Marco Carnelos – Middle East Eye

 

Potemkinbyn, som går tillbaka till tsarryssland, är en berättelse om en representation av verkligheten som skiljer sig helt från sanningen.

Under 1940-talet tillämpade nazister och fascister detta koncept för att dölja sina brott och vanstyre. För yngre generationer undersöktes idén i den utmärkta filmen The Truman Show.

I åratal byggde västerländska demokratier sin egen Potemkin-by för att stödja politik och berättelser som var skilda från verkligheten. I dag framställer de allt som en episk kamp mellan demokrati och autokrati.

Men deras by i Potemkin kollapsar sakta. Signalerna verkar otvetydiga.

Det senaste var USA:s demokratiska partis plötsliga insikt – efter den katastrofala presidentdebatten mellan Joe Biden och Donald Trump – att den förstnämnde är uppenbart, och alltmer, olämplig att kandidera i valet i november.

Bidens uppenbara kognitiva brister har varit ett ämne för offentlig diskussion i flera år, även när människor inom och utanför hans administration, med stöd av självbelåtna media, har dolt detta faktum. Nu har deras trick upptäckts och de får panik. The Economists huvudartikel förra veckan var på mer än 1000 ord, dess första mening använde uttryckligen termen ”döljande”.

Den felaktiga framställningen av verkligheten sammanfattades skoningslöst i Wall Street Journal: ”De har lurat och tjatat på oss i fyra år, allt i ”demokratins” namn … [Demokraterna] trodde uppenbarligen att de kunde komma undan med att främja fiktionen om Mr. Bidens kompetens. Genom att föreviga den fiktionen avslöjade de också sitt förakt för väljarna och för själva demokratin.”

 

Travesti av demokrati

Hur är det nu möjligt att kritisera och smutskasta de så kallade populisterna när de pekar på ett system som är engagerat i att bevara sin egen makt? De ”vanliga misstänkta” kommer inte att kunna ursäkta sig själva igen genom att säga att de måste rädda USA:s demokrati från Trump, när det de utövar är en travesti av demokrati.

De som fortfarande kan urskilja kan med rätta fråga: vem är ansvarig? Det ofrånkomliga svaret är ett gäng stora givare och Washington-byråkrater. Detta är inte liberal demokrati, utan, för alla syften, hycklande oligarki.

Tyvärr är gaslightning (manipulation och vilseledande) och bedrägeri inte begränsade till det felaktiga amerikanska politiska systemet. I förra månadens val till Europaparlamentet förmedlade väljarna ett tydligt budskap om missnöje till sina ledare.

De ignorerades av EU:s ledare, som hastigt gick med på att bekräfta Ursula von der Leyen som ordförande för EU-kommissionen. Som om det inte vore nog valde de Estlands premiärminister Kaja Kallas – vars uttalade mål är att bryta upp den ryska federationen i olika stater, uppdelade efter etniska linjer – till den höga representanten för utrikesfrågor. En oändlig konflikt mellan EU och Ryssland är nästan säkerställd.

Med EU-ledare barrikaderade inne i byn Potemkin, vann Storbritanniens Labour Party förra veckan cirka 33 procent av rösterna i nationella val, med ett valdeltagande på cirka 60 procent. Partiet har tilldelats mer än 60 procent av platserna i parlamentet. Under ledaren Keir Starmer fick Labour miljontals färre röster än det fick under den baktalade (och senare utvisade av Starmer) Jeremy Corbyn 2017 – och ändå framställdes resultatet som ett Labour-skred.

I Frankrike har en mitten-vänsterkoalition som är oense om allt annat än att stoppa extremhögern på ett smart sätt förhindrat Marine Le Pens National Rally från att leda nästa regering. Resultatet är för närvarande ett blockerat parlament. Hur kommer president Emmanuel Macrons nyliberala parti att kunna regera tillsammans med France Insoumises ledare Jean-Luc Melenchon, som ber om ett erkännande av Palestina?

 

Bedrägeri och gaslightning

I Tyskland får ”trafikljus”-koalitionen omkring 30 procent av rösterna, och den fortsätter att genomföra motsägelsefull politik för att samtidigt åter militarisera och avindustrialisera landet. I Italien har de högerextrema bröderna i Italien bara lyckats regera genom att böja sig för Potemkinbyns representation.

Under tiden, efter mer än två år av falska berättelser om effektiviteten av sanktioner mot Ryssland, har Europa sett Världsbanken uppgradera Ryssland från ett land med högre medelinkomst till ett höginkomstland.

Och efter två år av katastrofala förutsägelser om det existentiella hot som Ryssland utgör mot Europa, tillsammans med massiva ökningar av de europeiska militärbudgetarna – helt plötsligt, begravda i en mening i en artikel i New York Times, finner vi en amerikansk underrättelsetjänst bedömning att Rysslands president Vladimir Putin hade aldrig för avsikt att utvidga den nuvarande konflikten utanför Ukraina.

När det kommer till bedrägeri och gaslightning är Mellanösternregionen inget undantag. Sedan den 7 oktober har det bara funnits en berättelse: Israel har rätt att försvara sig, punkt. Årtionden av hänsynslös israelisk ockupation av palestinska länder ignoreras.

Sedan dess skapelse har Israel aldrig tvekat att försvara sig på de mest hänsynslösa sätt, och västerländska demokratier har aldrig materiellt protesterat. Nu har även den israeliska byn Potemkin börjat kollapsa. Till och med västerländsk allmänhet inser att Israels ”rätt att försvara sig” inte är något annat än en licens att utföra en massivt oproportionerlig hämnd.

De tvångsmässiga representationerna av ”den mest moraliska armén” i världen och ”den enda demokratin i Mellanöstern” – som påstås kämpa för vår räkning mot terrorism och islamisk extremism – ger vika för verkligheten av krigsförbrytelser och folkmord, med anklagelser som når världens främsta juridiska institutioner.

 

Växande utmaningar

Som den militära grenen av byn Potemkin, visar Nato ingen tvekan när det gäller att hävda nödvändigheten – eller till och med oundvikligheten – av en direkt konfrontation med sina rivaler, även med risk för ett tredje världskrig. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, vars kommande avgång inte kommer att provocera fram tårar, anklagade nyligen Kina för att ha anstiftat den största konflikten i Europa sedan andra världskriget.

Financial Times publicerade också en upplysande bakgrundshistoria förra veckan om det spända Nato-toppmötet 2018, där Trump hotade att dra ut USA från alliansen om dess andra medlemmar inte höjde sin BNP-procentsats för militära utgifter. Endast det lilla Luxemburg vågade utmana honom och talade mycket om ryggraden hos de andra europeiska Nato ledarna.

Sedan 1980-talet, med Thatcher- och Reagan revolutionerna, har den traditionella liberalismen fått ge vika för nyliberalismen. En illiberal oligarki har format en hyperfinansierad ekonomi, producerat en häpnadsväckande global skuld och giftiga ojämlikheter. Det är nu i sitt slutskede.

Förhoppningsvis, efter mer än fyra decennier, kommer individualism och själviskhet att ge vika för en mer stödjande struktur i våra samhällen, där samhällets behov råder över individers, oavsett hur kraftfulla de är. Finans kan äntligen återgå till att tjäna den reala ekonomin, och inte tvärtom.

Det förgiftade tänkesättet enligt vilket oligarkiska finanseliter och högteknologiska VD:ar enbart äger kompetensen och tillgångarna för att hantera denna komplexa värld utmanas alltmer av amerikanska och europeiska allmänheten, och mer allmänt av den globala södern. Detta är för övrigt den verkliga anledningen till att cheferna för västvärldens Potemkinby avskyr Kina, Ryssland och deras liknande, som har förkastat den dårbaserade internationella ordningen.

Redan före stormaktstävlingen är detta en intellektuell debatt. Palantirs vd Alex Karp kommenterade nyligen campusprotesterna mot folkmordet i Gaza genom att säga: ”Om vi ​​förlorar den intellektuella debatten kommer [vi] aldrig att kunna sätta in någon västlig armé.” Varför förespråkar en framgångsrik högteknologisk miljardär för en oemotsagd förmåga att sätta in arméer?

Dessa människor vann den intellektuella debatten på 1970- och 1980-talen, med tragiska konsekvenser. Låt oss hoppas att de inte vinner den igen.

 

 

Originaltext: The West’s false image of reality is collapsing