Nasim Ahmed – Middle East Monitor

Nya kommentarer från Israels minister för diasporafrågor, Amichai Chikli, som stöder Frankrikes högerextrema politiker Marine Le Pen förde tankarna till de insiktsfulla orden från den framstående antisionistiska brittiska ministern Edwin Montagu för mer än hundra år sedan. ”Sionismen har alltid förefallit mig vara en busig politisk tro, ohållbar för alla patriotiska medborgare i Storbritannien” sade Montagu berömt i ett memorandum från 1917 där han uttryckte sitt motstånd mot den föreslagna Balfour-deklarationen tre månader innan den utfärdades.

Den judiska parlamentsledamotens profetiska bedömning, som varnade för det hot som sionismen utgjorde mot både judar, muslimer och kristna, är fortfarande slående relevant idag, eftersom Israel ansluter sig till Europas extremhöger. Chiklis stöd för Le Pen illustrerar inte bara den växande alliansen mellan Israel och extremhögern över hela Europa, utan avslöjar också en långvarig men ofta förbisedd spänning mellan judarna och den judiska statens intressen, en spänning som har funnits sedan sionismens tidiga dagar.

”Det skulle vara utmärkt för Israel om (Marine Le Pen) var Frankrikes president,” sa Chikli till Kan News. ”Enligt min mening skulle det vara bra för staten Israel.” På frågan om Israels premiärminister delade hans ståndpunkt, svarade Chikli: ”Det verkar som att (Netanyahu och jag) är av samma åsikt. Det är ingen personlig fråga.”

Chikli nämnde också att han deltog i ett massmöte för Spaniens högerextrema Vox-parti i Madrid, där han träffade Le Pen och uttryckte det faktum att han var ”mycket imponerad” av hennes handlingar. Denna uppvaktning av extremhögern av israeliska tjänstemän står i skarp kontrast till varningar utfärdade av Frankrikes officiella judiska representationsorgan, CRIF, och andra judiska grupper mot att engagera sig i Le Pens parti på grund av dess historiska band till antisemitism.

Andra, som Frankrikes överrabbin Haim Korsia, har också uttryckt djup oro över framväxten av extremhögern.

”Jag tycker att det är skandalöst att rösta på extremvänstern och extremhögern. Så vi måste lämna in bortskämda valsedlar som säger att vi varken vill ha det ena eller det andra, om vi ställs inför ett sådant här val” citerades Korsia enligt Financial Times.

Chiklis stöd för Le Pen exemplifierar en växande trend i israelisk politik: omfamningen av Europas extremhöger för att främja sionistiska intressen. Alliansen, som lyfts fram i ett nyligen genomfört webbseminarium för European Coalition for Israel, står i kontrast till Israels positiva bild i väst. Som helgens franska valresultat visar finns det en djup oro i landet över åter uppkomsten av högerextrema, etnonationalistisk politik. Israel är en typisk etno-nationalistisk stat, och ändå omfamnas den av västerländska regeringar, medan sådana som Le Pen ses som ett existentiellt hot mot västerländsk liberalism.

Alliansen mellan Israel och Europas extremhöger har dock skapats till stor del genom deras delade fientlighet mot Islam och muslimer. Även om det inte finns någon saklig grund för deras hatiska påstående, har berättelsen om att muslimer utgör ett existentiellt hot mot Europa blivit ett kraftfullt propagandaverktyg. Retoriken har tjänat till att mobilisera både global sionism och den globala extremhögern mot muslimer, och skapat en kraftfull och oroande intersektionell kraft. Deras partnerskap har sina rötter i antimuslimsk rasism och djup fientlighet mot Islam, som undersökts av Narzanin Massoumi, Tom Mills och David Miller i deras bok What is Islamophobia? Racism, Social Movements and the State.

Kapitlen i boken ger en omfattande analys av den antimuslimska rasismens sociala, politiska och ideologiska grundval. Författarna identifierar fem nyckelspelaren för islamofobi: staten, den nykonservativa rörelsen, den sionistiska rörelsen, den så kallade counter-jihad-rörelsen (som inkluderar högerextrema politiska partier och grupper), och vissa element inom liberala, vänster, sekulära och feministiska rörelser.

Noterbart är att vissa fraktioner inom den sionistiska rörelsen har varit avgörande för att sprida islamofobiska känslor.

Organisationer som American Jewish Committee (AJC) och Foundation for Defense of Democracies är kända för att främja antimuslimsk retorik, och ofta framställer Islam som till sin natur våldsamt och oförenligt med västerländska värderingar. Motjihadrörelsen, som består av olika högerextrema och nationalistiska grupper, riktar sig uttryckligen mot Islam som ett hot mot den västerländska civilisationen och frodas på rädsla och konspirationsteorier om islamisk dominans.

Alliansen mellan högerextrema europeiska partier och pro-israeliska grupper bygger alltså på en gemensam grund av islamofobi och etnonationalism. Detta partnerskap, långt ifrån osannolikt, återspeglar deras gemensamma ideologiska släktforskning med rötter i begreppen etnisk och kulturell överhöghet. Förenade av sin antipati mot muslimer försöker Le Pen och Chiklis bilda en kraftfull koalition som inte bara skadar muslimska samhällen, utan också har en inverkan på judiska minoriteter. Deras samordnade ansträngningar för att främja antimuslimska känslor och politik har skapat en formidabel politisk kraft som håller på att omforma Europas och Mellanösterns politik.

Det nuvarande bakslaget som extremhögern lider av i Frankrike belyser en kritisk tidpunkt, där kontinenten brottas med två konkurrerande visioner om upplysningstiden. På ena sidan står ett liberalt, universalistiskt perspektiv som kämpar för förnuft, individuella rättigheter och universella mänskliga värden. Denna vision har länge varit drivkraften bakom den europeiska integrationen, utvidgningen av demokratiska normer och främjandet av mänskliga rättigheter. Den strävar efter att skapa ett Europa förenat av gemensamma principer, som omfattar mångfald och kollektiva framsteg som pelare för styrka och motståndskraft.

Att kontrastera denna universalistiska vision är ett snävare, etnonationalistiskt perspektiv som prioriterar kulturell unikhet och exklusiva nationella identiteter.

I sina extrema manifestationer har dessa strävanden använts för att rättfärdiga främlingsfientlighet, auktoritärism och till och med etnisk rensning och folkmord.

Den pågående kampen mellan dessa två konkurrerande världsåskådningar fortsätter att forma europeisk politik och påverkar allt från debatter om EU-integration till ökningen av populistiska rörelser över hela kontinenten och attityder till Israel.

Den etnonationalistiska visionen tar sitt senaste uttryck i den växande alliansen mellan högerextrema partier och pro-israeliska grupper. Deras gemensamma ideologi betonar kulturell överlägsenhet, etnisk överhöghet och snäv nationell identitet, och står i skarp opposition till konceptet om öppna samhällen och universella värden. Det är en allians som representerar ett skifte bort från principerna om inkludering och mänskliga rättigheter som länge har förknippats med efterkrigstidens europeiska ideal.

I denna flyktiga miljö får alliansen mellan israeliska tjänstemän som Chikli och högerextrema europeiska personer som Le Pen en djupare betydelse. Deras uttryck för solidaritet är inte bara ett taktiskt partnerskap, utan också en grundläggande ideologisk konvergens med potentiellt ödesdigra konsekvenser för Europas judiska och muslimska minoriteter. I motsats till vad många tror, ​​ligger de långsiktiga intressena för dessa samhällen inte i att stödja sådana allianser, utan i att stå enade mot de splittrande ideologier som propageras av både högerextrema politik och dess systerideologi sionism.

Originaltext: Islamophobia unites Israel and Europe’s far-right