Efter decennier av att växa mitt i de krångligheterna av en religion som katolicismen, efter att lära känna andra
religioner, som islam och en av de mest intressanta andlighetsgrenar, sufismen samt hinduismen, buddhismen,
bahai-tron… har jag inga tvivel om att religionen är inte ett mål utan en väg.

I alla religiösa institutioner finns mystiska människor, heliga, beundransvärda, exemplariska, mycket humana med
”något gudomligt” … Dessa är människor som har förstått, i sin själ, vad som är väsentligt och vad som inte är det
i hur man uttrycker och förstärker sina övertygelser. De är själar som går med religionen och genom det, de kan
föreställa sig mötet med det oändliga.

Men det finns också personer inom alla religioner som gör ”sin religion” till den sanna, den enda som kan frälsa. De
gör sin religion till det absoluta och förbli fast, stillastående i mitten av vägen. De skapar på detta sätt en enorm
klyfta mellan Gud och människan. Detta utrymme ger upphov till vad som kallas avgudadyrkan, eftersom de ändrar målet
som varje individ strävar efter, Gud, och tar istället religionen. Religionen är inte Gud. Sanningen, den Ende,
identifiera sig inte med någon religion, men med Gud, Allah, Brahma, … oavsett vilket namn vi ger det.

Religionens moral, ritualer, läror har en mening när de visar horisonten vi ska till. Det de föreslår är medlet,
verktyget för att underlätta mötet med Gud. Men Gud finns inte nödvändigtvis i religionerna, i ritualerna, i moralen, i
de lärdomar som skapats av män och kvinnor… Han finns inte i byggnader och monument, byggde från överflöd, arrogans
eller själviskhet. Det är lättare att ”röra, andas, titta” Honom i de tempel som han själv ”byggt” med all sin
kärlek: i människor, alla bröder, i naturen, hos djur och växter. Gud finns i synnerhet på det mänskliga hjärtat.

Han finns också i fågeln som sjunger varje morgon. När jag var omkring åtta år, lärde mina grannar mig att jaga
sparvar. Dessa små fåglar flög in i klostret i Osera för att äta den mat som klostrets anställde delade ut till
korna. Två av mina vänner köpte låsta burar och där stoppade i ”sparvarna” med mycket vatten och mat. Det slutade
alltid att de dog. Vi gjorde flera försök, med att lämna mindre mat i buren och mer vatten. Inga av våra experiment
fungerade. Först slutade småfåglarna att sjunga, sedan blev de ledsna och ingen överlevde mer än två dagar, de dog.
Tills en man från byn förklarade: ”Dessa fåglar ska var fria att flyga, de kan inte leva i fångenskap, de dör, de kan
bara överleva i det vilda.”

Människan har skapats, som sparvarna, för att flyga fritt. En människas hjärta kan bara andas när den öppnar sig för
Guds kärlek. Religionerna blir burar som stänger sina dörrar och kväver de som lever i dem, eftersom religionen är
inte ett mål, den är en väg.