Eric Viramontes – La Jornada
Orientalismens vara eller icke vara, dess ursprung, dess användning och dess konsekvenser är frågor som vi har diskuterat tidigare. När vi använder detta begrepp hänvisar vi till den traditionella uppfattningen man har haft om alla de samhällen som inte omfattas av vad vi kallar för den västerländska civilisationen, i synnerhet muslimer. Termen ”Västvärlden” är problematisk, oförmågan att fastställa en exakt geografisk avgränsning och dess föränderliga karaktär begränsar oss till att betrakta den som någon påhittat.
Det är denna påhittade karaktär av begreppet som till stor del avgör uppdelningen av världen mellan öst och väst, mellan två poler, mellan två oförenliga block som enligt många är ämnade till en oundviklig konfrontation. Eftersom västvärlden har aldrig varit en monolitisk enhet, är det mycket lättare för de samhällena som omfattas av denna term att förstå varandra utifrån definitionen av de ”andra”, och den period av historien som övergavs för flera århundraden sedan och som inte kommer att återupptas, den period av historien som öst representerar med sin brist på sekularisering.
Västvärldens identitet beror således på hur man definierar de ”andra”, en definition som idag karakteriseras av fanatism och våld. Därför den minsta antydan till orientens närvaro i ”Vår Värld” uppfattas som ett hot och avvisas till varje pris. Så är fallet med det schweiziska förbudet mot sina muslimska samfund om att bygga minareter i deras moskéer eller Frankrikes beslut att inte tillåta muslimska kvinnor att ha som en del av deras kläder, huvudduken som definierar dem som utövare av den islamiska religionen.
För att genomföra dessa åtgärder mot vissa minoriteters vilja, har man myntat absurda argument vars syfte är att bevara de sekulära europeiska samhällena och avvisa huvudduken som enligt dem representerar kvinnornas underlägsenhet i islam. I länder där man trodde fanns en garanti om respekt för individens rättigheter är utan tvekan ett flagrant brott att inte tillåta vissa grupper bygga sina helgedomar på ett sätt som överensstämmer med deras tradition och bära de kläder de finner lämpliga.
Den officiella förklaring för att begränsa individens frihet i Europa är ingenting annat än kosmetika som försöker dölja den verkliga orsaken, den muslimska befolknings tillväxt i Europa är sådan att den ifrågasätter dessa länders ”identitet” och följaktligen är det nödvändigt att stoppa denna fara även om det innebär att bryta mot de principer som enligt dem utmärker den utvecklade delen av världen. Detta fenomen är inte något nytt tvärtom, den kan vi se i den debatt som uppstått sedan Turkiet ansökte om medlemskap i den europeiska ekonomiska gemenskapen 1959.
Med Turkiets ansökan 1959 till den europeiska gemenskapen (EU), en process som fortfarande pågår, tydliggjordes det som denna konfederation anser vara den gemensamma faktorn för sina medlemmar. Det är inte bara den demokratiska karaktär som fastställdes i Köpenhamn, men även en västlig identitet och med det en tydlig skiljelinje med allt som har att göra med öst och mer specifikt med muslimerna. När allt kommer omkring, det livsviktiga behovet som vissa har om att differentiera sig från de ”andra” leder till att man går i motsatt riktning om vad liberalismen förespråkar när den talar om tolerans och respekt för individen.
Uttalanden om att Turkiet inte kan bli medlem i EU eftersom den är helt enkelt inte ett europeiskt land, fann sitt svar i en artikel av Kevin Myers som publicerades i The Telegraph år 2002, när han sade ”troligen har de rätt, Turkiet har varit en mångkulturell och mångetnisk republik i årtionden och den har inte gasat ihjäl några av sina minoriteter som Tyskland gjorde, inte heller har den kämpat ett kolonialkrig på bekostnad av miljontals liv som Frankrike, den har inte heller en statsreligion som Storbritannien och inte heller har den en premiärminister som borde vara i fängelset som Italien och dess domstolar har varit väldigt tydliga i frågan om terrorism, till skillnad från Irland.”
