Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

 

Demokratin är inte fienden. Dess manipulation är det.

I årtionden har västerländsk politisk diskurs likställt legitimitet med val – siffror räknade på en enda dag, certifierade av institutioner som själva verkar inom system formade av enorm finansiell makt. Resultatet är en oroande minskning: legitimitet blir process fixerad snarare än moralisk.

I USA fungerar demokratin inom en politisk ekonomi djupt påverkad av företagsfinansiering, lobbystrukturer och koncentrerat medieägande. Den allmänna opinionen är inte bara informerad; den är konstruerad. Valkonkurrens existerar, men inom gränser som dras av rikedom och institutionell kontinuitet.

Ändå, när Donald Trump vinner ett val, behandlas legitimitet som absolut. Det spelar liten roll att han står inför anklagelser som sträcker sig från kriminella tjänstefel till konstitutionella övergrepp. Det spelar liten roll att hans politik kan bryta mot internationell humanitär rätt. Det spelar liten roll att hans administrations militära handlingar resulterar i civila dödsfall utomlands.

Han är legitim eftersom röstsiffrorna är i linje.

Antagandet är tydligt: ​​demokrati helgar automatiskt makten. Men valframgångar neutraliserar inte krigsförbrytelser. Det utplånar inte brott mot internationell rätt. Det omvandlar inte omtvistad politik till moraliska sanningar.

Demokrati är värdefullt. Men det är inte ett moraliskt tvättmedel.

 

Israels demokratiska sköld

Ingenstans är denna varumärkesprofilering mer synlig än i Israel.

Israels anspråk på att vara ”den enda demokratin i Mellanöstern” har länge fungerat som diplomatisk rustning. Frasen åberopas inte bara som en politisk beskrivning utan som en isolering från granskning.

Benjamin Netanyahu, trots att han ställts inför internationella rättsliga åtgärder och anklagelser relaterade till folkmordet i Gaza, fortsätter att presentera Israels demokratiska ramverk som bevis på moralisk ställning. Val citeras som bevis på legitimitet. Parlamentarisk debatt erbjuds som bevis på sund politisk balans.

Men demokrati ogiltigförklarar inte militär ockupation. Den legaliserar inte kollektiv bestraffning. Den frikänner inte allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Och den gör inte folkmord tillåtet.

Frågan är inte att Israel håller val. Frågan är hur demokratins språk används för att marginalisera anklagelser om folkmord och för att omforma militär aggression till beteendet hos en civiliserad stat som försvarar sig själv.

Sedan andra världskriget har demokrati ofta mobiliserats retoriskt för att rättfärdiga regimskiften, invasioner och ”förebyggande krig”. Irak invaderades i befrielsens namn. Afghanistan ockuperades under frihetens fana. Interventioner i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern framställdes rutinmässigt som försök att försvara demokratiska värderingar.

Problemet är inte demokrati. Problemet är demokratisk exceptionalism – tron ​​att en stats valstruktur ger den moralisk immunitet.

 

Iran-narrativet

Samma logik formar krigsdiskursen kring Iran.

Iran beskrivs rutinmässigt som illegitimt eftersom det inte överensstämmer med västerländska liberala demokratiska standarder. Uppmaningar till regimskifte utformas inte bara som strategiska beräkningar utan som moraliska imperativ.

Även kritiker av Trump eller Netanyahu agerar ofta inom detta ramverk. De kan motsätta sig specifik politik men acceptera den bredare premissen att västerländska demokratier har inneboende moralisk auktoritet, medan icke-västerländska system måste bevisa sin legitimitet.

Denna binaritet är djupt bristfällig.

När moralisk överlägsenhet antas blir civila offer olyckliga men tolererbara. Sanktioner som ödelägger ekonomier blir verktyg för disciplin. Militär eskalering blir principiellt försvar.

Internationell rätt blir selektiv – bindande för motståndare, flexibel för allierade.

Demokratins språk, när det beväpnas, förvandlas till en retorisk sköld bakom vilken makten opererar med minskad ansvarsskyldighet.

 

Irans legitimitet

För att förstå Irans uthållighet måste man gå bortom karikatyren.

Iran är inte en liberal demokrati i västerländsk bemärkelse. Men det är inte heller en förenklad autokrati som enbart upprätthålls genom tvång. Dess legitimitet verkar genom ett skiktat politiskt system som är rotat i historia, religion och institutionell design.

I toppen står den Högsta Ledaren, vald av Expertförsamlingen – ett konstitutionellt mandaterat organ bestående av valda islamiska jurister. Själva församlingen väljs genom rikstäckande val och har befogenhet att utse och övervaka den Högsta Ledaren.

Denna struktur återspeglar läran om Wilayat al-Faqih – den islamiska juristens förmyndarskap. I shiitisk politisk tanke smälter denna doktrin samman religiös auktoritet med politisk tillsyn, som härrör från både rättsvetenskaplig tradition och revolutionär ideologi.

Ändå är Irans system inte uteslutande klerikalt.

Presidenten väljs genom folkröstning. Parlamentet (Majles) väljs. Politiska fraktioner konkurrerar inom definierade konstitutionella parametrar. Institutioner som Väktarrådet övervakar lagstiftning och val för att säkerställa konstitutionell och ideologisk kontinuitet.

Kritiker menar att dessa mekanismer begränsar pluralism. Anhängare hävdar att de bevarar sammanhållning och suveränitet.

Oavsett ens position härrör legitimitet i Iran från flera källor:

Revolutionär legitimitet från den islamiska revolutionen 1979.

Religiös legitimitet rotad i shiitisk rättspraxis.

Vallegitimitet genom återkommande offentligt deltagande.

Nationalistisk legitimitet stärkt av motstånd mot utländskt tryck.

Dessa former speglar inte västerländska liberala mallar. Men legitimitet är kulturellt och historiskt kontextuell. Det är inte en universell mall.

Inom Iran har dessa strukturer tillräckligt med acceptans för att upprätthålla politisk kontinuitet – även under enorm extern belastning.

 

Överlevnad som bevis

Under fyra decennier har Iran utstått ett förödande krig med Irak, årtionden av sanktioner, ekonomisk isolering, cyberoperationer, mord på högre tjänstemän och upprepade militära hot.

Stater som saknar strukturell legitimitet kollapsar under sådant kumulativt tryck. De fragmenteras internt eller sönderfaller institutionellt.

Iran har inte gjort det.

Detta innebär inte enhällighet. Protester har brutit ut. Politiska splittringar finns. Ekonomiska klagomål är verkliga.

Men legitimitet är inte frånvaron av oliktänkande. Det är närvaron av tillräcklig sammanhållning.

När extern konfrontation intensifieras stärks ofta den nationella konsolideringen. I existentiella sammanhang samlas befolkningar kring suveränitet, även när de kritiserar samhällsstyrning.

Västerländsk diskurs antar ofta att regimens kollaps i Iran är oundviklig om trycket intensifieras tillräckligt. Detta antagande har upprepade gånger visat sig vara felaktigt.

 

Frågan om legitimitet

Debatten handlar inte om demokrati kontra icke-demokrati. Det handlar om autenticitet kontra manipulation.

Demokrati är ett meningsfullt samhällssystem när det fungerar transparent och inom lagens gränser. Men när demokratisk varumärkesbyggande används för att rättfärdiga krig, skydda ledare från ansvarsskyldighet eller normalisera brott mot internationell rätt, blir det ett retoriskt maktinstrument.

USA och Israel åberopar vallegitimitet för att framställa militär eskalering som moraliskt grundad. Iran, å andra sidan, hämtar legitimitet från en hybridmodell som sammanfogar religion, revolution och republikanska institutioner.

Det ena systemet marknadsförs globalt. Det andra delegitimeras globalt.

Ändå berättar uthållighet sin egen historia.

 

 

Original text: Who Decides What Is Legitimate? Power, Democracy, and the War on Iran