En sak är säker, valet till Europaparlamentet i slutet av maj kommer att leda till en betydande ökning av de
högerextrema röster, och inträdet till Europaparlamentet av ett betydande antal nya högerextrema ledamöter. För
närvarande är dessa koncentrerade till två grupper, Rörelsen för frihetens och demokratins Europa (MELD) och
Alliansen för europeiska nationella rörelser (AEMN). Tillsammans har båda 47 ledamöter, endast 6 % av de 766
europlatser (1). Hur många kommer de att vara efter den 25 maj? Dubbel så mycket? Kommer de att vara tillräckliga
för att blockera beslut i Europaparlamentet och därmed den Europeiska unionens agerande? (2).

Sanningen är att under flera år och särskilt sedan krisen för den inkluderande och deltagande demokratin, den sociala
katastrofen och misstron mot EU förvärrades, i nästan alla val i EU stater har resulterat i en oemotståndlig ökning
av extremhögern. Nya opinionsundersökningar bekräftar att i valet till Europaparlamentet kommer avsevärt öka antalet
representanter från högerextrema grupper, UKIP (Storbritannien)(3), Frihetspartiet, FPÖ (Österrike), Jobbik (Ungern),
Golden Dawn (Grekland), Lega Nord (Italien), Sannfinländarna (Finland), Vlaams Belang (Belgien), Frihetspartiet,
PVV (Nederländerna), Dansk Folkeparti, DF (Danmark), Sverigedemokraterna (Sverige), Slovakiska nationalistpartiet,
SNS (Slovakien), Order och Rättvise parti, TT (Litauen), Ataka (Bulgarien), Den Stora Rumäniens parti, PRM (Rumänien)
och Nationaldemokratiska parti, NPD (Tyskland).

I Spanien där extremhögern varit vid makten längre än något annat europeiskt land (1939-1975), har den idag en
väldigt liten representation. I valet till Europaparlamentet 2009 fick de bara 69 164 röster (0,43 % av alla giltiga
röster). Även om vanligtvis cirka 2 % av spanjorerna uppger att de tillhör de högerextrema grupper, cirka 650 000
invånare. I januari grundade avhoppare från Folkpartiet (PP, konservativgrupp) Vox, ett parti som ligger ”högre om
höger”, som med Franco jargong, förkastar ”en stat med parti uppdelning”, försvarar patriotism och uppmanar till
”stopp av autonomi systemet” och vill ett förbud mot abort.

Men det viktigaste extremhöger rörelse är Spaniens Plattform för Katalonien (PXC), som har 67 fullmäktigeledamöter.
Dess ledare, Josep Anglada, definierar PXC som ”ett identitetsparti, klassöverskridande och med starkt socialt
innehåll” men med en stark anti-invandrings ståndpunkt. Anglada säger att ”I Spanien ökar dagligen otryggheten, och
invandrarna ansvarar för en stor del av denna ökning och kriminalitet. Vi hävdar att alla människor har rätt att
leva i enlighet med sina seder och identitet i sina egna länder. Just därför motsätter vi oss ankomsten av islamisk
invandring eller från någon annan plats utanför Europa.”

I Frankrike vann National Front (FN), som leds av marine Le Pen, i förra mars kommunalvalet ett tiotal större städer
(inklusive Béziers, Henin-Beaumont och Fréjus). Och nationellt fick de över 1600 fullmäktigeplatser. En oöverträffad
händelse. Även om det mest anmärkningsvärda är på väg att hända. Undersökningar tyder på att FN kommer att få i
valet den 25 maj mellan 20 och 25 % av rösterna (4). Vilket, om de bekräftas, skulle förvandla den till Frankrikes
största parti, före den konservativa Union för en Folkrörelse (UMP) och långt före president François Hollandes
Socialistparti. En riktig bomb.

Motstånd till EU och utträde från euro är två av det stora gemensamma temat hos de europeiska högerextrema grupperna.
Och, just nu, finner de ett mycket gynnsamt mottagande hos många européer som våldsamt drabbats av krisen. En kris
som har förvärrats av Bryssel med Stabilitetens pakt (5) och vars grymma åtstramningspolitik och nedskärningar
orsakar stor social katastrof. Det finns 26 miljoner arbetslösa, och andelen bland arbetslösa ungdomar under 25 år
når chockerande siffror (61,5 % i Grekland, 56 % i Spanien, 52 % i Portugal). Förbittrad tar många medborgare
avstånd från EU (6). Euroskepticism och eurofobi växer. Och det leder ofta till en konvergens med högerextrema
grupper.

Men vi måste också nämna att den europeiska extremhögern har förändrats. Under lång tid använde den sig av
nazifascistiska ideologier från 1930-talet, med dess nostalgiska och olycksbådande yttre uttryck (paramilitära
uniformer, romersk salut, antisemitiska hat, rasistiskt våld…). Dessa aspekter, som fortfarande finns, till
exempel i den ungerska Jobbik och den grekiska Golden Dawn, har börjat försvinna gradvis. Istället har dykt upp
rörelser mindre ”oacceptabla” eftersom de har lärt sig att dölja dessa avskyvärda fasetter som är skälet till deras
ständiga val nederlag. Borta är den antisemitismen som präglade extremhögern. Istället har de nya högerextrema lagt
tonvikten på kultur, identitet och värderingar, krav på att stoppa invandringen och det upplevda islams ”hot”.

Med avsikten att ”avdemonisera” sin image, nu lämnar de även hat ideologin och antar ett blandat och radikalt tal
baserat på förkastande av systemet, en (mer eller mindre) kritik av invandringen (särskilt muslimsk och
rumänsk-romani) och försvar av de ”fattiga vita”. Dess uttalade mål är att vinna makt. De använder i stor
utsträckning internet och sociala medier för att mobilisera demonstrationer och rekrytera nya medlemmar. Och deras
argument, som vi har sagt, tas emot av allt flera bland de miljontals européer som har drabbats av massarbetslösheten
och åtstramningspolitiken.

I Frankrike, till exempel, anfaller Marine Le Pen med större kraft än någon annan politisk ledare från vänstern den
”vilda kapitalismen”, den ”ultraliberala Europa”, ”globaliserings härjningar” och ”USA:s ekonomiska imperialism”
(7). Hennes tal förför stora grupper inom arbetarklassen som har drabbats av avindustrialisering och offshoring, och
applåderar när FN ledaren förklarar genom att citera en före detta generalsekreterare i det franska kommunistpartiet,
att ”vi måste stoppa invandringen, annars kommer vi att döma flera arbetstagare till arbetslöshet.” Eller när hon
försvarar den ”selektiva protektionismen” och kräver stopp för frihandel eftersom det ”tvingar de franska arbetarna
att konkurrera med alla arbetstagare i världen.” Eller när hon kräver ”nationell tillhörighet” för att få tillgång
till social trygghets tjänster, som hon säger ”bör reserveras för familjer där minst en förälder är fransman eller
europé.” Alla dessa argument finner stöd och sympati hos de som drabbas hårdast av den industriella katastrofen, som
i årtionden röstade som regel för vänster (8).

Men extremhögerns nya diskurs har en räckvidd som går utöver de direkta offren för krisen. Den rör på något sätt
”identitets kris” som många européer känner och gör dem förvirrad. Den är ett svar på den känsla av ”existentiell
destabilisering” hos otaliga medborgare som drabbats av den dubbla slaget från globalisering och ett EU som
fortsätter att expandera. Så många självklarheter (i form av familj, samhälle, nation, religion, arbete) har vacklat
nyligen att många människor förlorat fotfästen. Framförallt medelklassen som hittills garanterade den politiska
balansen i de europeiska samhällena och som ser sin situation falla isär utan botemedel. Risken för nedgradering,
att falla in i rännan som leder dem tillbaka till de fattigare klasserna, från vilka de trodde (genom Utvecklings
tron) de hade kommit ur för alltid. De lever i ett tillstånd av panik.

Varken den liberala höger eller vänster har svarat på dessa nya bekymmer. Och tomrummet har fyllts av extremhögern.
Som Dominique Reynié, specialist i Europas nya populism, säger: ”Den extrema högern har varit den enda som har tagit
hänsyn till identitets kris hos befolkningar som drabbats av erosionen av deras materiella tillgångar, arbetslöshet,
köpkraften, och deras immateriella arv, det vill säga deras livsstil, hotad av globalisering, invandring och
Europeiska unionen.” (9)

Samtidigt som den europeiska vänstern fokuserade under de senaste två decennierna all sin uppmärksamhet och energi
på, legitima, samhällsfrågor (skilsmässa, homoäktenskap, abort, invandrar rättigheter, ekologi), andra lagren av den
arbetande befolkningen och bönderna lämnades kvar till sin olycka, utan ens ett ord av sympati. De offrades i namn
av den europeisk integration och globaliserings ”imperativ”.

Till dessa föräldralösa och övergivna grupper har extremhögern lyckats tala till, identifiera deras motgångar och
lovat lösningar. Inte utan demagogi, men effektivt. Konsekvens, EU förbereder sig för att ta itu med den mäktigaste
extremhöger som den gamla kontinenten har känt sedan 1930-talet, vi vet hur det slutade. Vad väntar demokraterna på
för att vakna?

Anmärkningar

I valet till Europaparlamentet 2009 fick högerextrema partier 6,6 % av rösterna.

De mest seriösa undersökningar visar att efter den 25 maj skulle antalet höger ledamöter öka från 47 till 71. Läs,
”Élections européennes 2014: vers “une” extrême droite européenne?” Robert Schuman stiftelsen

http://www.robert-schuman.eu/fr/questions-d-europe/0309-elections-europeennes-2014-vers-une-extreme-droite-europeenne

En undersökning gjord av YouGov den 6 april i Storbritannien tillskrev Independence Party Storbritannien (UKIP),
40 % av röstavsikter och minst 20 ledamöter.

Enligt en barometer gjord av FN i februari 2014 av TNS Sofres institutet, är antalet fransmän som ansluter sig till
Front Nationals idéer 34 %.

Stabilitets och tillväxt pakt förbjuder europeiska regeringar i euroområdet att ha mer en än 3 % av BNP
budgetunderskott.

Den senaste Eurobarometer undersökningen som publicerades i december 2013 visade att endast 31 % av européerna har
en positiv bild av EU (jämfört med 48 % i mars 2008). Läs ”Nouveaux visages des extrêmes droites” Manière voir, n.
Nr 134, Paris, april-maj 2014.

Enligt en opinionsundersökning publicerad i tidningen Le Monde, är bilden av Front nationals ordförande alltmer
positiv, 56 % av de tillfrågade tror att ”hon förstår fransmännens vardagliga problem” och 40 % att hon ”har nya
idéer för att lösa Frankrikes problem.” Dominique Reynié, Populismes, la pente fatale, Plon, Paris, 2011.