Nu återigen nämns med eftertryck denna mytiska stad, Timbuktu, efter dess belägring och ockuperande tillsammans med
Gao och Kidal av den nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA), som syftar till att skapa ett Sahel-Sahara
autonomt territorium för Tuareg nomader. Ett populärt ordspråk i Mali säger att ingen blir biten av en skorpion utan
att först stå på sanden, och den rädslan har hållit osäkerheten av ett möjligt inbördeskrig mellan Tuareg och deras
naturliga fiender som nu är i makten sedan slutet av mars efter en statskupp som ledde till bildandet av den
nationella kommittén för återlämnande av demokrati och statens återbyggande (CNRDR) som leds av kapten Amadou Sanogo.

Timbuktu, som Bagdad eller Kairo, är mer ett kollektivt minne av flera generationer än en plats och rädslan som har
återfötts för följderna av en attack på den gamla staden är inte obegripligt, en stad där man har byggt imponerande
kulturella monument som är mänsklighetens arv i enlighet med den förklaring som gjordes av Unesco 1988 och
inkluderandet av det särskilda bibliotek, som är en del av programmet Världens Minne och framförallt den glömda
historien om Spanien. Timbuktu, som också kallas den afrikanska El Dorado och de 333 helgons by, har aldrig upplevt
någon fredstid, men aldrig tidigare har blivit dess möjliga förintelse så uppenbart, just när man lyckades göra av
staden en punkt till den globala turismen med teater och musik festivaler.

Orientalismen ignorerade i århundraden, eller rättare sagt struntade i blandningen mellan den muslimska och afrikanska
gamla kulter. Med Islams penetration förändrades mytologier hos så självständiga folk som Malinke eller Dogon. I Tarik
al-fattash av Mahmoud B. Muttawakkil Kati kan man läsa att kaos dominerade hans folk, tills de accepterade Allahs
bekännelse. Bland de äldre kan fortfarande finnas en esoterisk animistisk praxis och den islamiska gemenskapens
exoteriska praxis.

Staden Timbuktu, nu övergiven av 24 000 människor som flyr i skräck tillsammans med turister, hade en gång 200
madrasas där man lärde ut teologi och inte mindre än 40 000 studenter spred deras lära. I Timbuktu fungerade det man
anser är en av världens första universitet, Sankore (även om Bologna är det första i Europa), ett verk som tack var
sina skapares kunskap fick det fantastiska antalet, 25 000 studenter.

Av moskéerna bör nämnas Djinguereiber, byggt omkring 1325 av Ishaq Es-Saheli, den skeptikern arkitekten född 1290 i
Granada som blev miljonär tack vare den magnifika ersättning han fick av kejsaren Mansa Musa, som också utmärkte sig
pga. sin pilgrimsfärd till Mecka med sextio tusen människor och hundra kameler lastade med guld bara för att bevisa
sin hängivenhet. Moskés byggnad är speciellt och förbryllande och dess stil som härmar landskapet skulle sedan sprida
sig genom staden genom att kombinera lertegel och palmträden, vilket kan ses också i den mirakulösa Sidi Yahya, som
övergavs tills en lärd dök upp i öknen med nycklarna och kunde öppna moskén århundraden senare, eller den stora moskén
i Djenne.

Bland Timbuktus stora arv kan utan tvekan räknas dess bibliotek och böcker. En av dem var det vandrade biblioteket
som bildade det som idag kallas Kati Fund, en av Malis mest fantastiska underverk. Varken dess antal är vanlig
(började med 400 volymer och har nu 7000 heliga volymer) eller det förvånande faktum att deras hybrida manuskript kom
i hemligheten från Spanien, och gick från hand till hand från Marocko till Walata i Mauretanien och sedan var i Niger
från 1600-talet fram till 1818, och att dess arvingar gömde den när fransmännen försökte hitta den i Mali för att
flytta den till Paris.

Samlingen visade igen år 1990 och 1999 var öppen för allmänheten, med de anmärkningar Mahmud Kati brukade göra i sina
texter från arabiska, spanska, hebreiska och även franska källor och som Leo Africanus beundrade. Enligt Ismael Diadie
Haïdara, bemyndigade ättling till Banu l-Quti (därav namnet Kati), finns det mer än 3000 arkiv som skulle kunna göra
möjligt att skriva om kopplingen mellan Timbuktu och den moriska Spaniens exil, vilket skulle innebära att få tillbaka
en viktig del av Spaniens historia.

I ett offentligt manifest den 25 februari 2000 författare som Jose Saramago, Nobelpristagare i litteratur, Juan
Goytisolo, Antonio Muñoz Molina, Jose Da Silva Horta och Diadié Ousmane Haidara, bland många andra, varnade om Kati
Funds status:

”Idag, tre tusen manuskript från en familj i exil från Toledo, Kati familjen är i fara för förstörelse i Timbuktu.
Tidningen ABC från Spanien, News and Events från Northwestern Uiniversity i USA, bulletinen från Sahara Studies
Association i USA och tidningen 26 Mars från Mali har pekat det förgäves i flera månader.”

Tyvärr, senast 2012 väntade Kati Fund fortfarande en stor del av den lovade stöd från regeringen i Andalusien
utspridda, som vi vet, av demagoger och oansvariga politiker. De 7000 böcker som Haïdara vårdade var redan i fara
innan staden erövrades av tuareg rebellerna. Haïdaras farfar skrev: ”Vi har förlorat färg och språk, men vi har minnet
kvar.”

Det tog bara en kupp i Mali den 22 mars för att göra det ännu mer uppenbar detta arvs vräkliga situation.

Men det finns andra bibliotek i fara såsom Abu al-Abbas Ahmad ibn Ahmad al-Takruri Al-Massufi al-Timbukti (född 1556),
vars namn tjänade Timbuktus offentliga bibliotek och där man bevarar 20 000 manuskript. I en underbar text vågade
poeten att uttrycka ett tema som skulle bli nostalgisk och omtyckt: ”Saltet kommer från norr, guldet från söder,
silver kommer från de vita, men ordet från Gud och de vackra berättelser och de heliga inställningar hittar du bara i
Timbuktu.”

Kärleken till böcker var inte ovanligt och det citeras anekdoter som kan vara överdrivna, men som definierar ett
sammanhang. Det sägs till exempel att Uaqidi lämnade när han dog 823 lådor med böcker och att den lärde Al Jahiz var
en av de första offer för sitt bibliotek eftersom han krossades av en bokhylla som föll över honom. De är anekdoter,
men de är fantastiska eftersom under samma tid ett bibliotek i Europa hade inte mer än ca 2000 titlar i ett kloster.
Det är framförallt efter slaget vid Las Navas de Tolosa i 1212 som moriska familjers exil till Afrika etablerade olika
vägar för böcker som togs dit för att räddas från elden.

50 % av 500 000 böcker och filer är försvunna idag, och krig kan öka förlusterna. Hela norra delen av Mali är en
region under belägring, där World Food Program (WFP) uppskattar att den första grupp av flyktingar är ca 200 000 i
Mauretanien, Niger, Burkina Faso och Algeriet utan hopp om att återvända och denna rädsla uttrycks också att modiga
bibliotekarier som står emot denna utmaning av våld och hat som har belägrad Timbuktu. Den 2 april utfärdade Irina
Bokova, Unesco direktör ett pressmeddelande där hon uttrycker oro över framtiden för Malis kultur och klargjorde att
det internationella samfundet måste reagera omedelbart.

”Afrikansk vår”? En fråga man ställer inte utan ett leende till guiden som leder oss till flygplatsen i Bamako där vi
har tillbringat en månad i Mali. ”Frågar ni mig om en eventuell afrikanska vår?” Frågar han igen med den tonen män som
har sett allt eller är på väg att se använder och sedan svarar han som när någon meddelar högt att flygningen är
försenad 24 timmar till, ”Blod, diktaturer, korruption, massakrer, allt detta är en del av Afrikas bild, men ni,
utlänningar ser bara fasaden, ni kommer och går snabbt, och förstår inte att denna kontinents sanning finns i heliga
platser som Timbuktu, en symbol för kulturellt motstånd och vårt folks mångfald.” När han går iväg, tänker jag på hans
ord och då säger jag till mig själv att något mer allvarligt än vad vi har sett är i görning eftersom uthållighets
paradigm är också i fara.