifa. Dessa var de djupaste Hizbollah-anfallen i det ockuperade Palestina sedan den 7 oktober.
Mellanöstern är nu inblandat i de första stadierna av ett existentiellt krig som sannolikt kommer att ha samma transformerande effekt på regionen som Sykes-Picot gjorde efter 1918. Sykes-Picot inledde en period av västerländsk/israelisk regional militär och politisk dominans som först nu hotas. Det ”nya amerikanska århundradet”, det ”större Mellanöstern” och krigen mot Irak, Libyen och Syrien var försök att stödja den västliga positionen, men nedgången har fortsatt i samband med den allmänna globala västerländska nedgången.
”Västvärlden” skapade Israel och hade 80 år på sig att tvinga det att leva inom ramen för internationell rätt men valde istället att beväpna och finansiera det trots årtionden av illegal ockupation och de grymheter det begick år efter år. Punkten måste komma när västvärldens möjlighet att spela en konstruktiv roll för att lösa ”Palestinafrågan” måste avskrivas. Dess samtycke till och med vid folkmord drev poängen hem som en dolk som höggs av västvärlden i sitt eget hjärta.
Budskapet har äntligen sjunkit in att Israel inte kommer att sluta förrän det stoppas. ”Västvärlden” har visat sig oförmögen att göra det, men om Mellanöstern någonsin ska ha ett eget liv måste någon göra det. Det ansvaret vilar nu på axlarna av ”motståndsaxeln”.
Om västvärlden/Israel inte kan ”vinna” detta krig – att vinna definieras som att tillfoga sina fiender mer katastrofal skada än den katastrofala skada de har tillfogat sina – om oväntat, eftersom de inte tvivlar på att de kommer att vinna, som de alltid har gjort, de är oförmögna att avsluta det de har påbörjat, deras hegemoniska grepp kommer att brytas. Om västvärlden alternativt ”vinner” igen, kommer det förflutna inte att vara ett annat land utan ett ganska bekant.
Originaltext: The Future of the Middle East – The Next War Has already Started