Dr Brendan Ciarán Browne – Middle East Monitor

Utsikten att se arkitekten bakom Israels folkmord på det palestinska folket – Benjamin Netanyahu – avlägsnas från sin politiska post skulle utgöra en liten, om än fullständigt pyrrhusseger. Detta är en politiker som de senaste tre åren har ägnat sig åt att rättfärdiga ett storskaligt slaktande av civila, svältande av en hel civilbefolkning och den totala jämnmarken-förstörelsen av Gazaremsan. I närmare 20 år har han varit Israels ansikte utåt på den globala arenan; han har umgåtts med världsledare och samlat stöd för utvidgningen av Israels bosättarkoloniala projekt i det historiska Palestina.

Likt en politisk kackerlacka har han lyckats överleva en rad uppmärksammade skandaler. Dessa inkluderar rättsprocesser gällande mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman, samt en (till stor del symbolisk) arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen – en order som både han och västerländska ledare helt har ignorerat. Trots detta verkar Netanyahu i allt högre grad ha insett att hans tid kan vara ute. På plattformen X publicerade han en AI-genererad bild av en kärnvapenladdning som slår ner i centrala Tel Aviv – ett minst sagt subtilt försök att väcka existentiell ångest hos en israelisk allmänhet som svalt den anti-iranska propagandan med hull och hår.

En tänkbar efterträdare står redo i kulisserna: den tidigare israeliske överbefälhavaren Gadi Eisenkot. Han sägs vara en hängiven motståndare till en palestinsk stat och helt inställd på att förinta Hamas. Bland hans ”meriter” finns skapandet av den så kallade ”Dahiya-doktrinen” – en strategi som växte fram under Libanonkriget 2006 och som förespråkar användningen av extremt och oproportionerligt militärt våld mot civila och civil infrastruktur.

Det råder ingen tvekan om att det sionistiska expansionsprojektet – och den därmed sammanhängande utplåningen av palestinier – har accelererat kraftigt sedan 2023. Men de som följer utvecklingen i Israel på avstånd (inklusive många inom aktiviströrelsen) och hoppas på förändring, gör klokt i att anlägga ett längre tidsperspektiv.

Det har egentligen aldrig spelat någon roll vem som sitter vid makten i Israel. Den politik som ligger till grund för årtionden av oavbrutet folkmord och etnisk rensning av palestinier har i stort sett förblivit densamma genom åren. Politiska kommentatorer använder sig av eufemismer som ”hökar” och ”duvor” för att skapa en illusion av att det skulle finnas minsta möjlighet att en israelisk ledare är intresserad av ”fred”. Men dessa begrepp är meningslösa; precis som med allt annat i regionen talar de israeliska ledarnas handlingar högre än tomma ord.

Ta till exempel Yitzhak Rabins tid vid makten: han var mottagare av Nobels fredspris, arkitekten bakom policyn att ”krossa deras ben” (låter fredligt, eller hur?) och den som undertecknade Osloavtalet. Under hans styre fortsatte Palestina att utsättas för den plåga som den obevekliga bosättningsexpansionen och de åtföljande husrivningarna utgjorde. För Rabin innebar ”fred” ingalunda ett slut på ockupationen. Istället handlade det om att hantera och hålla tillbaka den palestinska befolkningen och deras legitima krav på självbestämmande – allt medan han anslöt sig till en ”fredsplan” som lade över ansvaret för ockupationen på en underdånig palestinsk myndighet och villiga medbrottslingar i västvärlden.

Sedan har vi den kameleontiske Shimon Peres, en man som hyllades av många i väst. De borde ta sig tid att googla massakern i Qana i södra Libanon – en avskyvärd barbarisk handling som Peres en gång, i ett känt uttalande, sade att han var ”i fred” med. Tänk också på Ehud Olmert: han uttryckte sig visserligen relativt kritiskt mot det pågående folkmordet i Gaza (utan att använda just det ordet, förstås), men under hans tid vid makten genomfördes riktade mord på palestinska ledare, kriget i Libanon 2006 utkämpades, och de olagliga israeliska bosättningarna fortsatte att expandera. Den tidigare premiärministern Ehud Barak hotades av arrestering under ett besök i Storbritannien 2009, på grund av anklagelser om krigsförbrytelser i Gaza under hans tid som försvarsminister. Andra, däribland Naftali Bennett och Yair Lapid, har gjort det mycket tydligt att de har föga eller inget intresse av att sluta ”fred” med palestinierna – och att de inte ens vill överväga tanken på att det någonsin skulle kunna finnas en palestinsk stat.

Det som därför borde stå helt klart är att tidens gång för palestinier – vilket Elaine Bradley och jag tidigare har hävdat – kan ses som en rad misslyckade ”fredsprocesser”: från Madrid och Oslo till Wye River och Camp David. Det genomgående temat har varit ett gradvis utplånande av Palestina, samtidigt som västvärlden har intensifierat sitt stöd för Israels expansiva, nybyggarkoloniala ambitioner.

Jag säger inte detta lättvindigt; de som förespråkar Palestinas sak måste vara betydligt mer kritiska i sin analys än att bara hoppas på förändring genom att Netanyahu eventuellt faller från makten.

Om man är engagerad i Palestinas frigörelse måste man avvisa det falska ”hopp” som ofta väcks när en ny politisk ledare tillträder i Israel. Det är en hägring och en distraktion som inte leder någonvart. Oavsett vem som sitter vid makten kommer utvecklingen att fortsätta i samma spår – såvida det inte sker ett grundläggande uppgörande med den rasistiska ideologi som ligger till grund för det sionistiska statsbyggnadsprojektet, samt en fullständig nedmontering av de strukturer som upprätthåller militarisering och apartheid. Vår uppgift är därför inte att sätta falskt hopp till ett ledarskifte i Israel, utan att snarare intensifiera våra ansträngningar och göra allt som står i vår makt för att stödja den oundvikliga palestinska frigörelsen.

Original text: Thinking a possible Netanyahu departure changes anything? Think again.