Den wahhabitiska sekten som skapades under inflytande av England och de miljarder dollar som fick en monarki som gav sitt
familjenamn (Saudi) till den tusenåriga Arabien, expanderade stadigt under 90 år, först i de omgivande arabländerna som
radikaliserades och sedan i den afrikanska Maghreb för att till slut hamna och slå rötter i synnerhet i Indien, Pakistan och
Sydafrika.

Denna ström sopade bort i grund och botten de fyra traditionella Sunni skolors ideologi runt om i världen som slutligen ledde oss till
Daesh terrorism.

Den falska läran som Muhammad ibn Abdel Wahab (född i Khuraimila i Najd, Saudiarabien år 1699, dog 1791) spred, hade tillgång i
sina vandringar till Ahmad ibn Kharran Taimiyas (1263-1328) kätterier. Abdel Wahab var inte välkommen av sunniterna (Ahl al
sunnah) som såg hans uppfattningar oförenliga med vad de kallade sitt ”ortodoxin”, i försvaret av de fyra sunni skolor (Hanafi,
Maliki, Shafei och Hanbali, av den senare föddes salafi rörelsen). Hans idéer spreds inte genom övertalning men genom tvång och
våld. Och precis som idag, var muslimerna spridda genom hela Arabiens geografi som drabbades av plågor och slakt i händerna på
dessa föregångare till Daesh.

Abdel Wahab som hade förvisats överallt på grund av hans slingrande och bedrägliga aktiviteter, men med ett syfte som hade
utformats av den brittiska kronan som i sin tur befann sig i en maktkamp med turkarna som dominerade stora delar av Arabien,
välkomnades inte bara av Saud klanen, som inte bara förvärvade den nya läran som kallade Kafer (otrogen) muslimerna själva och i
andra fall mushrikun (polyteister, det vill säga att man associerar andra med Gud), men han fick också gifta sig med kvinnor från
denna stam och därmed förseglade ett okrossbart band med Saud klanen.

Och så blev de det som idag kallas Takfirism (Bannlysning), eftersom de förnekar Islam i den muslimska världen om den inte håller
sig till deras egna tankar. Med Englands support, en expert i dessa konflikter och i skapandet av sekter i den muslimska världen för
att förstöra islams grunder blev Abdel Wahab slutligen den yttersta ansvarig för alla problem som skulle leda till den nuvarande krisen
i Mellanöstern, han påstod att man borde återgå till islams ursprungliga källor och med detta som grund utvecklade han ett helt
program för att förstöra alla spår av det han kallade ”en tid präglad av okunnighet”, som själva Koranen hade redan tagit bort: Nej,
Vi slungar sanningen mot lögnen så att alla falska [påståenden eftertryckligt] vederläggs, och så tynar [lögnen] bort och dör. Ni drar
olycka över er genom era [försök] att beskriva [Guds] Väsen… (21:18) utan behovet av en annan senare ”profet” som skulle ersätta
den.

Eftersom den wahhabitiska ”katekes” var och är mycket smal, fanns det inte någon plats för att djup utveckla sina idéer, dessutom
var alla filosofiska spekulationer förbjudna eftersom man endast följde en bokstavligen tolkning av Koranen och tusentals falska
hadith (berättelsen tillskrivna Profeten Muhammed) som hade samlats av Guds budbärare mest kontroversiella samtida eller den
lömska Ibn Taimiya och hans fatwor vilket förvånade muslimerna som studerar dessa vetenskaper.

Denna trångsinhet blir så uppenbart när de å ena sidan förkunnar Koranens helighet men i praktiken har mer vikt berättelser och
fatwor från sin viktigaste mentor Ibn Taimiya, även om de står emot muslimernas heliga text. Detta blir tydligt i deras diskussioner
där, till exempel, misogyna hadith har mer vikt än de Koraniska verser som höjer upp kvinnan. (Vi måste komma ihåg att hadither av
detta slag finns i hela den islamiska världen, men det är också viktig att veta att väl guidade och kloka islam kunniga akademiker
placerade i glömskans vind de berättelser som motsäger den heliga Koranen).

Wahhabismens gud är en människoliknande, grym, avlägsen, orättvist och hämndlysten gud som om han vill kommer att ta de
rättfärdiga till helvetet och de ogudaktiga till paradiset, för att inte tala och alla missgärningar och fatwor för att motivera deras
regeringars ondska och missbruk, eftersom enligt dem ska de troende lyda en ond sultan oavsett vad enligt vissa vridna tolkningar av
Koranen när den talar om ”lydnad till myndigheten” (förutsatt att den är välvillig och rättvis myndighet).

Att återgå till källorna och att rena Islam lät i de muslimska massornas öron som den vackraste adhan (kallelse till bön), om man tar
hänsyn till det djupa agg i den islamiska världen mot dem som i över tre hundra år har plundrat inte bara deras rikedom, men också
mycket av det islamiska kultur som Frankrike, England, USA och Italien, som koloniserade Mellanöstern. Men också på grund av
arkaiska fördomar som utvecklades genom seklerna när korsfararna stormade islams territorium och massakrerade dess invånare,
vilket, mer genom krass okunnighet och på grund av denna förbittring, förenklade wahhabismens infiltration av sunniislams
strukturer. På så sätt hittade Sauds lära en bra grogrund.

Värd att nämna är att dessa var misslyckade korstågen för väst, men återskapades i den franska officeren Gourauds röst när han
tog Damaskus och sparkade Salahud-dins (Saladin) grav och sa, ”Vakna Saladin. Vi har återvänt. Min närvaro här bekräftar korsets
seger över halvmånen.” (Uppkomsten av ISIS och den västvärldens nya korståg, Andrew Sharp, s. 19)

När Abdul Aziz ibn Saud monarki etablerades (hans regeringstid varade i 50 år mellan 1876-1953) och hans skadliga doktrin började
spridas över Egypten, Persiska Viken, Kuwait och alla andra platser där de slösade sina oljedollar, var muslimerna okunniga om hur
han hade kommit till makten eller vad var det för doktrin som uppmuntrade och fastställde förstörelsen av själva profeten Muhammeds
historia, hans tillhörigheter (som hans hustru Khadijas hus och allt som tillhörde hans familj), förbudet att besöka hans grav och
avsikten som nästan genomfördes om att förstöra Budbärarens grav som den då egyptiska kungen Faruq ibn Fuad stoppade med
hot om krig.

De som anslöt sig till den wahhabitiska läran, precis som idag, inte visste att de anslöt sig till en kättersk ström av Islam, en
vanställning som föddes under inflytande av de största grymheter och elände som drabbade de människor som gjorde motstånd mot
Saud i öknen och som massakrerades. Man halshögg invånarna i ett hus om de hade fotografier enligt den engelska författaren
David Howarth som inte kunde dölja dessa grymheter trots allt beröm och ursäkter han ger till Abdul Aziz ibn Saud i sin bok ”The
King of the Desert”.

Än idag, när man åker genom byarna mellan Jedda och Mecka och från Mecka till Medina, omgivna av den omätbara öknen, man
märker rädslan hos deras invånare, den överdrivna respekt som visas till de wahhabitiska vakter som finns placerade med sina vita
kläder i byns centrum, obeväpnad, men deras blotta närvaro påminner om blodbadet som föregick Sauds kröning.

Wahhabismen explosiva expansion

Kungen som en gång sade att alla sitt rikes skatter bar han i sin kamels sadel såg hur amerikaner, som från 1933 hittade enorma
oljefyndigheter, berikade honom på ett sätt som han aldrig någonsin kunnat drömma om. Den välkände britt St John Philby, kungens
närmaste rådgivare som hade konverterat till wahhabismen, övertalade monarken att ge till det amerikanska företaget Standard Oil of
California (SoCal), all oljeborrning i riket.

Där började den intellektuella förintelsen av hundratals miljoner muslimer i världen som översvämmades av wahhabitiska böcker i alla
tänkbara språk, moskéer och madrasas (koranskolor där kunskap sattes ur spel och memorerandet av Koranen prioriterades med
hjärntvätt), ankomsten av trångsynta och intoleranta imamer, ett kännetecken hos wahhabismens anhängare.

Miljarder dollar till förfogaden för ett främmande doktrin till Islam turnerade genom de fyra sunnitiska skolor. På vissa platser där de
traditionella imamer hade uppmärksammat faran, lyckades avskärma sig från angreppet från den nya läran som presenterades
fräckt nog som det ursprungliga islam. Det är värt att nämna att vissa Sufi brödraskap i Nordafrika från Maliki skolan lyckades
bekämpa detta doktrinära ”invasion”, men Europa, Asien, Afrika, Amerika, kunde inte hantera frestelsen med de generösa
ekonomiska bidragen från det wahhabitiska rike. Sunni islamiska centra tog emot (och fortfarande gör det) generösa ekonomiska
bidrag, stipendier, resor, enklare visum för pilgrimsfärd som för andra försvåras och skapas otaliga hinder).

Tusentals studenter fick stipendier till saudiska universitet som inkluderade bostad, löner, och tiotusentals återvände till sina
respektive länder för att fortsätta spridningen av den nya Islam, med betald lön givetvis. Vi ska inte vara för hårda i vår kritik av
dessa unga människor som förvandlades till fanatiker av wahhabismen eftersom de introducerades i denna värld utan att veta vad det
handlade om. För dem var Ibn Taimiya centrum för deras Islam och hans hadither blev heligare än verser i Koranen, eftersom de
diskuterade baserat på dem, utan logik och kritisk eftertanke.

Idag finns det dussintals av dem som har studerat i dessa utbildningscentra och som diskuterar vad de lärt sig i de saudiska klostren
efter att ha gått ifrån wahhabismen.

Ett särskilt fall är bidraget till Indien, Pakistan och Sydafrikas koranskolor där de drog nytta av fattigdomen och den höga nivån av
analfabetismen hos befolkningen. Därifrån kommer alla dessa ”pilgrimer” som talar om fred, som undervisar wahhabismen med
böcker av Ahmad ibn Hanbal, grundare av den fjärde skolan av islam som bär hans namn, men slugt nog visar aldrig någon bok av
Abdel Wahhab, deras huvud mentor.

Jag har följd i fyrtio år alla dessa grupper som inte bara indoktrinera men också rekryterar unga muslimer för att ge dem stipendier
så att de kan studera vid deras universitet i Pakistan, Indien eller Sydafrika vars ideologiska stig leder till samma plats, Saudiarabien.

Precis som de tog över Mecka och förbjöd fredags khutba (predikningar) från andra skolor som roterade för detta ändamål, gick de
ute i världen utan att tala om de olika tankeskolor inom islam, en politik som var till deras fördel, som om wahhabismen var den
ursprungliga islam.

De infiltrerade ett av de mest prestigefyllda universiteten i den muslimska världen, den egyptiska Al Azhar och också i Marocko, men
de lyckades inte tränga i den shia sfären som de betraktar som kätteri och vars troende kan dödas utan straff enligt deras synvinkel.

Således majoriteten av sunniislam inom de fyra skolor, med undantag som vi citerade, infekterades av den wahhabitiska
vanvördnaden.

Detta angrepp spreds genom sunniislams ådror tills den imploderade i en blodförgiftning som skakar världen för sin grymhet till den
exploderade under näsan på dess mecenater. Sedan kommer den senaste tidens historia med Daesh, som de kallar ”islamisk stat”
och som sponsras av den saudiska monarkin och Erdogans turkiska ottomanska dröm utan att glömma att varje muslim som dödas
av dessa legosoldater dödas egentligen av CIA eller den israeliska Mossad, skaparna av denna onda skapelse.

Att besegra dem innebär att rensa vår tro, men för att lyckas med det måste vi först förstöra roten och ge motgiftet mot detta gift om
vi någon ska kunna åter igen hissa upp flaggan med Muhammeds Islam i de heliga städerna Mecka och Medina.

Anteckningar

Ahmad Diab är grundare av Islamic Center i provinsen La Rioja, Argentina. Han ansvarar för religiösa frågor i denna enhet. Han är
också ordförande i Argentinas Islamiska Federation Jafarit, professor i Islam vid National University of La Rioja (UNLaR), journalist,
direktör och rådgivare till flera tidningar.