Föreläsning av Abdurrahman Mohamed Maanán (1)

En person anses vara muslim av andra muslimer när han/hon säger en fras som består av en negation och en bekräftelse.
Denna fras är La ilaha illa Allah, vanligen översatt som ”ingen gud utom Gud”. Just nu kommer vi att uttrycka det som
”ingen Ilah utom Allah” så att vi kan undersöka betydelse av ordet Ilah, som här skrivs som Ilaha på grund av
grammatiska skäl, för att ta reda på vad kärnan är i islam.

När vi tittar i en arabisk ordbok verkar ordet Ilah betyda ”Gud”, men däremot vet vi att frågan är mycket mer komplex.

Araberna kallade Ilah allt människan litade på, så att deras gudar kallades Aliha, plural av Ilah. Men som vi har
sagt många gånger, varje ord, på arabiska betyder inte en konkret sak men en idé. Om vi börjar undersöka vad ordet
Ilah egentligen betyder inom sin rot, börjar vi få nyanser som gör alltmer tydlig vad ordet egentligen betyder i
muslimernas medvetande.

Om vi översätter ordet Ilah bara som ”Gud” kommer vi att förvirra oss själva, och kanske på arabiska betyder något
viktigare eller åtminstone annorlunda. I sin rot, aha-yaluhu, betyder ”att vara oklart eller tvetydigt” i en annan av
dess etymologiska mening betyder ”alstra kärlek”, d.v.s. ”att älska”. Ilah skulle kunna vara det som väcker
människans absoluta uppmärksamhet och denne tror på dess effektivitet och godtar det. Vi kan alltså översätta Ilah,
utifrån dess innehåll på arabiska med många olika ord. Vi kan översätta det, kanske, som det verkliga eller sanningen.

När beduinen betraktar något som Ilah, vad han gör är att ge den status av att vara. I öknen, som är det landskap som
vi måste hålla i minnet varje gång vi talar om islam och dess ursprung, har varje sak och varje verklighet faktiskt
en särskild innebörd, eftersom öknen är ett tomrum där saker och ting är alltför vaga. Inom detta utrymme kan en sten
beläggas med ett specialtecken just för att den sticker ut, och när den sticker ut blir det en referens. Detta är i
sig en Ilah, d.v.s. något konkret, påtagligt och kapabel att tillfredsställa människan.

Således är Ilah den andliga kraft som lever i något och som ger den en verklighet, och sålunda även styrka och
effektivitet. Den är alla tings malakut, det vill säga deras andliga värld. Islam kommer att bryta med avgudadyrkan,
det vill säga med uppfattningen att Ilah eller Aliha är många, och istället påstå att i huvudsak den är bara en,
Allah.

På arabiska är Allah ett ord som skapar svårigheter när den analyseras ur en grammatisk synvinkel. Det har sagts, och
det är vanligtvis accepterat, att ordet Allah är helt enkelt ordet ilah med artikeln. Detta skulle dock innebära en
utveckling av ordet Ilah, enligt reglerna för arabisk grammatik, något som inte accepteras av grammatikerna. Därför
anser de flesta grammatiker att Allah är ett ord som inte har någon ursprunglig rot i det arabiska språket. Således
frasen la ilaha illa Allah, som är den initierande formel till islam, säger till oss att det inte finns någon Ilah
utom Allah och därför allt som människan har föreställt sig som effektiv finns inte, och att bara Allah existerar.

Med detta kommer vi in den avgörande frågan inom islam i allmänhet och sufismen (Tasawwuf) i synnerhet, som är det
faktum att Gud är den enda verklighet och allt annat är hägringar. Denna fråga medför allvarliga problem för vad är
det som gör att saker runt omkring oss har en enhet som kan påverka oss, om de inte är riktiga?

Muslimen vet att det som gör att saker och ting har en varande effektivitet är Allahs närvaro i dem, d.v.s. Allah är
existensen och Han kommunicerar det. Nu, det du möter är inte Allah men det utseendet Han antar i varje ögonblick.
Din relation är med det skapade och inte det väsentliga. Man börjar med att säga till oss att Allah är så helt
annorlunda från allt man kan uppleva eller tro att vi inte någonsin kommer att kunna träffa Honom, och att vi skulle
bli mycket förvirrad om vi försökte identifiera Honom med något konkret eller abstrakt, varsomhelst vi kunde tänka
oss. Det vill säga, man tar för givet redan från början att det är omöjlig att nå Allah. Han har inga gränser, han är
den absolut närvarande och oändligt avlägsen. I denna Allahs dubbla karaktär ligger den islamiska andlighetens
avtryckare som är tasawwuf.

I princip kommer inga muslimer att accepterar att de har funnit Allah och därför förvandla Honom till en Ilah, ett
konkret faktum, tänkbar och möjlig och därför göra det till ett realistiskt mål.

Allah är precis vad du upplever och hittar genom ditt liv, men aldrig identifierad med något konkret för att hindra
den från att bli en idol som håller dig ifrån nya framsteg. Eftersom Allah aldrig kommer att ha ett tak eller gränser,
kommer du bara till ett kontinuerligt vakuum som allt det gör är att höja upp dig i kunskap, inom dina gränser.

I ett av kapitlen i Koranen, sura Ya Sin, finns det är en mycket trevlig bild om en person som den muslimska
traditionen kallar Habib an-Nayyar, vars namn kan översättas som ”Älskaren, Snickaren ”. Habib an-Nayyar verkar ha
varit en historisk person, en kristen snickare av heliga bilder. Enligt vad Koranen förklarar, kommer till hans folk
en rad profeter och han är den enda i sin stad som svarar till deras kallelse. Den sufiska kommentaren Ibn al-Arabi
gör om sura Ya Sin är särskilt betydande. Han sätter i Habib an-Nayyars mun följande ord: det är kärlek som leder
till Allah, och inte visdom. Visdomen är ett resultat, men är i huvudsak det mänskliga behovet att hitta något
konsekvent i det här livet som leder till Allah, och detta behov, denna inställning är början på kärleken.

Habib en-Najjar var en sann älskare, en sanningssökare, och när profeterna kommer till honom, kommunicerar de denna
oändliga, otänkbara aspekt av Allah. Fram till dess hade han varit förvirrad eftersom han hade vigt sitt liv att
snida bilder av Allah, hans älskade, men genom att konkretisera Honom i något, i ett försök att minska Allah till sin
värld av uppfattningar, när Allahs enkla namn bjuder dig till att öppna dig för det oändliga. Enligt den berömda
hadith qudsi (3): ”Varken himlen eller jorden rymmer Mig, men människans hjärta kan göra det.” Det vill säga, det
mänskliga hjärtat kan omfamna något som är oändligt mycket större än himlen och jorden eller universum eller alla
utrymme och kan täcka det otänkbara, som är Allah.

Det finns också en annan kort historia i Koranen som talar om Abraham, far till de som tror på den Ende som berättar
om den tiden när han blev frustrerad med sitt folk som dyrkade avgudar och bestämde sig för att överge sin mark och
lämna dem. Då kommer ut den första stjärnan i natten och säger, ”Det är Allah, eftersom det lyser.” Sedan stiger
månen som släcker stjärnornas ljus och säger, ”Nej, nej! Det här är Allah, som är större.” När timmarna passerar
stiger solen och säger, ”Nej! Solen är min herre, det kan varken stjärnorna vara, som har försvunnit, eller månen,
som redan har försvunnit.” Men kvällen kommer och solen går ner, och cykeln upprepas. Sen säger han: ”Nu har jag
förstått det, Min Herre är Allah.” Det vill säga något som överskrider någon erfarenhet man kan ha om saker. Han inte
längre definierar Allah, vi vet inte vad det är som han verkligen har förstått om sin Herre i sin inre. Han har helt
enkelt överskridit universum som Allahs bild för att nå sitt hjärta, sitt sinne. Detta är det första du ska ha klart
för dig när man talar om Gud.

Att jämföra Honom med något definierbara är att förråda från början ordets betydelse för en muslim, som aldrig sett
någon bild eller någon definition av Allah. Allah erbjuds inte till muslimerna som en doktrin eller som en serie
lektioner att acceptera, baserad på en konventionell syn på tro, utan som en utmaning för att växa andligen.

Man definierar inte Honom men man placerar Honom som ett ouppnåeligt mål. Och i den utvecklingen mot det som är
absolut omöjligt upplever människan Allah. Koranen säger: ”Allah är varje dag i en annan fråga” och detta är en
viktig fras i tasawwuf. Det vill säga samma sak som att Allah inte kan associeras med något konkret eftersom han
alltid kommer att finnas någon annanstans än där du tror att de har hittat Honom. Du själv måste kunna förändras för
att acceptera en annan manifestation av Allah, utanför Dina personliga bedömningar om vad som är bra, dåligt, rätt
eller fel.

Så, det är precis vad vi vill göra, att överskrida allt för att kunna känna en föraning av Allah, utan att ohövlig
försöka Honom på något sätt. Det är vad du måste acceptera för att börja förstå vad som avses och vilken tänkesätt
har en muslim när denne använder ordet Allah.

Vi har sagt många gånger: Allah aldrig någonsin har erbjudits muslimer som en ”gair” som en ”annan”. Ordet gair är
också viktig inom sufismen, det betyder ”något annat”. Allah är varken gair eller accepterar gair. Det vill säga, han
är inte en sak, trots våra försök att idealisera Honom och därför vi lagt Honom i vår förståelses nivå, och inte
heller ett tillägg till den existens vi kan se. Han är inte något som finns på samma nivå som vi finns och inte
heller har Han något att göra med oss. Och vad som är viktigare, Allah accepterar inte heller gair, d.v.s. vi är inte
”något annat” till Allah. Det är mycket viktigt, eftersom i islam finns det ingen dualitet, dubbel uppfattning.

Hur kan vi gå från vår dubbla uppfattning om all existens till en uppfattning inom Tawhid, den absoluta unikhet som
islam bjuder oss till? För det måste vi bryta många ramar som tillåter oss att närma oss till denna andra tillvaros
dimension där allt är en, men alltid med en balans eftersom enligt den muslimska perspektiv bör vi inte glömma den
här världen, men komma tillbaka och leva i den.

Faktiskt, när en sufi avslutar sin sökning är han tillbaka i den princip från vilken han startade. Han startar från
denna värld och till den kommer han tillbaka, men med en radikalt annorlunda uppfattning om det, en värld som har
förvandlats genom den Verkliges närvaro, där allt hänger ihop med allt i en enhetlig med uppfattningen om tillvaron.
Sufin kommer dock inte att kunna någonsin bygga en doktrin med denna eller någon annan påstående och kommer inte
heller att kunna erbjuda muslimer något de måste acceptera genom tron, utan helt enkelt visa dem en väg att gå.

Den mänskliga andliga utveckling, där människan nå allt högre subtilitet, innebär att riva ner alla våra idoler och
alla våra visheter på ett permanent sätt inom en pilgrimsfärd som denne vet aldrig kan ha några mål, d.v.s.,
människan kommer aldrig att möta Allah.

Inom sunna, den muslimsk tradition, vet vi att profeten Muhammed hade en natt en andlig resa till sjunde himlen och
var nära Allah, inom ”två bågars avstånd” men aldrig nådde till Honom. Detta är så eftersom att nå Honom är absolut
omöjligt, för det finns ingenstans att nå.

Det finns inte en slut för existensen eller ett centrum där vägen slutar när man kommer dit, men det kommer alltid
att finnas, som sufier säger, en taraqqi, en kontinuerlig uppgång och fortsatt uppvaknande.

Anteckningar

1. Abdurrahman Mohamed Maanán föddes i Melilla och är filosofie doktor från universitetet i Sevilla. Han är
författare till flera verk, bland vilka finns en Tafsir (kommentar) av en del av den heliga Koranen, publicerad i
flera volymer. Han har översatt många verk från arabiska, som Vishetens länkar av Ibn al-Arabi.

2. Hadith Qudsi är ett slags profetisk ordspråk där det är Gud själv som talar.