Benay Blend – The Palestine Chronicle

 

Medan palestinier genomgår folkmord, verkar det inte stämma att skriva om regionens kök. Ändå har palestinierna, genom att föra recept till nästa generation, behållit sina matvägar genom motståndskraft och motstånd.

Yasmin Khan, författare till The Saffron Tales, berättar om intervjun med Essa Grayeb, en palestinsk reumatologisk sjuksköterska, i östra Jerusalem. Området kan vara väldigt charmigt för turister, förklarar Grayeb, men på grund av ockupationen är det en extremt svår plats att bo på.

När hon hörde att Khan skrev om matkulturen i regionen varnade hon: ”Vi är inga clowner på en cirkus som du kan komma och titta på och göra forskningsanteckningar om och sedan göra ditt namn genom att skriva ner vårt lidande.”

Hennes kommentar låter som ett riff på den bortgångne Ghassan Kanafanis svar till en dansk journalist som frågade om han kunde hjälpa henne att besöka Beirutlägren. ”Mitt folk är inga djur i en djurpark”, sa Kanafani till Anni, som två månader senare skulle bli hans fru. ”Du måste ha en bra bakgrund om dem innan du går och besöker.”

Som författare av skönlitteratur trodde Kanafani att kulturellt motstånd korsade sig med andra former av revolutionära handlingar. På så sätt paras inte ickevåldsmotstånd som bojkott-, avyttrings- och sanktionsrörelsen och väpnat motstånd i ett antingen/eller-förhållande, utan färdas snarare längs liknande vägar mot målet om befrielse.

Den 24 februari 2024 rapporterade det palestinska kulturministeriet att 207 arkeologiska platser och byggnader av kulturell och historisk betydelse, av totalt 320, har förstörts av USA-finansierade ”israeliska” bomber. Även om den ”israeliska” militären har förstört ännu fler moskéer, universitet och historiska landmärken sedan det datumet, fortsätter palestinierna att bevara sin kultur, inklusive matställen.

När den sionistiska enheten fortsätter att reducera den materiella kulturen till spillror, blir det allt viktigare att upprätthålla det icke-materiella området, inklusive matställen och poesi, och ibland de två tillsammans. Den här artikeln navigerar genom relaterade polariteten – skönheten i palestinsk matlagning som återges i litterär form tillsammans med sätt som mat representerar sorgerna hos ett folk som kämpar för rättvisa och rätten att återvända.

Det palestinska samhället i hemmet eller diasporas har i huvudsak varit tragiskt. Dess poesi har speglat denna upplevelse, men det finns också en känsla av motståndskraft och sumud (fasthet) som överskrider tragedi för att presentera en heroisk vision av motstånd, hopp och arvsstolthet, inklusive traditionell mat som länkar dem till landet.

”Det finns inget självömkan varken i personlig eller kollektiv mening”, förklarar poeten, författaren, översättaren och antologin författare Salma Khadra Jayyusi, ”för detta skulle skada kampens adel och rättvisa” (Anthology of Modern Palestinian Literature, 1992, sid. 62). Dessutom skulle det innebära ”krypning inför det kompromisslösa ansvaret att stå emot orättvisor” (s. 62).

Genom att genast avvisa sin situation genom att bekräfta den pågående palestinska kopplingen till landet samtidigt som hon erkänner den politiska verkligheten av fördrivning, presenterar Lala ’Allush livet i det ockuperade Palestina som en djup förlust dämpad av försäkran om att återta det förlorade. I ”The Path of Affection” berättar ’Allush om en roadtrip som hon tog från Jerusalem till Haifa för att besöka släktingar.

På minibussen befann hon sig vara den enda palestinska, det ensamma ”äkta, väl rotade” ansiktet bland ansikten som hon ansåg ”främmande” (Anthology of Modern Palestinian Literature, s. 106), hennes medresenärer som visste ”ingenting om [hennes] lidande” (Anthology of Modern Palestinian Literature, s. 106).

Ändå förblev marken densamma trots industriella sätt att odla, ”stora lastbilar och utländska traktorer” (s. 106). Varje apelsinlund som tillhörde hennes förfäder erkände henne som släkt och lämnade henne med försäkran om att landet och allt som växte på det förblev arabiskt trots många år av ockupation.

Medan ’Allush skriver om sitt liv som andra klassens medborgare, kommer Fawaz Turkis prosaberättelser och poesi från hans erfarenheter som en palestinier i exil från sitt land. I ”The Seed Keepers” expanderar han på ’Allushs föreställning om att kärnan i den palestinska kulturen aldrig kommer att förstöras.

Medan han erkänner den bistra verkligheten i livet under ockupation, där drömmar bränns tillsammans med landet, dalar tillplattas av bomber och det förflutna raderas av sionister som är ivriga att ersätta det med en annan historia, varnar Turki för att han ”vaktar ett frö av ett träd” (Anthology of Modern Palestinian Literature, s. 363) planterat av sina förfäder och han planerar att plantera om det när befrielsen väl har inträffat.

Inget kök är närvarande här utan snarare vad som kan antas är fröet från ett olivträd som betyder att existensen är motstånd för palestinier.

I These Olive Trees: A Palestinian Family’s Story (2023) förklarar Aya Ghannameh att ”idag är olivträdet en symbol för palestinskt motstånd, livslängd och identitet” (s. 31). Det vittnar om summan av palestinsk existens att deras förhållande till köket upprätthålls av deras koppling till landet, en relation som upprätthålls även när folket tvingas flytta.

I Mohammed El-Kurds hyllning till sin mormor Rifka (2021) skriver poeten/journalisten om ”Bulldozers Undoing God”, ”constant Nakbas” (s. 11) som är så normaliserade att de tar plats vid det palestinska bordet. ”Tragedi” och ”tårgas” förvandlar frukost till ”morgons of mourning” (s. 11), där ikoniska livsmedel som oliver, za’atar (vild timjan), tomater och gurka samexisterar med ljudet av bulldozrar som river ett närliggande hem. I sitt vittnesmål om katastrof genom åren förvandlar El-Kurd lidande till sumud eftersom vissa föremål, inklusive za’taar, som betyder överlevnad under svåra förhållanden, förblir en del av den palestinska måltiden.

I en intervju 1921 med George Abraham från Mondoweiss, talade El-Kurd om skrivandet av denna första bok med ord som resonerar idag. Han vägrar att ”hyperfokusera” på palestinier som offer i sina dikter, och säger att det inte bara plattar karaktärerna, utan det antyder också att det är omöjligt att förhandla med människor som håller i en pistol.

”Så när vi skickar våra barn till kongressen för att gå och prata med kongressmän och hävda vår mänsklighet medan kongressen skickar nästan 4 miljarder dollar till den israeliska ockupationen årligen, förstår du att dessa människor”, avslutar El-Kurd, ”det gör jag” Jag tror inte att samvetet är en lösning vi borde leta efter, för de har det inte.”

Å andra sidan menar El-Kurd att poesin har blivit ett redskap för motståndet eftersom den gör det möjligt för författaren att uttrycka ”politiska övertygelser på ett sätt som du inte får institutionellt, och för att förenkla teorier och introducera människor till nya visioner och rundor av perspektiv som man inte skulle kunna göra traditionellt”, och därigenom nå fler än en politisk talare skulle kunna göra.

I inledningen till Gaza Unsilenced (2015) gav poeten/journalisten Refaat Alareer, som blev dödad den 6 december 2023, i ett ”israeliskt” luftangrepp mot sitt hem i Gaza, en analys i liknande riktningar. ”Trots eller personliga förluster i detta pågående etnocid”, skrev han om belägringen 2014, ”har vi varit noga med att undvika att framställa palestinier i Gaza som passiva offer för att vara medlidande, svältande, utarmade, tystade till underkastelse” (s. 19).

Alareers ord visade sig vara profetiska, eftersom han blev dödad under entitetens senaste folkmordsomgång, men hans arv lever vidare genom hans elevers och vänners arbete, vilket illustrerar hans tro att det är omöjligt att döda en berättelse som hans.

Liksom za’taar som överlever under de svåraste förhållanden, kommer Alareers dikt ”If I Must Die” att fortsätta att upprätthålla läsarna i generationer framöver.

 

 

Originaltext: Cultural Resistance – On Food, Poetry, and Gaza Genocide