Adham Abu Selmiya – Middle East Monitor
Under de tidiga timmarna den 7 oktober, en dag som nu är ingraverad i den israelisk-palestinska konfliktens annaler, krossades status quo. Ungefär som den amerikanska upplevelsen i Vietnam, där Tet-offensiven markerade en vändpunkt, hamnar Israel i en märklig dilemma – det kontrollerar större delen av Gazaremsan på marken men vacklar i kriget mellan berättelser och moralisk ställning. Efter dödandet av sju – huvudsakligen utländska – hjälparbetare från organisationen World Central Kitchen (WCK) och det efterföljande samtalet mellan Netanyahu och Biden, där de senare krävde ett omedelbart stopp för kriget i Gaza och antydde en förändring i USA när det gäller den nuvarande situationen, återkommer den mest pressande frågan om Israels strategiska förlust i detta krig: i vilken utsträckning har händelserna den 7 oktober och deras efterdyningar placerat Israel inför en ny global verklighet där det är mer exponerat och isolerat, medan är den palestinska rätten starkare och tydligare?
Israels strategiska nederlag i dag handlar inte om att förlora land, utan om att förlora narrativ och internationell legitimitet. Israels existens har varit beroende av dess förmåga att övertyga det internationella samfundet, särskilt västerländska nationer, om dess rätt att etablera ett hemland på palestinsk mark. Detta genomfördes huvudsakligen på två sätt:
Den första var genom enorm propaganda, med fokus på föreställningen att Palestina var ”ett land utan ett folk för ett folk utan ett land”, och att upprättandet av ett hemland för judar var det enda sättet att skydda dem som en ras efter Förintelsen.
Den andra vägen innebar att använda anklagelsen om ”antisemitism” för att kväva all kritik av Israel, åtala alla dem som avvisar dess ockupation under denna täckmantel. Verkligheten efter den 7 oktober verkar dock drastiskt annorlunda. Inför fruktansvärda israeliska massakrer och direktsändningar av mord har den israeliska berättelsen tappat sin övertygelse. Västländer kan inte längre använda antisemitismlagen mot dem som fördömer folkmord.
Västerländska regeringar står inför extrema motsättningar, å ena sidan försöker de stödja Israel och säkerställa dess överlevnad, medan de å andra sidan bevittnar att deras liberala västerländska värderingar sätts på ett rigoröst prov.
Senare historia, där olika nationer stod inför olika former av ockupation, gör det uppenbart att seger i strid betyder lite när kriget om hjärtan och sinnen är förlorat. På samma sätt, trots sin militära styrka, står Israel vid ett vägskäl, dess image skamfilad och dess moraliska ställning ifrågasätts internationellt. Västerlandets stöd för Israel har blivit skyggt, medan undersökningar i USA indikerar att den nya generationen ifrågasätter Israels rätt att etablera ett hemland på det palestinska folkets bekostnad.
Den 7 oktober var inte bara ännu en dag av konflikt utan ett avslöjande av Israels sårbarheter – både militära och moraliska. Med över 110 000 offer, inklusive 34 000 döda, övervägande kvinnor och barn, har världens blick blivit kritisk. Israel, som en gång sågs som en grupp överlevande från Förintelsen som söker skydd och säkerhet, står nu inför Internationella domstolen (ICJ) anklagad för att ha begått folkmord och grymheter som har dragit till sig fördömande även från dess trogna allierade, USA, som nu befinner sig oförmögen att offentligt försvara sina handlingar. Amerika gick så långt som att avstå från att rösta eller använda sin vetorätt i säkerhetsrådet för att blockera uppmaningar till vapenvila, som många i Israel ser som ”ett annat strategiskt nederlag” och en betydande förändring i internationell dynamik, som påminner om den isolering som Amerika stod inför under de senare stadierna av Vietnamkriget.
Historiskt sett byggdes Israels berättelse på löftet om en fristad för judar, motiverad genom berättelser om lidande och överlevnad. Ändå har händelserna den 7 oktober och deras efterdyningar avslöjat ett starkt moraliskt vakuum i hjärtat av Israels politik och militära handlingar, vilket återigen fört tankarna till de tidiga dagarna av den palestinska Nakba för 76 år sedan, när sionistiska gäng som Haganah, Irgun, Lehi genomförde utrotningsoperationer och etnisk rensning, vilket tvingade nästan en miljon palestinier att fly från sina hem, medan tiotusentals dödades och skadades. Men ironin är att dessa scener utspelade sig utanför media, medan den nuvarande utrotningen bevittnas och ses live av världen.
Detta belyser också misslyckandet med den nuvarande israeliska vägen med överväldigande styrka när det gäller att ta itu med grundfrågorna i konflikten, vilket markerar ytterligare ett strategiskt nederlag för Israel.
Ekon från det förflutna resonerar högt, med exempel som slaget vid Alger, där den franska militärens seger inte kunde översättas till en politisk seger på grund av de moraliska och internationella konsekvenserna av deras handlingar. Israel befinner sig i en liknande situation, där dess taktiska framgångar överskuggas av de strategiska misstag att misslyckas med att förutse urholkningen av dess moraliska höjdpunkt och enigheten av globalt fördömande.
Det finns inga bevis för en verklig förändring på de officiella internationella ståndpunkters nivå, men verkligheten sex månader efter det israeliska kriget mot Gaza är bättre för den palestinska saken på kort och medellång sikt, och svårare och mer komplex för det israeliska beslutsfattande. Flödet av internationellt stöd till Palestina bekräftar att en global konsensus mot förtryck börjar bildas under trycket från gatorna och påverkan från aktivister och ögonvittnen på sociala medieplattformar som har lyckats bryta den stereotypa bilden i västerländsk media mot Israel-palestinsk konflikt. Det utbredda fördömandet av Israel, tillsammans med kraven på en palestinsk stat, speglar förändringen i globala attityder till den koloniala och förtryckande regimen i Israel. Det internationella samfundets ståndpunkt, som en gång vackla, överensstämmer nu med principerna om självbestämmande och mänskliga rättigheter, vilket signalerar en betydande förändring i den narrativa strömmen till förmån för den palestinska saken.
Israels strategiska nederlag inkapslas inte av förlusten av ett enda slag utan av att dess moraliska grund rasar sönder och den berättelse som det länge har spridit. Liksom i Vietnam, där den amerikanska andan inte bröts av nederlag utan genom insikten om de moraliska konsekvenserna av deras handlingar, står Israel vid ett vägskäl. Den måste välja mellan att fortsätta på en väg av moralisk isolering eller att anamma ett nytt kapitel som erkänner det palestinska folkets rättigheter och ambitioner. Båda alternativen verkar bortom den israeliska beslutsfattarens beredskap efter överraskningen den 7 oktober. Att fortsätta förintelsekriget och etnisk rensning kommer inte att vara acceptabelt internationellt med växande oro för konfliktens utvidgning, och å andra sidan, att ge palestinier deras rättigheter i konflikt med önskningarna från den extrema israeliska högern, som kontrollerar beslutsfattande kretsar.
För palestinier överskrider den 7 oktober direkta umbäranden, smärta och ilska från israeliska massakrer, det framstår som ett avgörande ögonblick där konfliktbalansen tippade till deras fördel, vilket representerar en betydande förändring mot rättvisa, självbestämmande och driver världen att erkänna deras rättigheter som ett steg på vägen mot en omfattande befrielse av palestinskt land.
Originaltext: Israel’s strategic defeat and the resurgence of the Palestinian narrative