För att förstå innebörden av djinn i Koranen måste vi ta bort från våra sinnen dess betydelse enligt den arabiska
folklore där, sedan urminnes tider, har betytt allehanda ”demoner” i det mest folkliga mening av ordet. Denna populära
bild har dolt i stort sett begreppets ursprungliga innebörd och dess mycket betydelsefulla och nästan avslöjande
verbal härledning.

Den verbala roten är yanna, ”han” eller ”det” ”dolde” eller ”täckte med mörker”, till exempel 6:7-6 som talar om
Abraham ”när natten täckte honom med sitt mörker (yanna aleihi)”. Eftersom detta verb används också som intransitiv
(”han eller det” blev ”dold” eller ”doldes”, ”försattes i mörker”), alla klassiska filologer påpekar att djinn betyder
”intensiv eller förbryllande mörker” och mer generellt ”det som är dold för människans sinnen”, det vill säga saker,
varelser eller krafter som normalt inte kan uppfattas av människan, men som har trots det en egen objektiv
verklighet, specifik eller abstrakt.

På det sättet termen används i Koranen, som visserligen skiljer sig från den i den ursprungliga folklore, har termen
djinnen flera distinkta betydelser. Det vanligaste är krafter eller andliga väsen som på grund av just brist på
kroppslighet, överskrider våra kroppsliga sinnens uppfattningsförmåga, en beskrivning som inkluderar ”demoner” eller
”onda krafter” (shayatin, se not 16 på 15:17), men också ”änglar” och ”änglalika krafter” eftersom de alla är ”dolda
för våra sinnen” (Jawhari, Raghib).

För att klargöra att dessa osynliga manifestationer inte är av kroppslig natur, förklarar Koranen bildlig att
djinnerna skapades från ”eld från brännande vindar” (nar as-samun) i (15:27), eller ”en förvirrande eldslåga”
(maarich min nar i 55:15), eller helt enkelt ”eld” (7:12 och 38:76, i båda fallen hänvisar till Iblis, den Fallna
Ängel).

Parallellt med detta har vi autentisk hadith där profeten säger att änglarna ”skapades av ljus” (juliqat min nur,
Muslim, överförd av Aisha), och ljus och eld på grund av dem är nära besläktade, brukar förekomma på och i varandra
(jfr not 7 sura 8 vers 27).

Termen djinn används också på en rad olika fenomen som, enligt de flesta av de klassiska kommentatorer, pekar på
vissa känsliga organ som är av så känslig natur och fysiologiska sammansättning att dem vanligtvis är otillgängliga
för vår sensoriska perception.

Vi vet naturligtvis väldigt lite om vad som kan och inte kan spela rollen av levande organismer, dessutom, vår
oförmåga att urskilja och iaktta sådana fenomen motiverar inte alls nekandet av dess existens. Koranen hänvisar ofta
till ”sfären utom räckhåll för mänsklig perception” (al-ghayb), och det sägs ofta att Gud är ”Världarnas Herre”
(rabb al-aalamin) och användningen av pluralis markerar tydlig att parallellt med ”världen” som är tillgänglig för
vår observation finns det andra ”världar” och därmed andra former av liv som skiljer sig från vår och förmodligen med
varandra, och ändå interagerar och kanske blandar sig på olika obegripliga sätt för oss.

Och om vi antar att det finns levande organismer vars biologiska förutsättningar är helt annorlunda våra, är det
logiskt att anta att våra fysiska sinnen bara kan etablera kontakt med dem under mycket exceptionella omständigheter,
därav dess beskrivning som ”osynliga varelser”. Nu, denna sporadiska och mycket sällsynta vägskäl mellan deras
livsstil och vår kan leda till märkliga manifestationer, för att inte säga oförklarliga, som den primitiva människans
fantasi tolkade sedan som spöken, demoner eller andra ”övernaturliga” förekomster av liknande karaktär.

Ibland används termen djinn i Koranen för att beteckna de elementära naturkrafterna, inklusive den mänskliga naturen,
som är ”dolda för våra sinnen” eftersom de bara manifesteras i sina effekter men inte i dess inneboende verklighet.
Exempel på denna användning återfinns t ex i 37:158 (Och möjligen även i 6:100), liksom i det första omnämnandet av
detta begrepp, nämligen på 114:6.

Bortsett från detta, är det ganska troligt att i många fall där Koranen hänvisar till djinn i termer som normalt är
reserverade för organism kapabla till resonemang, hänvisar detta uttryck egentligen till en symbolisk
”personifiering” av människans förhållande till ”sataniska krafter” (shayatin), en hänvisning som är uppenbart, t ex
i 6:112, 7:38, 11:119, 32:13, eller en metonymi (retorisk figur) för någons oro för det som beskrivs i allmänna
termer som ”dolda krafter”, vare sig verkliga eller skenbara, och av de metoder som det leder till som trolldom,
svartkonst, astrologi, spådom och mm som i Koranen hänvisas till i fördömande termer utan undantag (jfr 2:102 och
motsvarande not 84, också 6:128 och 130, eller 72:5-6).

I några fall (t.ex. i 46:29-32, 72:1-15) betecknar möjligen termen djinn varelser som är inte så osynliga i och av
sig själva men som ”osynliga varelser i det ögonblicket” (se not 1 till 72:1)

Slutligen, vill hänvisningarna till djinn ibland framkalla vissa legender djupt inbäddade i medvetandet hos folket
som Koranen riktades i första hand (till exempel i 34:12-14, som bör läsas tillsammans med notering 77 till 21:82)
och, i alla fall, är syftet inte legenden själv, utan att åskådliggöra en moralisk eller andlig sanning.

Anteckningar:

Koranens tredje tillägg i Muhammad Asads översättning