Abderrahmane Aknou – Participation et Spiritualité Musulmanes

Vi lever i en tid då det har blivit extremt lätt att vara en åskådare. Skärmar ger oss illusionen av att delta i världen: vi kommenterar aktuella händelser, vi debatterar viktiga frågor, vi delar analyser och åsikter. Ändå förblir många i verkligheten utanför handlingskretsen. De observerar, bedömer, godkänner eller kritiserar, men utan att någonsin omvandla sina idéer till konkreta initiativ.

Men ingen sak har någonsin vunnits och ingen gemenskap har någonsin återuppbyggts tack vare åskådare.

Perioder av förnyelse genom historien har alltid drivits av kvinnor och män som bestämt sig för att agera. Individer som förstått att framsteg inte uppstår ur passiv observation, utan ur att ta ansvar. Stora, djupa och varaktiga förändringar börjar sällan med kraftfulla strukturer; de börjar ofta med ett väckt samvete, en önskan att tjäna och ett initiativ, hur blygsamt det än är.

Det är i denna anda som en enkel rekommendation kan ges till varje ung person som vill bidra till sin tids uppvaknande och civilisationsmedvetenhet: var inte en åskådare.

Att vara åskådare är att låta andra skriva historia. Det är att nöja sig med att bara bevittna debatterna, projekten och besluten som formar världen, utan att någonsin delta. Omvänt accepterar de som agerar att gå in i dynamiken av kollektiv konstruktion.

Det första sättet att agera är att själv bli ett projekt. Redan innan man skapar ett initiativ eller en organisation måste man bygga sig själv internt: utveckla sin kunskap, kultivera noggrannhet, träna sitt kritiska tänkande och vårda en tydlig vision om det gemensamma bästa. En stark, disciplinerad personlighet, driven av en känsla för hjälpinsats, är redan i sig ett bidrag till revitaliseringen av ett samhälle.

Det andra steget består i att grunda eller initiera något användbart: ett utbildningsprojekt, en förening, ett utrymme för reflektion, en andlig, kulturell eller social handling. Till exempel en student som skapar en läsgrupp, en ung person som lanserar ett lokalt initiativ för ömsesidig hjälp eller en grupp som öppnar ett utrymme för reflektion och delning. Formerna kan vara många, men det väsentliga är att gå från avsikt till handling. Civilisatoriska framsteg byggs genom ackumulering av små initiativ som med tiden väver ett nätverk av vitalitet och kreativitet.

Slutligen, när man inte kan leda ett projekt själv, är det alltid möjligt att stödja de som redan finns. Att delta i, uppmuntra och stärka ett användbart initiativ är redan ett sätt att tillhöra den konstruktiva rörelsen. I varje kollektiv dynamik finns det de som lanserar idéerna, men det finns också de som gör dem möjliga genom sitt engagemang.

I slutändan är frågan enkel: vill vi vara åskådare eller aktiva deltagare i vår tid?

Nationer reser sig aldrig igen tack vare åskådare. De utvecklas tack vare dem som tar initiativ, som accepterar ansvaret för att bygga och som förstår att varje generation ärver en del av världen att förbättra. Varje generation skriver en sida i historien; vår kommer inte att vara något undantag.

Det är därför den sanna hållningen varken är att vänta eller ständigt kritisera, utan att ta initiativ.

Var inte en åskådare.

Var ett projekt.

Eller skapa ett projekt.

Eller stöd ett projekt.

För det är alltid byggarna som för nationer in i historien.