Sheij Ahmad Al-Alawi
Den som känner sin själs laster kan inte luras av folkets beröm, i själva verket denna person skulle inte avstå från sin
egen självkännedom för att ta acceptera andras åsikter. Ibn Ata Allah säger i sina Aforismer, ”Den mest okunniga av män är
den som ger upp vad han vet om sig själv för att anta andras åsikter.”
När en elev skulle en dag prisa sin lärare, började denne att gråta och sa, ”Jag känner mig själv bättre än du.” Så är de
som känner sig själva, de kan inte luras av det beröm människor ger dem eftersom de känner sig själv bättre än någon annan.
När det gäller de vilseledda okunniga, de älskar att få beröm och det trots, otrolig nog, det stora antal brott som han är
skyldig för och som bara han vet.
Enligt al-Harith Muhasibi, den som uppskattar andras beröm liknar någon som skulle vilja höra på skämt: ”Din avföring
luktar mysk” och skulle bli glad för det…
Ibn Abbad (1) säger följande: ”Utan tvekan stinker de egna fel och laster, som varje tjänare har kunskap om, de är mer
orena än sin egen avföring, all detta är samma sak.” Men i det senare fallet, den tjänare som får berömmelse vet att den
som lovprisar honom (2) känner inte till hans fel och laster (till skillnad från den tidigare fall där den som skämtade
kände väl den han skämtade om.) Endast en person som ignorerar Gud kan ha en sådan inställning, om han tänkte efter lite,
skulle han ge upp dessa illusioner och se sitt misstag.
Hur fel kan man inte vara, då man befinner sig i mitten av kränkningar, att ta på allvar orden från någon som vet ingenting
om en? Om han verkligen kände honom, skulle inte följa honom ännu mindre prisa honom, förutom att håna honom så småningom!
Du bör veta att kunskap om Gud är beroende av kunskap om själen, både i början och slutet av vägen. Till en början känner
vi den genom dess fel och då tillskriver vi den det vi bör precis som vi känner igen i det gudomliga den fullkomlighet som
bör tillskrivas till den, därför sade profeten (fvmh)
följande mening: ”Den som känner sig själv känner sin Herre. (3) Han sade också: ”Bland er, den som känner mest om sin
själ är det som känner bäst sin Herre. (4) I själva verket, ju mer människan vet om sin själ desto bättre känner denne sin
Herre, detta på grund av det faktum att alla former, kvaliteter eller alternativ finns i den.
När själen har renats från sina laster och antar de perfekta kvaliteter, bör den sakkunnige inte begränsa sig till kunskap
om sin själ, utan tvärtom, bör han outtröttligt söka ordens djupare innebörd: ”Den som känner sin själ, känner sin Herre”
eftersom det innehåller en dold hemlighet. Den kunnige bör försöka fokusera på Guds närhet, tills han hittar Gud närmare
honom än han själv. I själva verket liknar själen den otrogna: ”som den törstige uppfattar som vatten till dess han når
fram och inte finner något vatten. Men där, helt nära, finner han Gud [som han förnekade och] som skall ge honom hans fulla
lön.” (24:39). Om den hade varit intresserad av vad som händer utanför sig själv, hade den gått vilse och misstagit sig
på dag och natt. Men för Guds män räcker med sina egna själar, och letar i dem Guds närhet, och finner det efter att själva
gått förlorat (5).
Mulay al-Arabi al-Darqawi berättade för en av sina lärjungar som ville veta om Gud: ”Kasta din bok och gräv i din själs
jord tills vattnet flödar från det, annars, gå!” Det är det enda sättet att verkligen lära känna Gud. Varje intelligent
person vet att Gud är närmare henne än hon själv. Hur kan det då finnas mer närhet i Tronen än i människan? Omöjligt,
eftersom ”Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.” (50:16). Man bör inte säga att Gud kan komma närmare till en
sak eller det motsatta, gå bort från det eftersom Han är nära till allt, och ingenting är undantagna från denna närhet! Så
lyssnar inte på allt som händer utanför, resande! Har du inte hört hans ord: ”Vi skall visa dem Våra tecken vid
horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem!” (41:53). Då vänd dig till
dig själv och leta efter det, eftersom det kommer att räcka för dig.
Det har sagts:
Hej du, som låter dig avleda från din hemlighet!
Titta, och du kommer att se i dig hela existensen.
Du är den perfekta mannen, med tanke på den andliga verkligheten och vägen,
Du som samlar i dig den gudomliga hemligheten.
Folk inser inte vilka de är!
höra vad jag min röst säger till dig!
Det är från dig som vägen börjar,
Och det är till dig du ska komma.
Sidi Muhammad al-Buzidi, berättade för en av hans lärjungar:
Hemligheten omger dig i sin helhet,
Om du gör bara allt det goda i dig!
Av din Herres hemligheter är du mottagaren,
Du förskönar det du har i dig.
Allt som finns på Tronen och jorden finns i dig;
I dig finns också framtiden och det förflutna.
Det är din själ som är målet, det du önskar finns i dig
Och det är din yttre som håller dig gömd från hemligheten.
Hänvisningar till folket (6) är olika, men alla leder till kunskapen om själen, utan tvekan till profetens ord: ”Den som
känner sin själ känner sin Herre.”
Om själens laster är så många, är det för att den är stöd till Guds hemligheter. Sökande, det handlar inte om att ge upp
din själ och behandla det som en fiende, men att följa med henne och att isolera sig med henne, så att den få dig att
upptäcka vad den innehåller (7).
Al-Majdhul, lärare i denna gemenskap, sade i detta avseende:
När det gäller din själ, försök styra den;
Ta hand om den natten och morgonen,
Kanske kommer den att hamna i din makt,
Oh min Herre, låt oss känna vår själ och håll oss borta från dess ondska, Du som hör våra böner!
Anmärkningar:
- Ibn Abbad al-Rundi, 1400-talets sufi född i Ronda i Andalusien och begravd i Fez, är författare till en berömd kommentar
av Ibn Ata Allahs Aforismer. - Den som berömmer någon.
- Suyuti, itab al-durar al-muntathira harf al-mim, Ajlunî, Kashf al-Khaf, nr 2532. Enligt Ibn Arabi, denna hadith, om den
är inte bestyrk av sin överföringskedja, är det genom andlig upplysning. - I sin kommentar till ovanstående hadith, Ajluni citerar en något annorlunda version av den, med hänvisning till Adab
al-din wa l-dunya av Mawardi. - Det vill säga att själens anledning att vara är det samma som otrohetens, en väg mot sanningen. När vi förstår den
djupare verkligheten, illusionen att det kan ha en självständig aktivitet försvinner och sanningen uppenbaras. - Al-qawn, folket, stammen, dvs. sufier.
- I tidigare kommentarer förnekade författaren några positiva egenskaper för själen. Den skenbara motsättningen beror på
det faktum att själen motsvarar de enskilda självbekräftelse å ena sidan, och hemligheten med den gudomliga närvaron, å den
andra. Så när vi bekräftar nödvändigheten av dess utrotning, är det därför att vi tror att dess anspråk på att vara någon
är det som döljer den från Guds herravälde. Dock visar själva existensen av detta påstående dess andliga natur och
ursprung. Därför att känna till den negativa aspekten av det enskilda jagets självbekräftelse är att erkänna ipso facto
sanningen som gömmer sig i den, att veta att detta inte är ett teoretiskt erkännande eller bara psykiskt, utan ett
förverkligande genom en riktig utrotning. - Sidi Abd al-Rahman al-Majdhub, shadhili lärare (d. 976/1569) begravd i Meknes, en av länkarna i Tariq Alawiyya silsila.
Hans dikter som har överförts muntligen är välkända i Nordafrika. Se A.L. av Prémare, Sidi Abd al-Rahman al-Majdhub,
Mysticisme Populaire, société et pouvoir au Maroc au16e siècle, Rabat, 1985
