Under 900-talet utvecklades kalifatet i Cordoba till Europas i särklass mest blomstrande makt, materiellt och kulturellt. I
en tid när städerna i Centraleuropa bestod av trähyddor hade Cordobas 500 000 invånare gatubelysning, fungerande
avloppssystem och 300 offentliga badinrättningar.

De kristna imiterade muslimerna, skaffade sig harem och tog djupa intryck av muslimernas musik och litteratur. Andrew
Wheatcroft citerar en stridsskrift som en biskop lät publicera mot denna kulturella assimilation: ”Mina medkristna njuter
av arabernas dikter och romanser; de studerar muhammedanska teologers och filosofers verk, inte för att vederlägga dem utan
för att tillägna sig en korrekt och elegant stil. Var finner man i dag en lekman som kan läsa de latinska kommentarerna till
den heliga skriften? Ack de unga kristna, vars talanger ligger i så öppen dager, känner ingen annan litteratur än den
arabiska; de läser och studerar arabiska böcker; de samlar under oerhörda kostnader på sig stora arabiska bibliotek och
sjunger överallt lovsånger om de arabiska sederna.”

Denna strävan efter en förnämare livsstil återspeglas än i dag i de europeiska språken genom begrepp som tagits över från
arabiskan. Få av dem som besöker en galapremiär eller en galakväll och därefter äter en galadiné torde vara medvetna om att
begreppet är arabiskt. ”Hila” är beteckningen för den dräkt som den orientaliske härskaren som tecken på sin gunst förlänade
särskilt förtjänta personer, de må ha varit statstjänare, konstnärer, poeter eller lärde. ”Hila” var således motsvarigheten
till våra ordnar. Ordet blev i det moriska Spanien förvandlat till gala och den som deltog i en gala var en ”galan” och till
dennes egenskaper hörde att vara galant, ett begrepp som således direkt syftar på de förment råa sällar som med svärdet i
sin hand sägs ha spridit sin fanatism över världen.

För judarna blev den muslimska erövringen en befrielse från det förtryck som det kristna västgotiska styret inneburit. De
arabiserades i stor utsträckning och nådde höga statliga poster under denna blomstringstid och de svarade även för sin
beskärda del av de rikhaltiga vetenskapliga, filosofiska och litterära verk som skapades med Cordoba som centrum.
Hebreiskan kom nu att återupplivas under arabiskt beskydd. Judar använde visserligen arabiska när de skrev om filosofi
eller vetenskap men hebreiskan var poesins språk. I Andalusien användes den för kanske första gången för andra än
liturgiska ändamål.

Judar strömmade till det arabiska Spanien och staden Granada fick en judisk prägel. Ett israeliskt förlag gav i början av
1980-talet ut en serie böcker med den sammanfattande titeln ”Den judiska tankens skatter”. Samtliga sex var skrivna i
Spanien under perioden 1050-1428 och alla utom en var ursprungligen skrivna på arabiska. Där återfanns två böcker av
Gabriol, mera känd under sitt latinska namn Avicebron samt verk av poeten Judas Halevi och Moses ibn Maimon, mera känd
som Maimonides.

I motsatt riktning kom inga impulser. Resenären och geografen Ibn Hawqal konstaterade på 900-talet att Frankrike var en god
källa för slavar men i övrigt ointressant. Det nästan åttahundraåriga muslimska väldet i Spanien har endast avsatt ett enda
dokument som tyder på ett intresse för nordeuropeiska språk, nämligen ett litet pappersark med några tyska ord och deras
arabiska motsvarigheter. Uppfattningen om de nordeuropeiska barbarerna återspeglas i en till eftervärlden bevarad kommentar
som en muslim i Toledo fällde i mitten av 1000-talet och som än i dag kan användas som karaktäristik av främlingsfientliga
grupper i Västeuropa:

”De liknar djur mer än människor. Det enorma avståndet från solen gör luften kall och himlen töcknig. De saknar därför
värme i sinnet, de är råa, stormagade, bleka och långhåriga, tröghuvade, slöa, omdömeslösa och enfaldiga.”

Silvio Berlusconi visade även sin okunnighet om den italienska historien när han talade om den västerländska
civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska världen. En annan väg för arabiskt inflytande på europeisk
bildning, vetenskap och kultur gick nämligen via Sicilien, något som både Wheatcroft och Fletcher helt förbigår. År 829
fick en muslimsk expeditionsstyrka fotfäste där. 75 år senare var hela ön erövrad tillsammans med delar av Syditalien. Den
muslimska dominansen blev dock inte lika långvarig som i södra Spanien. Mot slutet av 1000-talet återerövrades Sicilien av
normannerna men då hade redan i synnerhet städerna undergått en genomgripande islamisering som ledde till att en märklig
blandkultur höll sig levande i århundraden.

Det normandiska styret hade en rent arabisk karaktär. Roderick den förste som påbörjade erövringen av ön omgav sig med
muslimska filosofer, astrologer, vetenskapsmän och hans hov i Palermo var mera orientaliskt än västerländskt till sin
karaktär. I över ett århundrade var ön ett kristet kungadöme där flera av de högsta positionerna innehölls av muslimer.

Fredrik av Hohenstaufen styrde inte bara över Sicilien under 1200-talets förra hälft utan var förutom kejsare i det heliga
tysk-romerska riket även kung av Jerusalem. Trots att han således innehade kristenhetens högsta civila ämbete var han i
sitt personliga liv till hälften oriental. Han höll sig med ett harem och vid hans hov fanns filosofer från Damaskus och
Bagdad och såväl sefardiska som askenaziska judar. I den öppna anda som fanns vid hans hov lades grunden för den italienska
renässansen. Arabiska, grekiska och latin användes i officiella sammanhang och från Sicilien och de delar av Syditalien som
låg under normannerna spred sig arabisk kultur och vetenskap norrut. Både Fredrik och hans son Manfred talade arabiska,
studerade arabisk vetenskap och filosofi och lät översätta arabiska verk till latin.

I Andalusien var fem språk i dagligt bruk. Två talades, den andalusiska arabiskan och den romanska dialekt som senare
skulle utvecklas till att bli spanska. Tre användes som skriftspråk; klassisk arabiska, hebreiska och latin. Skolor
utnyttjades gemensamt av alla tre religionerna och Koranen, Talmud och Bibeln var gemensamma kunskapskällor
Övergångarna från kristendom och judendom till islam var vanliga, inte minst av det skälet att man då befriades från vissa
skatter, slapp vissa legala inskränkningar och lättare kunde avancera i samhället. Enstaka kristna hade visserligen också
möjlighet att avancera vid hoven men riskerade alltid att bli utsatta för angrepp och utrensningar vid maktskiften. Som
”muladies”, ett begrepp för kristna som övergått till islam, var deras framtidsutsikter bättre. Många kristna och judar,
som förblev sin religion trogna, valde i stället att arabisera sina namn med det arabiska tillägget ibn (son av).

Trots att en muslim som övergår till annan religion enligt Koranen betraktas som en renegat som förtjänar dödsstraff fanns
det även tornizados, muslimer som övergått till kristendomen. Muslimerna använde sig också av den kristna kalendern
eftersom den bättre passade jordbrukets cykler. De firade också kristna helger som nyår och påsk och ärade kristna helgon.