Bilal Ibn Abdel-Latif Samar – Webislam

Abdelkarim, som också kallas Manuel, blundade och låtsades vara på ett litet trä fartyg. Det var så lugnt att den knappt gungade. Om det inte vore för den låga ljudet av hans skin tofflors kontakt med golvet som påminde honom om knackningar, skulle det finnas en absolut tystnad. Hans matta-båt seglade orörlig i dhikr takt. En tyst dhikr, omfamnande.

Asr den dagen spenderades med denna oväntade sjögång, vars vind också doftade som trä som eldades för att möta en höstnatt som alltmer liknade vinter. Ett nytt år närmade sig då det var bara ett par veckor sedan ett annat hade börjat… januari och Muharram, som Abdelkarim och Manuel, som levde tillsammans från dag till dag. Månad till månad, och gregoriansk och månkalender.

Hans matta där han brukade göra salat hade också ett annat namn, zarbiya. Och dess funktioner var många, där han gjorde prostrationer och lade sig flera gånger om dagen. Den var också säng under många nätter av vaka, en karta för att hitta sig själv, en del av hans duk/rum för broderliga måltider med bröderna, bibliotek för läsning och memorering… även bår för hans sviktande hjärtat. Nu med av hans dhikr knuff, tog den form av en båt som seglar.

Inte undra på att det är den magiska mattan med vilken man flyger, ett av de objekt som fortfarande genomsyrar den orientalistiska bildspråk. Ikonerna blir inte till från ingenting, och den personliga mattan med vilken en muslim skapar band, är skyddet som kan anta former i formernas värld. Och från Allah uppstår spontanitet.