Sebastian Ben Daniel (John Brown) – +972 Magazine
I årtionden har det liberala lägret i Israel odlat en bekväm och effektiv försvarsmekanism. När de ställts inför obekväma moraliska frågor om Israels agerande har ansvaret oftast kunnat läggas på de politiska ytterkanterna. De skyldiga var alltid ”rötäggen”: ungdomar som ockuperar kulltoppar, högerextrema ministrar, en enskild infanterienhet som agerat på eget bevåg, eller bosättare som ingen i norra Tel Aviv skulle bjuda hem på middag.
Denna arbetsfördelning var anmärkningsvärt bekväm. Högern begick brotten; liberalerna stod för moralen. Ockupationen och de upprepade krigen i Gaza, med all sin grymhet, var saker som ”de” gjorde, medan ”vi” utredde övergrepp och protesterade för att rädda den israeliska demokratin.
”NAZA” angriper detta alibi. Filmen går förbi de vanliga skurkarna och riktar in sig direkt på den israeliska elitens allra heligaste: Enhet 8200 – som tar fram underrättelseunderlag för flyganfall – och flygvapnet, som förvandlar dessa mål till raserade byggnader och döda familjer. De personer som granskas moraliskt är inte bosättare, utan före detta elever från toppskolor och medlemmar i militära elitförband som går vidare till universitet och högteknologiska företag – precis de människor det liberala Israel ser när de betraktar sin egen spegelbild.
Det är filmens mest outhärdliga tes. Om det Israel har gjort i Gaza utgör ett folkmord, då är det i hög grad ett liberalt folkmord. Inte för att dess arkitekter kallar sig liberaler, utan för att förstörelsens maskineri är beroende av institutioner bemannade av sekulära, välutbildade och tekniskt kunniga israeler som ser sig själva som högerns raka motsats. Regissörerna nekar till och med sina huvudpersoner den gamla israeliska ritualen ”skjut och gråt”, där dåligt samvete över våldet på något sätt anses gottgöra handlingen.
Högerns reaktion var förutsägbar: arméchefen kallade filmen en ”blodsanklagelse”, premiärminister Benjamin Netanyahu och kulturminister Miki Zohar stödde förslaget att frånta regissörerna deras medborgarskap, och militären övervägde rättsliga åtgärder med hänvisning till påstådda läckor.
Än mer avslöjande har ilskan från Israels ”liberala” medier varit. Kommentatorer fördömer en film de inte har sett och avfärdar dess vittnesmål, samtidigt som militären utreder hur hemligstämplad information nådde filmskaparna och verkligheten kring Gazas systematiska förstörelse står klar. Journalister som rutinmässigt förlitar sig på anonyma säkerhetskällor har plötsligt drabbats av en närmast puritansk omsorg om källtransparens; de visar föga kollegialitet och sågar av den gren som undersökande journalistik vilar på.
Kritiker klagar över att de inte kan granska filmen på ett tillfredsställande sätt, men medger mer sällan att Israel har vägrat utländska journalister oberoende tillträde till Gaza sedan oktober 2023. Krav på skepticism – som tidigare var i stort sett obefintliga och vilade tryggt medan armén agerade bakom en mur av censur och begränsat tillträde – har blivit betydligt strängare nu när israeliska soldater själva kommer till tals.
Den offentliga debatten har ägnat betydligt mindre kraft åt själva innehållet i vittnesmålen i ”NAZA”. I dagens Israel tycks de som berättat om möjliga brott löpa större risk att drabbas av omedelbara rättsliga konsekvenser än de som anklagas för att ha begått dem.
Dessutom är de centrala avslöjandena inte nya. Yuval Abraham rapporterade redan i november 2023 om arméns användning av AI-baserade målsökningssystem och den tillåtande inställningen till civila dödsoffer. Israeliska medier hade gott om tid – ja, åratal – på sig att följa upp historien. Den nuvarande uppståndelsen handlar därför föga om journalistiska principer. Det handlar om vad som händer när fakta, som var acceptabla så länge de höll sig till marginell rapportering, blir omöjliga att hålla kvar i periferin.
Byråkratisk tanklöshet
”NAZA” är som mest upprörande när den visar hur massdödande översätts till teknikbranschens språk. Underrättelsesoldater talar om algoritmutveckling, framtagning av mål, datamängder, tröskelvärden och optimering. Personen som i slutändan ska dö framstår först bara som en post i ett system. Familjen omkring honom framstår som en uppskattning. Den förstörda byggnaden och de förkolnade liken framstår som ett resultat.
Enhet 8200 utgör också en av de mest prestigefyllda vägarna in i högteknologibranschen, vilket gör att den expertis som förvärvats inom ramen för apparaten för massutpekande av mål senare kan omvandlas till yrkesmässigt kapital. Det stötande ligger inte i att soldaterna låter sadistiska – utan i hur ofta de helt enkelt låter kompetenta.
Det är här Hannah Arendts beskrivning av byråkratisk ”tanklöshet” blir användbar – inte som en billig historisk liknelse, utan som en beskrivning av hur ansvar kan fragmenteras. För Arendt innebar tanklöshet inte så mycket dumhet som en oförmåga eller ovilja att se världen ur perspektivet hos den person som ens handlingar drabbar. Stora byråkratier underlättar detta genom att dela upp handlingar i separata funktioner. En person skriver kod, en annan validerar underrättelseuppgifter, en tredje godkänner ett mål och en fjärde flyger farkosten. Var och en kan utföra sin uppgift professionellt, medan det moraliska ansvaret för helheten förblir oavhämtat.
Arendt var tydlig med att byråkratisk tanklöshet inte befriade individer från ansvar för deras handlingar. Men vissa kritiker av Arendt har hävdat att anpassningen till byråkratin kan fungera som en bekväm maskering: den hängivne ideologen som framställer sig själv som en lydig tjänsteman.
Soldaterna i ”NAZA” ger oss ett annat sätt att betrakta denna distinktion. De är inte tilltalade som försöker undgå straff. De har valt att tala, och därmed potentiellt utsatt sig för risken att åtalas. Ändå griper de, även när de bekänner, upprepade gånger och instinktivt efter ett vokabulär präglat av system, procedurer och tekniska arbetsuppgifter. Deras vittnesmål antyder att byråkratiskt språk inte nödvändigtvis behöver vara vare sig ett genuint uttryck för tanklöshet eller ett strategiskt försvar i en rättssal. Det kan vara det språk genom vilket människor förstår sitt arbete och samtidigt rationaliserar sitt deltagande i våld.
Avståndet mellan dessa soldater och deras offer är också något paradoxalt. Underrättelseofficerare kan avlyssna telefonsamtal, höra familjer inne i byggnader, följa händelseförlopp i realtid och granska följderna av anfall i hög upplösning. Samma system som skapar en extrem närhet till offren kan också upprätthålla ett djupt moraliskt avstånd till dem. Ett barns röst blir till information som används för verifiering; en familj blir ”sidoskada”.
Mer information leder inte nödvändigtvis till större igenkänning, utan snarare till en mer detaljerad abstraktion. Inom militära elitförband kan detta avstånd förstärkas av en mentalitet präglad av viljan att passa in – där en önskan om tillhörighet får individen att underordna sitt självständiga, kritiska tänkande gruppens normer.
Filmens titel fångar själva denna process. ”NAZA” är en militär förkortning för ”nezek agavi”, hebreiska för ”sidoskada”. Uttrycket i sig innebär en moralisk förenkling: döda och skadade män, kvinnor och barn förvandlas till en kategori i en operativ kalkyl. Automatiseringen ger denna eufemism ökad tyngd.
Tidigare rapportering från +972 och Local Call har beskrivit perioder då officerare uppgett att armén tillät dödandet av upp till 15 eller 20 civila vid anfall mot lägre rankade Hamas-medlemmar, och fler än 100 vid vissa anfall mot högt uppsatta befälhavare. Armén bestrider centrala delar av dessa uppgifter och hävdar att beslut om anfall fattas av människor i enlighet med internationell rätt. Men det moraliska problem som vittnesmålen blottlägger kvarstår: när civila dödsfall främst framställs som en tillåten siffra kopplad till ett mål, kan dödandet hanteras som en ren bokföringsfråga.
Så ser ondskans banalitet ut i den digitala tidsåldern. Den äldre byråkratin innebar blanketter, underskrifter och kommandokedjor; det nya systemet för målutpekning adderar gränssnitt, tillförlitlighetsvärden, mållistor och mjukvaruverktyg. Ingetdera befriar användaren från ansvar. Men båda kan bidra till att användaren uppfattar sig själv som en operatör i ett system snarare än som den som faktiskt orsakar konsekvenserna.
Avsiktlig dimslöja
De israeliska mediernas reaktion återspeglar ofta denna förskjutning av ansvaret. När de ställs inför vittnesmål om massdödande drar sig stora delar av debatten omedelbart tillbaka till procedurfrågor: Var ett visst system verkligen ”AI”? Fattade en algoritm beslutet eller var den bara ett stöd? Beskrevs kommandokedjan med absolut precision?
Vissa av dessa frågor är relevanta. Men teknisk granskning kan också bli en tillflykt undan den större fråga som vittnesmålen väcker. Om diskussionen kan reduceras till huruvida antalet civila som dödats i ett visst anfall är exakt, kan man undvika att konfronteras med det faktum att soldater beskriver ett system byggt för att generera och hantera dödande i enorm skala.
Soldaterna i ”NAZA” skyddar sig mot de mänskliga konsekvenserna av sitt arbete genom att tala om målupptäckt och optimering. Deras kritiker i israeliska medier kan skydda sig genom att agera faktagranskare av maskineriet. Symmetrin är obekväm: båda parter omvandlar ett etiskt problem till ett tekniskt. Och tekniska problem inger en känsla av trygghet, eftersom de går att åtgärda. Algoritmer kan förbättras, databaser rensas och protokoll skrivas om. Det som liberala israeler inte står ut med att höra är möjligheten att maskinen faktiskt fungerar precis som avsett.
Det finns strukturella skäl till att israelisk journalistik är så mottaglig för denna reträtt. Pressen är en del av ett samhälle där militärtjänstgöring utgör en central institution för socialisering och karriärutveckling. Många framstående journalister inledde sina banor inom militära medier eller säkerhetsbevakning, och militärkorrespondenter är beroende av IDF:s presstjänst för att få tillgång till information. Arméns begrepp – precision, underrättelser, operativ nödvändighet, mål kvalitet – når redaktionen med en aura av neutrala beskrivningar, snarare än som språkbruk från en av krigets parter.
Efter en rad uppseendeväckande uttalanden från den israeliske överbefälhavaren utfärdade armén till slut ett officiellt svar på filmen. Svaret var en perfekt spegling av just den byråkratiska undanflykt som dokumentären kritiserar. Militären hävdade till exempel att civila rutinmässigt varnades före anfall, och dolde därmed avsiktligt den bistra verkligheten att detta i själva verket var ett sällsynt undantag. Den faktiska operativa normen – den som låg bakom massakern på tusentals barn – var plötsliga bombardemang utan förvarning. Armén hävdade att artificiell intelligens, rent tekniskt sett, ”aldrig på egen hand har valt ut mål” – trots att de var väl medvetna om att den korta tid en mänsklig operatör har på sig att godkänna ett anfall omöjliggör en meningsfull saklig eller etisk granskning. Man undvek också att diskutera målsökningen mot lågt rankade aktörer; många av dessa dödades i anfall som avsiktligt utfördes i deras hem, ofta medan deras familjer befann sig där.
I sitt svar på filmen hävdade armén också att den aldrig ”godkänt eller genomfört något anfall i Gaza där man förväntade sig att 500 civila, eller något i närheten av det antalet, skulle dödas” – vilket nämns i ett av vittnesmålen i filmen. Även detta är en kalkylerad dimridå: genom att rikta uppmärksamheten mot ett av de fall där förhållandet mellan mål och civila offer var som störst, försöker man avleda uppmärksamheten från de tusentals anfall som utgjorde den främsta mekanismen för massdödandet i Gaza, och där dödandet av allt från tiotals till hundratals civila ansågs acceptabelt.
Som alltid antydde armén också att misstänkta brott ”hanteras genom disciplinära åtgärder, brottsutredningar eller andra åtgärder”. Verkligheten är att Israel endast har fällt två soldater för att ha skadat palestinier under de senaste tre åren – vilket knappast förvånar, med tanke på att högt uppsatta militärer har skrutit om att ha dödat 70 000 ”terrorister” i Gaza.
För den israeliska pressen var militärens ihåliga bemötanden ändå precis vad man ville höra. I sin iver att finna ett psykologiskt alibi – och kanske drivna av en omedveten skuld över att inte ha skött sitt jobb – skyndade sig israeliska journalister att hylla arméns uttalande. De stämplade filmen som ett exempel på slarvig journalistik och sökte sig till en trygg, auktoritär tautologi: filmens uppgifter måste vara felaktiga, helt enkelt för att armén har sagt så.
Det liberala alibit
Israels center-vänster har länge definierat sig utifrån sina fiender: Om den nationella säkerhetsministern Itamar Ben Gvir föraktar oss, om bosättarna kallar oss förrädare, om extremhögern attackerar domstolarna och pressen – då måste vi vara det demokratiska, moraliska Israel. ”NAZA” krossar denna trösterika illusion. Filmen antyder att man kan motsätta sig Ben Gvir, rösta på mitten, arbeta inom högteknologisektorn och demonstrera för demokrati, och ändå delta i – eller materiellt upprätthålla – ett system som är kapabelt till massdödande. Hat från fascister är inget bevis på oskuld.
Bosättarna må vara de som högljuddast kräver miljontals palestiniers ”frivilliga utvandring” från Gaza, men förmågan att förvandla denna befolkning till måltavlor har byggts upp och drivits av institutioner i hjärtat av det respektabla israeliska samhället.
Filmen avslutas med att förflytta sig från Tel Avivs takåsar till ruinerna i Gaza, och upphäver därmed det avstånd som byråkratiskt språk skapar. En palestinsk far gräver febrilt i betongen från en raserad byggnad efter sina döda barn. I den våg av israeliska kommentarer som följt på ”NAZA” har jag knappt sett någon diskussion om denne far.
Denna frånvaro är ingen slump. Arméns system förvandlar palestinier till måltavlor och beräknade ”sidooffer”; den offentliga debatten förvandlar sedan själva filmen till en teknisk tvistefråga. I båda skedena försvinner palestiniern. Men i grund och botten är avhumaniseringen ömsesidig: endast ett folk som förlorat sin mänsklighet kan ignorera en så hjärtskärande scen – en scen som kanske för första gången visar den israeliska allmänheten resultatet av deras handlingar.
Skandalen med ”NAZA” är inte att filmen berättar något för israeler som de inte kunde ha vetat. Det är att den angriper privilegiet att inte veta. Den tar språket som handlar om kod, underrättelseverksamhet och procedurer – det språk med vilket respektabla människor skyddar sig från vad som görs i deras namn – och placerar kropparna mitt i det.
Det är därför raseriet kring filmen är en del av den berättelse filmen förmedlar. Ett samhälle som fortfarande kan förfäras över anklagelser om krigsbrott, men inte över en far som gräver i rasmassorna efter sina barn, har redan avgjort vad det anser vara outhärdligt. Och den våldsamma reaktionen på filmen visar att den israeliska allmänheten inte förmår möta sin egen spegelbild, inte ens när den visar upp landets mest hyllade soldater.
Original text: Why ‘NAZA’ terrifies Israel’s liberal elite
