Det är en accepterad idé att ”Islam” betecknar profeten Muhammeds lära, Guds frid och välsignelser över honom. Det ömsesidiga bekräftas sedan:
profetens lära är islam. Vilket är ganska reducerande! Denna idé är så väl etablerad i talet att man kan bli förvånad över vad som kommer att
följa. Det är viktigt att bekräfta att islam är en del av profetens lära, men att denna lära går utöver ”Islam”, även om denna andra idé är
välkänd i sufikretsar.

För våra andliga mästare tas ”Islam” för givet. Och deras ansträngningar leder oss till ”al-iman”. Det är ett förhållningssätt där Guds enhet
sitter. Vi gör även bön. Vi fastar och ger zakat. Då är man redo att göra hajj när man kan. Kort sagt, de fem pelarna.

Dessa ”fem pelare av Islam” är vårt andliga arv. De utgör grunden för vår utveckling på den väg som spåras av profeten. Men målet som ska
uppnås verkar ha försvunnit från vår diskurs och det handlar om vad som kallas ”al-iman”.

”Al-iman” nivån är nästan frånvarande i muslimsk diskurs

På svenska översätter ingen ”Islam”. Men när vi talar om ”al-iman” översätter vi det som ”tro”. Detta skapar en fruktansvärd
meningsförvirring. Antingen betyder ”Islam” ”underkastelse”, eller så översätter vi inte ”al-iman”. Man kan inte översätta det ena och inte
det andra utan att förlora meningssammanhang.

En hadith som heter ”ängeln Gabriel” har två delar. Den första listar Islams fem pelare. I den andra delen lär man ut pelarna i ”al-iman”.
Shahada, Islams första pelare, presenteras ofta som ”trosartikeln”. Vid analys är det en ”trosförklaring”, en pakt om anslutning till ett
kontrakt om lojalitet mot profeten.

Sammanfattningsvis är Islam en grad av profetens lära. En väsentlig examen, språngbrädan till den högre nivån av hans utbildning; ”al-iman”
nivån, som nästan har varit frånvarande från muslimsk diskurs i femtio år, och konsekvenserna kan bli fruktansvärda.

Vi vet att människor kan tro på Gud, be sina böner. De kan fasta under månaden Ramadan. De ger zakat och är redo att utföra hajj. De fem
pelarna, och dessa människor dödar oskyldiga människor. Paradoxen är uppenbar. De som har avstått från undervisningen i ”al-iman” reser sig i
kör för att säga till oss: ”Dessa mördare är inte muslimer. Det är ett sätt att dränka fisken.

I profetens lära är Islam lagen. Hans lydnad måste öppna hjärtat för al-iman. För om Islam är grunden, med en stark social och horisontell
dimension, förvaltar ”al-iman” den intima relationen med Gud, en transcendent och vertikal dimension. Att lära ut Islam samtidigt som man
glömmer ”al-iman” är att tala om underkastelse utan tro på Gud. Men i den berömda ängelns hadith, om vi lär oss ”Islams” pelare, lär vi oss
vad som vilar på dessa pelare: ”al-iman”.

”Att dyrka Gud som om vi ser honom. För om vi inte ser honom så ser han oss.”

Al-iman är att tro på Guds unikhet (1), på existensen av liv i andra dimensioner, inklusive änglars liv (2), i böcker, det vill säga alla
gudomliga uppenbarelser (3), i alla Guds budbärare, från den första till den sista (4). Men också ”al-iman” kräver tro på Domedagen där alla
kommer att dömas (5) samt på livskontraktet som kallas ”ödet” (6).

Bortsett från artikel 5 (Domedagen) ligger en blyhaltig slöja idag på ”al-iman” som man kallar ”tro på islam”. Denna brist på ett ord för att
beteckna objektet är redan ett talande tecken. Det verkar som om den taxonomi som bryter ner ”al-iman” till kunskap som kan läras saknas idag.

När du är muslim och gör ditt bästa för att följa din religion är det viktigt att lyfta blicken för att se var du befinner dig på vägen. För
profeten, en perfekt al-iman, ”är det att dyrka Gud som om man ser honom. För om vi inte ser Honom så ser han oss”. Detta är den troende!

Islam producerar alltså muslimen. Och det är tänkt att det ska utvecklas till troende (mumin). Det räcker med att säga att det är en resa där
”al-iman” bara är ett skede. Utöver perfekt tro finns det en annan grad som kallas ”al-ihsan” som översätts med nivån ”perfektion”.

Fastan i månaden ramadan fastställs i sura 2, vers 183, som en andlig övning vars syfte framgår av versens ord: ” kanske skall ni frukta
Gud.” Denna fras gör fasta till en övning i fromhet. Med andra ord en tillämpning av tro.