Varför Syrien alltid kommer att vara hjärtat av österländsk kristendom

Kamal Alam – Middle East Eye

 

Tidigare i år väckte den konservativa amerikanska Tv presentatör Tucker Carlson irritationen över Israels lobby och kristna sionister genom att ifrågasätta Washingtons stöd för ett Israel som är inriktat på att döda och förfölja palestinska kristna.

Carlson intervjuade pastor Munther Isaac från Evangelical Lutheran Christian Church, en pastor från Betlehem, och berättade om en konsekvent bristande medvetenhet i USA om behandlingen av kristna i det heliga landet.

Det var Carlson som redan 2018 som Fox News-värd startade en debatt i amerikanska mainstreammedia om det utbredda dödandet av syriska kristna, och han ifrågasatte regelbundet USA:s stöd för grupper som riktade sig mot kristna i Mellanöstern.

Det skulle kunna hävdas att kriget i Syrien satte i förgrunden förföljelsen av den östliga kristendomen som helhet, från Nordafrika till Sydasien.

En ny bok av Eugene Rogan, The Damascus Events: The 1860 Massacre and the Destruction of the Old Ottoman World, belyser den andliga och geopolitiska betydelsen av massakern på syriska kristna 1860, som upprörde den tidigare interreligiösa hierarkin i de osmanska staterna.

Precis som då har Damaskus återigen fångat kristnas uppmärksamhet över hela världen för dess betydelse som österländsk kristendoms hjärta.

Liksom 1860 hotade inblandning från makter utifrån – Frankrike, Storbritannien och USA – snarare än skyddade den månghundraåriga samexistensen mellan kristna och muslimer, liksom USA:s stöd till militanta grupper i Syrien när de började rikta sig mot de mest välmående kristna (dvs. syrier) i Mellanöstern.

Europeiskt tryck på ottomanerna när det gällde att ge kristna lika rättigheter och lägga kristna angelägenheter i europeiska händer ledde till spänningar i vad som annars var en fredlig samexistens.

 

Utländskt inflytande

The Damascus Events fokuserar på en nyckelhändelse, massakern på tusentals kristna i Damaskus 1860 – när en folkhop, som drevs av rykten om att kristna var på väg att hämnas på druserna, kom in i staden – och utbrottet av oreda över Levanten.

Dessa händelser förändrade för alltid Mellanösterns kurs, i form av ökad västerländsk inblandning i levantinska angelägenheter.

Boken tittar också på hur den tidigare harmonin mellan olika trosriktningar i det ottomanska inlandet av större Syrien kunde urarta till våld mellan kommunerna vid provokation av utlänningar och rykten.

Rogan, professor i modern Mellanösternhistoria vid University of Oxford, påpekar hur ökad handel i större Syrien under ottomansk tid ledde till att europeiska stormakter gynnade lokala kristna som deras kommersiella partner och diplomater på plats i städer som Aleppo, Damaskus, Beirut, Tarsus och Antakya.

Europeiskt tryck på ottomanerna när det gällde att ge kristna lika rättigheter och lägga kristna angelägenheter i europeiska händer ledde till spänningar i vad som annars var en fredlig samexistens.

Svagt ottomanskt styre – Konstantinopel var brutalt och alltför konsumerat av sina europeiska territorier på Balkan – i kombination med utländskt tryck höjde lokala spänningar.

Det är ironiskt att Rogan kallar dessa händelser ”händelserna i Damaskus”, eftersom de följde efter våldet mellan druserna och maroniterna på Libanonberget, långt borta från Damaskus.

Men rädsla, osäkerhet och rykten ledde så småningom till massakern i Damaskus.

Rogan går långt för att beskriva den skriftliga och muntliga historien från druser, muslimer och kristna, och förklarar hur rykten som startade i Libanonberget tog sig till Damaskus via Homs och Aleppo.

Han lägger mer skuld på yttre krafter, vare sig de är verkliga eller uppfattade, för att de har påverkat eller spelat på osäkerheten i Damaskus invånare, vilket leder till attackerna på välmående kristna köpmän.

 

Lektion i samexistens

Rogan avslutar med en positiv ton och noterar att samma Damaskus muslimer som var angelägna om att döda oskyldiga kristna så småningom kom till undsättning för de förföljda mot den frenetiska pöbel som hetsade upp av utomstående.

Många av dem som först attackerade det gamla kristna kvarteret Bab Touma var faktiskt inte från Damaskus. De var snarare druser från Libanon och längre söderut, tillsammans med beduinaraber och andra som bodde i utkanten av Damaskus.

Ändå, oavsett ursprunget till de våldsamma händelserna i Damaskus, påskyndade de europeiska huvudstädernas inflytande i ottomanska angelägenheter och satte mer press på det minskande styret av ottomanska tjänstemän i avlägsna provinser, från Balkan till Levanten.

De slungade också Damaskus tillbaka till den västerländska kristendomens fantasi som en nyckelbastion för österländsk kristendom.

År 2001 gjorde den avlidne påven Johannes Paulus II en pilgrimsfärd till Damaskus och talade länge om Syriens betydelse för alla kristna, inklusive rötter till Vatikanen och den katolska kyrkan, tack vare Paulus vision i Damaskus gamla kvarter.

Påven talade också om fullständig harmoni mellan muslimer och kristna i Syrien, hur det var svårt att hitta någon annanstans i världen och hur detta borde vara en lektion i samexistens.

 

Att bära bördan

Kriget i Syrien har haft en djupgående inverkan på alla syriers liv. Men precis som i grannländerna Irak och Libanon har kristna i Syrien burit en tung börda efter att ha blivit måltavla av extremistgrupper enbart på grund av sin tro.

2016 framkallade kriget i Syrien det första mötet på 1 000 år mellan den rysk-ortodoxa patriarken och en påve, Franciskus, sporrad av dödandet av kristna i Syrien och Mellanöstern.

Den ryska ortodoxa kyrkan hade välsignat den ryska interventionen i Syrien som ett heligt krig, med tanke på Syriens betydelse för kristna.

På samma sätt har flera brittiska kristna delegationer besökt Syrien och slagit larm över den krympande syriska kristna befolkningen.

Carlson har lett samlingsropet bland konservativa i USA genom att lyfta fram vikten av syriska kristna.

Brad Hoff och Zachary Wingerd var medförfattare till Syria Crucified, som beskrev situationen för syriska kristna och inverkan på österländsk kristendom, samtidigt som de beskriver hur amerikanska kristna har börjat lägga märke till, särskilt av de grymheter som utförs av USA-stödda militanter.

Rogans bok, samtidigt som den påminner om mörka händelser, är också en påminnelse om att i dag, precis som på 1860-talet, är det inte lokalbefolkningen som drivs till dödsvansinne. Det finns en optimism om att syrier kan återuppbygga samhället, eftersom de flesta syriska muslimer inte ser syriska kristna som distinkta eller annorlunda från dem själva.

Inblandning utifrån driver händelserna på marken, precis som det gjorde i mitten av 1800-talet – och därför finns det hopp om att Syrien ska fortsätta att vara den östliga kristendomens hjärta.

 

 

Originaltext: Why Syria will always be the heartland of Eastern Christianity