John Rees – Middle East Eye

 

En samlad rörelse av studenter i USA mot krig blir gnistan för en global serie av studentprotester. Protesterna kommer ur en bredare rörelse och går tillbaka till den och radikaliserar den när de gör det.

Universitetens affärscentrerade förvaltningar utmanas av studenternas krav. Myndigheternas försök att hantera protesterna leder till ytterligare radikalisering.

Detta är observationer om studentrörelsen som nu fortfarande utvecklas i solidaritet med Palestina, men de kan lika gärna vara en historisk redogörelse för studentprotesterna över Vietnamkriget.

Likheterna är slående.

På 1960-talet var studentantikrigsrörelsen störst i USA, men blev global. Idag växer samma mönster fram.

I USA har det funnits 140 campus som drabbats av studentstrejker eller sit-ins i 45 delstater. Studentaktionen har nu spridit sig till över 30 länder över hela världen. Dessa är mindre kraftfulla än den amerikanska rörelsen, men Australien, Kanada, Storbritannien och Nederländerna är bland de mest effektiva.

1968 fick rörelsen energi av den vietnamesiska Tet-offensiven, precis som den idag motiveras av motstånd mot den israeliska attacken mot Gaza. I båda fallen gynnade militära framgångar kolonialmakterna och deras anhängare, men i båda fallen vann motståndet den politiska segern.

Tet vände den globala opinionen mot USA:s krig i Vietnam precis som attacken mot Gaza har lett till den israeliska statens politiska isolering på den globala scenen.

 

”Ersättbar och irrelevant”

I USA och Storbritannien är studentproteströrelsen starkast på elituniversiteten med, i Storbritannien, Warwick, UCL, Soas, Oxford, Cambridge, Bristol och Queen Mary University London bland de första att vidta åtgärder.

Både på 1960-talet och nu finns det en bredare rörelse som studentrörelsen har sin inspiration att tacka.

1960-talets rörelser motsatte sig bolagisering och standardisering av utbildning, fabrikens produktionslinjemodell för undervisning.

Mario Savio, ledare för Berkeley-studenterna på 1960-talet, sa att de reagerade mot det ”förkromade konsumentparadiset” som ville att ”vi skulle växa upp och bli väluppfostrade barn”.

”Men,” sa han, ”en viktig minoritet… har visat att de hellre skulle dö än att bli standardiserade, utbytbara och irrelevanta.”

Dagens studenter, efter mer än en generation av nedskärningar och kommersialisering inom högskolesektorn, reagerar knappast mot ett konsumentparadis, men de har sett, ännu mer fullständigt än 1960-talsgenerationen, hur ett fullt marknadsfört universitetssystem med företagsmodell ser ut.

De vet bara alltför väl hur det känns att bli behandlad som ”standardiserad, utbytbar och irrelevant”.

 

Viktiga skillnader

Men det finns också viktiga skillnader. I USA på 1960-talet drevs rörelsen delvis framåt av motstånd mot utkastet. Dagens rörelse har ingen sådan omedelbar sporre.

I Storbritannien dominerades anti-Vietnamkrigsrörelsen av studenter, som utgjorde långt över hälften av de stora antikrigsmarscherna. Så är inte fallet idag. Massrörelsen hade mobiliserat i en aldrig tidigare skådad omfattning i åtta månader innan studenterna gick till handling i Storbritannien.

I Storbritannien uppgick den största av demonstrationerna mot Vietnamkriget 1968 med 100 000 personer, mindre än den minsta av de upprepade Palestina-marscherna, som var 150 000, och som bländades av den största, som uppgick till 800 000

Dessutom, 1967 och 1968, fanns det bara två storskaliga nationella marscher i Storbritannien. Under de senaste åtta månaderna har det varit 14 nationella demonstrationer för Palestina.

Studentrörelsen 2024 i Storbritannien är förmodligen mer utbredd än bara 1968, men handlingsformen är ännu inte lika radikal som den var 1968.

Sedan ockuperade studenter högskolebyggnader, en direkt störning av högskolans förmåga att fungera. Lägret uppnår inte det målet.

1968 rapporterade den revolutionära tidningen Black Dwarf, med stöd av den mest framstående kämpen mot Vietnamkriget, Tariq Ali, att Essex University hade varit ”antingen i ett tillstånd av partiell eller total oordning” från februari till juni. Studenternas åtgärder skulle behöva eskalera avsevärt innan ett sådant anspråk skulle kunna göras för någon högskola idag.

 

Utbredd ilska

Det finns också en annan olikhet, men vid närmare granskning visar det sig vara en likhet.

1968 i Storbritannien satt Labour i regeringen och Harold Wilson var premiärminister. När Wilson talade i Sheffields stadshus i januari 1968, omringade cirka 3 000 människor byggnaden och skanderade ”Wilson out!”, bombarderade polisen som försvarade premiärministern med ägg och tomater.

I mars samma år blev en labourminister utropad vid University of Manchester och en vecka senare omringades försvarsminister Denis Healeys bil av studenter i Cambridge.

Idag är det förstås toryerna som har makten. Ändå speglar Keir Starmers Labourparti premiärminister Rishi Sunaks regering om Palestina och mycket annat att det finns en utbredd ilska mot hans parti, en ilska som nästan antar att han inte kommer att vara annorlunda än de som för närvarande sitter vid makten om han skulle vinna, som allmänt väntat, det kommande allmänna valet.

Oavsett den exakta balansen mellan kontinuiteter och diskontinuiteter mellan 1960-talets studentrörelser och idag, är de förvisso båda i en historiskt betydelsefull skala. Om studentrörelsen ännu inte är lika framträdande eller radikal som den var på 1960-talet är den betydligt mindre isolerad.

På 1960-talet i USA var Black Power-rörelsen en betydande del av en radikalisering som omfattar hela samhället. Men det fanns ingen jämförbar valkrets i Storbritannien vid den tiden. Idag bidrar det muslimska samfundet i mycket mer betydande omfattning till palestinska mobiliseringar.

Som sagt, som opinionsmätningarna visar, täcker stödet för palestinier hela samhället. Två av tre personer i Storbritannien vill ha vapenvila i Gaza, själva kravet på palestinska demonstrationers fanor.

Studenterna är inget avantgarde, eftersom mycket bredare delar av samhället redan har samma inställning till Palestinakampen som de har, och de har visat en anmärkningsvärd förmåga att mobilisera konsekvent och upprepade gånger under månader i stor skala.

Den handlingsbredden är ny.

 

 

Originaltext: The crucial difference between the Gaza and Vietnam student protests