Det finns i Islam idén om att de döda utsätts för fruktansvärd tortyr (adhab) i graven (Qabr). Frågan om Adhab
al-Qabr, plåga i graven, även om det inte uttryckligen finns i Koranen, förekommer i många hadither. Denna idé bygger
på tanken att den döde har en slags medveten tillvaro i sin grav och detta fortgår under ett tag eller tills
Återuppståndelsens Dag. Denna period av övergångs existens mellan liv och uppståndelse kallas Barzakh.

Denna idé gav upphov till uppfattningen om de två domarna, den första innebär straff eller salighet i graven (under
Barzakh), och nästa vid uppståndelsens dag, markerar personens öde i al-Akhiras evighet. Det finns ingen enhetlig
berättelse på vad som sker i graven. Om vad som händer mellan döden och uppståndelsen finn följande yttranden:

Först plågas de döda av sina släktingars klagan. Gråt och förtvivlan under den första sörjande tiden gör de döda
livrädda, därför förbjöds de i Islam. De hör fotspåren av de som har deltagit på deras begravning när de lämnar
platsen och då känner de sig ensamma och övergivna åt sitt öde. Den troende, därefter, känner att han/hon befinner
sig på en stor plats medan, å andra sidan, de icke troende känner trycket av väggarna i sin grav och klaustrofobi
blir deras plåga, och en orm från helvetet gör de livrädda och slukar dem tills uppståndelsen äger rum.

Två änglar som ser hemsk ut (enligt vissa berättelser är de svarta med blåa ögon) och som kallas Munkar och Nakir,
får den döde att sitta i mitten av sin grav och förhör denne om sin tro. Den ärliga svarar med fast och beslutsam
röst och då visar änglarna den plats i helvetet från vilken han/hon har befriats och den plats som väntar denne i
paradiset, och sedan låter honom/henne vila tills Domedagen.

Men den icke troende kan inte svara och stammar och änglarna försöker få ett svar med en piska av metall som kastar
eldlågor, deras skrik hörs av alla varelser utom människan.

Graven kan vara för människan himlen eller helvetet. Barmhärtighets änglar kommer ner för att leta efter den ärliges
ande, och straffens änglar kommer ner efter den icke troendes ande. De troendes själar förvandlas till Paradisets
fåglar och de kommer att förenas med sina kroppar vid uppståndelsens dag (martyrerna är redan i paradiset).

Dessa plågor är av andlig karaktär (medan de som inträffar vid Domedagen har en fysisk natur). Därför påverkar det
även de döda som inte begravdes av en eller annan anledning. Graven (al Qabr), snarare än begravningsplats, är
tillståndet i vilket befinner sig alla som har avlidit (Barzakh eller den mellanliggande tillstånd mellan liv och
uppståndelse), och i detta tillstånd inträffar visioner och det lidanden som har beskrivits i flera hadither utan
relation med varandra och som har vi sammanfattat i föregående stycken.

Lidanden i ”graven” sker under en obestämd tid (enligt vissa författare tills Återuppståndelsens Dag och enligt andra
under en bestämd kortare tid). Sådana straff appliceras inte fredagar och de lättas av grenarna som planteras på
gravarna så länge de är gröna. Det finns många andra detaljer, de uppriktigas själar kommer ur deras kroppar med
lätthet, men de icke troendes dras ut med våld av änglarna vilket orsakar fruktansvärda svåra plågor. Förhöret i
graven varar sju dagar i fallet med de troende och fyrtio i fallet med de icke troende (men martyrerna, barn och de
som har uppfyllt vissa speciella och specifika handlingar är undantagna från förhör).

Vissa källor skiljer mellan straffen och klaustrofobi känslan i graven. Den uppriktige kommer att slippa den första
men inte den andra (därför pratar man alltid om den oundvikliga lidande i graven). Klaustrofobins känsla kan minskas
med goda handlingar medan man är vid liv.