Vilka värderingar, för vilket samhälle?

Ett samhälle kan bli ett hot mot sig självt om det inte lyckas kombinera integration och skillnader, universalism och var och ens kulturella
rättigheter genom att övervinna motståndet från en politiskelit laddad med fördomar och marginaliserade invandrargrupper laddad med
aggressivitet.

För alla dem som inte vill ge efter för mediamanipulation om hur man ska föra offentlig debatt och valet av termer för denna debatt, är det
obestridligt att Sverige går igenom en mycket oroande politisk, moralisk och social kris, även bortom statistiken och siffrorna, hur alarmerande
de än är.

Det kommande Riksdagsvalet markerar en avgörande vändpunkt i det politiska livet i vårt land, den representerar i många avseenden ett avgörande
ögonblick i vårt samhälles historia när det är angeläget att göra de val som gäller nuet och den framtiden vi vill ha för oss och som vi hoppas
kunna testamentera till kommande generationer. Denna kris är desto allvarligare eftersom den har direkta återverkningar på medborgarnas
interagerande som är grunden för vår samvaro, det handlar om grunden för de värderingar som ett enat, rättvist och demokratiskt samhälle måste
förkroppsliga och försvara.

Vårt samhälle går igenom en existentiell kris som kräver inte bara ekonomiska och tekniska svar utan också en grundläggande debatt om det
utvecklingssätt vi vill ha, om de värderingar som kan föra samman samhället i dess mångfald, i dess rikedom och om vår förmåga att ta hänsyn
till de nya verkligheterna i vår värld och vårt samhälle.

Vårt samhälle är sjukt eftersom det inte längre kan föra samman alla sina barn, och för de politiska yrkesverksamma räknas bara de omedelbara
och de valtekniska bedrifterna, även när landets gemensamma öde står på spel. Sjukdomskänslan är sådan att rent formella diskussioner och
politiska svar räcker inte längre för att övertyga eller mobilisera och ännu mindre för att vara i samklang med de verkliga utmaningar som
medborgarna i detta land står inför.

Trivialiseringen, acceptansen, till och med den ideologiska och politiska teoretiseringen av främlingsfientliga och rasistiska tal, den
politiska och valtekniska manipulationen av samhällets grundläggande värderingar, verkligheten av diskriminering och det institutionella
utanförskapet av en stor del av befolkningen, förnedringen av de band som binder individer, den ekologiska katastrofen som hotar planeten, de
genetiska manipulationerna som attackerar människan och hennes miljö är alla alarmerande tecken som borde utmana oss om samhällets förmåga att
möta framtidens utmaningar och möta behoven hos alla dess komponenter.

Det är oroande att se att en stor del av den politiska klassen och medieintellektuella fortfarande fortsätter att ignorera innebörden av den
snabba och strukturella framväxten av nationalistiska politiska projekt när de inte själva underblåser de mest småaktiga känslorna av hat och
rasism för val- och sekteristiska ändamål.

I en tid då vårt land mer än någonsin behöver ett projekt som lyfter det genom att höja de mål som samhället som helhet måste sträva efter, är
det beklagligt att se det politiska elände som består i att använda människan för mindre ädla och höga syften. Det är uppenbart att många saker
måste ses över och att samhället som vi bevittnar inte skulle vara värd någonting utan ett samhälle av substans.

En närvaroplikt, ett engagemang för rättvisa

Det misstänksamhetsklimat som tynger de svenska muslimer måste ge näring mer än någonsin till vår beslutsamhet att gå emot strömmen och viljan
att övervinna känslorna av uppgivenhet, rädsla och förlamande ångest där vissa skulle gärna vilja hålla oss kvar.

Hur kan man påverka händelseförloppet? Hur klarar vi vårt ansvar? Där ligger en stor utmaning som kräver ett uppmanande och svårt svar från vår
sida, och en ansträngning som är både intellektuell och andlig, som använder kärlek och aktiv sympati och öppnar upp för handling och vänder
sig resolut mot framtiden.

Att ge mening åt vårt deltagande

Deltagandet som vi uppfattar det är en dynamik som verkar på flera nivåer, det involverar flera uppgifter, alla nödvändiga, allt kompletterande.
Detta autentiska deltagande och medborgerliga engagemang består av ett djupgående ifrågasättande, en djupgående förändring i vårt
sinnestillstånd och vårt sätt att vara och agera. Detta deltagande, som inte kan reduceras till en tillfällig och periodisk rapport med våra
plikter som medborgare, går långt utöver röstningen.

Att rösta är i själva verket en nödvändig men inte tillräcklig plikt, eftersom det är ett ödesdigert misstag att blanda ihop
medborgarengagemang och röstning, att tro eller få andra att tro att verkligheten i vårt land kommer att förändras genom den enda röstsedel vi
kommer att lägga in i röstlådan med anledning av ett val.

Deltagande är ett omfattande projekt som leder till konkret engagemang i de olika sfärerna och på alla nivåer i samhällslivet. Konkret är det
aktiva engagemanget i stadsdelens liv, i elevråden, i de kollektiva medborgarna, i föreningarnas dynamik…

Deltagande innebär att anstränga sig för att på djupet förstå den kultur och historia som är vår, särskilt när det kommer till ett samhälle som
Sverige präglat av lång historia av socialt engagemang. Deltagande är en plikt som kräver att tränas och informeras eftersom som Abdessalam
Yassine skrev ”man kan bara övertyga och bli accepterad i ett dialog forum om man håller sig à jour med vad som händer på alla sfärer av
världens verklighet, i den kulturella sfären först.”

Delaktighet är vårt ihärdiga och obevekliga arbete för att synkronisera alla krafter som vårt samhälle döljer med sikte på en mobilisering som
kan möta världsmarknadens lössläppta krafter och deras lokala representanter som överallt förnedrar människan och förnedrar hennes miljö.

Att visa en klar optimism

Det är absolut nödvändigt för det svenska samhället i dess rikedom och mångfald att återfå tron på dess gemensamma rum, på dess grundläggande
värderingar och på dess förmåga till dialog, debatt och intelligent och broderlig samexistens.

Vi måste vägra att tro att medelmåttigheten hos ideologerna för ”civilisationernas kamp”, skapare av hat och konfrontation, kommer att få
övertaget över den intelligens och generositet som vårt samhälle har i sig. En stimulerande utmaning som måste tvinga oss att ifrågasätta oss
själva, att vara proaktiva, att ha tålamod, att vara närvarande, att vara intelligenta, att vara en del av ett partnerskap och att vara tydligt
optimistiska mer än någonsin. Det är en mycket bra utgångspunkt för denna plikt att vara och att vittna, och detta gemensamma behov av kunskap
och ömsesidigt erkännande.