Francesca De Chatel – ismiislam.blogspot.com
Som en universell religion, född först i Arabiens torra öknar för att slutföra tidigare profeters budskap och få ner uppenbarelsens sista budskap (Koranen), ger Islam vattnet de heligaste kvaliteter som livgivande och källa till näring och rening. Det är källan till allt liv på jorden, det ämne av vilket Allah skapade människan (Sura Al-Furqan, 25:54). Koranen betonar sin betydelse: Och [vet de inte] att Vi har låtit allt liv uppstå ur vatten? (Sura Al-Anbiya 21:30). Vatten är det primära element som existerade redan innan himlen och jorden: Det är Han som har skapat himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet över vattnen. (Sura Hud 11:7)
Vatten från regn, floder och källor flyter igenom Koranens sidor för att symbolisera Allahs välvilja: Och Han som sänder ut vindarna, som varslar om Hans nåd – så låter Vi rent vatten falla från skyn… (Sura Al-Furqan 25:48). Samtidigt, blir den troende ständigt påminn om att det är Allah som ger sött vatten till människor, och att han kan också enkelt stoppa det:
Vad tror ni om vattnet som ni dricker. Är det ni som har fått regnet att falla eller är det Vi som är orsaken till detta Om Vi ville kunde Vi göra det salt och bittert… (Sura Al-Waqi’ah 56:68-70). Denna vers varnar de troende att de är bara väktare av Allahs skapelse på jorden, och att de inte bör förringa Hans lag i sina egna händer.
Att spara vatten
”Renlighet är halva tron”, sade Profeten, frid vare med honom, till sina följeslagare i en av hans hadither. Dessa välkända och ofta upprepade ord avslöjar inte bara betydelsen av renhet och renlighet, men också den viktiga roll vattnet spelar i islam. Rening genom tvagningen (wudu) är en nödvändig komponent i den islamiska rituella bönen (Salat), om meningarna utförts i ett orent tillstånd är de inte giltiga. Detta innebär att muslimer är skyldiga att utföra den rituella tvagningen före varje av de fem dagliga bönerna. Vidare, en mer grundlig ritual krävs vid vissa särskilda tillfälle (ghusl).
Profeten insisterade på att användningen av vatten för tvagning skulle göras med moderation och sparsamhet. Han varnade för att varje steg i wudu (tvagning) bör inte vara mer än tre gånger före varje bön. Profeten själv tvättade inte samma kroppsdel mer en två eller tre gånger, men aldrig mer än tre, även om det fanns gott om vatten. Kommentatorer tillade: ”De lärda ogillar överdriften och också överstigandet av Profetens antal tvagningar.”
Islam ger också lösningar för tider av vattenbrist, med hjälp av Profetens egna åtgärder som guide. En dag när profeten Muhammed färdades genom öknen med sina följeslagare, tappade sin fru Aisha sin halskedja. De tillbringade mycket tid med att leta efter, och när det var dags för bön, var gruppen inte nära en vattenkälla. Det var då Allah, hyllning och ära hör till Honom, uppenbarade tayammum ritualen (torr tvagning) till Profeten: TROENDE! … Om någon av er är sjuk eller befinner sig på resa… och inte finner vatten, skall han ta ren jord och stryka över ansikte och händer… (Sura An-Nisa’ 4:43). Den rena jorden kan således användas som ett substitut för vatten i undantagsfall. I själva verket erkände profeten jordens rena art när han sade: ”Jorden skapades för mig som en moské och som ett medel för rening.”
Vatten och islamisk lag
Arabien, Mellanöstern, Sahara i Nordafrikas torra öken klimat gör att vattnet blir en mycket värdefull och dyrbar resurs. Islamisk lag, Shariah, går in i detalj på frågan om vattnet för att säkerställa en rättvis och balanserad vattenanvändning i samhället.
Samma ord sharia är nära besläktad med vattnet. Det ingår i de gamla arabiska lexikon och ursprungligen betydde ”den plats från vilken man går ner till vattnet.” Innan Islams tillkomst i Arabien, var Shariah i själva verket en rad regler om vattenanvändning, shir’at al-maa” som ar de tillstånd som gav rätt till dricksvatten. Termen utvecklades senare till en teknisk term som inkluderar kroppen av lagar och förordningar som föreskrivs av Allah.
Vatten är en gåva från Allah. Det är en av de tre saker som har tillåtits till varje människa: gräs (bete för boskap) vatten och eld. Vatten bör vara fritt för alla och varje muslim som innehar vatten som inte behöver syndar mot Allah. ”Ingen kan förvägra överskottsvatten utan att synda mot Allah och mot människan.” Hadith säger att bland de tre typer av människor som Allah kommer att ignorera vid Domedagen finns ”mannen som har rikligt med vatten, mer än vad han behöver, förnekar det till en resenär.”
Det finns två grundläggande föreskrifter som vägleder vatten rättigheter i Sharia, shafa, den törstiges rätt, som fastställer människans allmänna rätt till vatten för att släcka sin törst och sina djurs, och shirb, bevattnings rätt som ger alla rätt att bevattna sina grödor.
Vatten i det islamiska Paradisets bild (Janna)
Koranens metaforer där vatten används för att symbolisera Janna, rättfärdighet och Allahs barmhärtighet är mycket vanliga. Från Koranens många hänvisningar till uppfriskande floder, färsk regn och vattenkällor med härliga smaker i Janna, kan man dra slutsatsen att vatten är kärnan i Jannas trädgårdar. Vattnet rinner under och genom dem, vilket ger svalka och grönska, och kylar törsten. De troende kommer att belönas för sin fromhet där bäckar flyter med vatten som alltid förblir friskt, och floder av mjölk med ofördärvad smak, och floder av det ljuvligaste vin, och floder av renaste honung… (Sura Muhammad 47:16). Jannas vatten stagnerar aldrig, det rör sig, strömmar fram, till skillnad från Jahannams frätande vatten. Koranen jämför också vattnen i Paradiset (Janna) med moralisk rättrådighet: där de inte tvingas höra tomt och meningslöst tal; [en lustgård] med flödande källor… (Sura Al-Ghashiyah 88:11-12).
Det stora antal specifika referenser om Jannas topografi i Koranen har lett till många försök att kartlägga Paradiset. Genom historien försökte muslimska härskare från morernas Spanien till Persien att reproducera Paradisets bild i utformningen av slottsträdgården och genom att, skapa komplicerade kompositioner baserade på vatten, pooler och fontäner. Trädgårdarna i Alhambra i Granada, trädgårdarna Bagh-e-Tarikhi i Kashan (Iran) och trädgårdarna i Marrakechs kejserliga palats (Marocko) vittnar om denna önskan att efterlikna Koranens Paradis som beskrivs i den här, på jorden. Alla är uppbyggda kring vatten och källor som har varit subtilt integrerade i de vackra parkernas utformning. Man kombinerade vatten med den vackra naturlandskap för att fylla den mänskliga själen med tro, glädje och lycka.
