Det är vanligt att moskéernas imamer inför ankomsten av månaden Shaaban före Ramadan månaden försöker förklara,
för att upplysa i förberedelsesyfte, de muslimska troendes handlingar i relation till fastan, vilka är de lagliga
handlingarna, de som är önskvärda, och de som är förbjudna så att detta försök att behaga Gud kan godkännas av
Honom.

Efter att ha gått igenom fallen med laglig och önskvärd fastande, går de snabb över de strängt förbjudna
handlingarna i relation till fastan. De hänvisar till kvinnans fall, de sjuka, vid barnafödsel och andra
situationer som kräver att denna ritual inte följs, eftersom de är skadliga för personen, skälen som inte ger
upphov till den minsta invändningen. Sedan brukar de ta upp ett fall där det minsta man kan säga är att det
testar nyfikenheten hos alla personer som vill styra sitt liv utifrån resonemangen och god förnuftets ljus. Det
är faktiskt en stark fråga, i en ton som inte kan undgå att vara allvarlig, förbudet mot någon kvinna att utöva
den frivilliga fastan utan hennes mans tillstånd.

En äktenskaplig makt som väcker frågor

När jag hörde denna obligatoriska regel blir jag fullständigt förvånad. Förgäves sökte jag orsaken till detta
ingrepp mellan kvinnan och Gud. Är inte Gud över denna varelse, en man, en människa? Hela vägen hemma fortsatte
jag att gräva ner mig i alla möjliga förklaringar för att hitta någon anledning som skulle kunna motivera detta
förbud.

Hävdar inte de moderna traditionalister som invaderar alla sociala nätverk och olika medier att islam har befriat
kvinnorna? Att Han har givit henne all den värdighet hon förtjänar och att Han har gjort henne lika perfekt som
mannen – åtminstone i hängivenhet? Så vad kan rättfärdiga nödvändigheten av detta äktenskapliga tillstånd så att
kvinnan kan komma närmare Gud med en starkt rekommenderad dyrkans handling?

Det var en kvinna som gav mig en förklaring för denna situation som var en stor utmaning för mig som inte kunde
tänka mig någon värre handling av oförskämdhet gentemot Gud den Allsmäktige, och som innebar att Han var föremål
för censur av en av de varelser Han skapade.

Förklaringen skulle vara följande enligt henne, en man vars sexuella lust är absolut mot sin fru får inte ha
något hinder från sin Skapare. En hustru, som för fromhetens skull, bestämmer sig för att fasta utanför Ramadan
för att behaga Gud, är skyldig enligt ortodoxin innan hon utför denna handling, som logiskt sätt kan åstadkommas
utan att det påverkar hennes plikter gentemot sin make, att söka samtycke från den senare som kan utöva sin makt
i enlighet med sin libido. Således, i detta fall, kan man inte komma ifrån den tanken att man genom att
idealisera mannens makt över kvinnan, har ortodoxin ingenting emot att fastställa att mannen står över sin
Skapare, eftersom det är en mans rätt att godkänna eller vägra att hans fru ska dyrka Gud.

Att lida sin mans önskan kan bara jämställas med sexuellt våld

Vid fastställandet av denna äktenskapliga makt, bryter inte ortodoxin mot Koranens principer som uppger att: och
att hon [en Dag] skall få se sina strävanden [i deras rätta ljus] och därefter få sin fulla lön… (53:40) och att:
PÅ INGEN bärare av bördor skall läggas en annans börda; och om den som bär en tung börda ropar på hjälp att bära
den, skall ingen del av [denna börda] lyftas från hans [rygg], även om den [han ropar till] är en av hans
närmaste. (35:18)?

Alla dessa frågor blir alltmer aktuella vid en tidpunkt då den allmänna trenden i världen är att erkänna kvinnans
rätt över hennes kropp. Hennes rätt att inte vara sin mans sexuella slav och inte vara tvungen att agera efter
hans önskningar är en av de grundläggande rättigheterna som motsätter sig mannens dominans över kvinnornas
kroppar som Ortodoxin gladeligen legaliserar. Att lida efter sin mans önskningar och förneka sin rätt att
uttrycka sitt val, kan bara jämställas med sexuellt våld. Är det inte så att islam förbjuder våldet i alla dess
former och särskilt mot kvinnor?

I slutändan kan man säga med säkerhet att denna orättvisa och oseriösa regel är en tydlig markör för kvinnornas
plats i samhället som den uppfattas av ortodoxin.