Dr Ramzy Baroud – Middle East Monitor
Problemet i Palestina-Israel är inte frånvaron av en palestinsk stat, utan sionismen. Vilken nytta har en palestinsk stat, om sionismens rasistiska, exkluderande ideologi fortsätter att definiera Israel och påtvinga palestinierna den definitionen?
Denna ideologi kräver rasrenhet och dominans av judar i Palestina, på bekostnad av landets infödda invånare, naturligtvis. För att uppnå detta har miljontals palestinier tvingats i exil och hundratusentals behövt dödas, såras eller fängslas. Varken två stater eller ens en stat är möjlig om sionismen inte är helt besegrad: inte förnyad, inte ”fixad”, utan utrotad.
När palestinier dödas i ett aldrig tidigare skådat stort antal i Gaza, vaknar västerländska politiker upp till nödvändigheten av en livskraftig, oberoende palestinsk stat. Men varför nu? När allt kommer omkring var det just dessa politiker och deras regeringar som antingen försvarade den sionistiska staten eller förblev tysta när Israel omintetgjorde alla möjligheter till fredlig samexistens med palestinierna. Deras är inte ett moraliskt uppvaknande, utan en distraktion, att framstå – åtminstone inför sitt eget folk – som proaktiva, medan Israel systematiskt förstör det palestinska folket.
Det israeliska kriget mot palestinierna i Gaza är ”det första folkmordet i mänsklighetens historia som (sänds) live på tv”, sade tidigare UNRWA-talesmannen Chris Gunness. Folkmordet förvärras nu när palestinier börjar dö av svält, medan ett ännu större antal dör av sjukdomar och förorenat vatten, bortsett från de som sprängs i luften eller skjuts och dödas av Israel.
För personer som Storbritanniens utrikesminister David Cameron att tala om den brittiska regeringens erkännande av en palestinsk stat som ”absolut avgörande” för ”långsiktig fred” är minst sagt förvirrande. De som dagligen kämpar för att överleva bryr sig knappast om ännu fler tomma västerländska löften och ”erkännande”.
Folkmordet som pågår i Gaza säger oss att frågan inte bara är politisk utan också ideologisk.
Och medan västerländska ledare talar om ”långsiktig fred”, befäster Israel sitt system av våld och apartheid. ”Det kan inte finnas en situation där barn och kvinnor närmar sig oss från väggen”, sade Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir den 12 februari. ”Vem som helst… måste få en kula.”
I Gaza är våldet mycket mer sjukt. Euro-Med Human Rights Monitor rapporterade samma dag att ”grupper på tio till tjugo civila israeler åt gången fick se och skratta medan de filmade palestinska fångar och fångar i sina underkläder” när de torterades och misshandlades av israeliska soldater.
Det kan inte finnas någon rationell politisk motivering för något av detta. Allt – folkmordets språk, själva folkmordet och hoten om att begå ett större folkmord – har sina rötter, inte i en rationell politisk teori, utan i sionismen.
Problemet blir värre eftersom vi vägrar att ta itu med det direkt. Faktum är att många gör precis tvärtom. Till exempel har västerländska regeringar antagit – eller håller på att anta – lagar som likställer kritik av sionism med antisemitism. Även Facebook vill förbjuda användningen av termen ”sionist” om den används i ett sammanhang som är kritiskt mot Israel.
När Israels kulturarvsminister Amichai Eliyahu den 5 november hotade att släppa en kärnvapenbomb över Gaza, fördömdes han av många enbart för hans olämpliga språkbruk, inte själva handlingen. Ja, vissa israeliska tjänstemän kritiserade också Eliyahu, men bara för att skada Israels internationella rykte.
Den israeliska ministern talade dock inte bara av ilska. Han menade det, eftersom Israels beteende i Gaza sedan dess har visat att en sådan vilja att döda palestinier i massor faktiskt existerar. Sionister är redo att göra vad som helst för att deras ideologi ska överleva, och den överlevnaden är helt beroende av utplåningen av den upplevda fienden; inte ”radering” i intellektuell, politisk eller till och med kulturell mening, utan den faktiska fysiska förstörelsen av palestinierna.
Den etniska rensningen av Palestina, känd som 1948 års Nakba, var ett seriöst försök att uppnå det målet. Men eftersom ”fienden”, den palestinska nationen, överlevde och fortsätter att göra motstånd och kräva sina kollektiva rättigheter, är den etniska rensningen av dem idag tillbaka på den israeliska politiska agendan.
Detta pågående Gazakrig är hittills det allvarligaste försöket att förstöra det palestinska folket. Det är därför Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans högerextrema regering vill fortsätta med dödandet och förstörelsen. De vill fortsätta slakten, och därmed utrotningen av palestinierna, eftersom de är fullt medvetna om att detta är en historisk möjlighet att avsluta det jobb som tidigare sionistiska ledare inte slutförde för 75 år sedan.
Israel uppfattar faktiskt den pågående offensiven som att den går utöver de geografiska gränserna för den lilla Gazaremsan. Det är ett krig mot palestinier överallt. Om Israel lyckas underkuva Gaza kommer det omedelbart att vända sig till Västbanken, sedan till de 2,1 miljoner palestinier som är israeliska medborgare.
Det är viktigt att komma ihåg att, före det pågående kriget, var den israeliska hetsen mot palestinier mest fokuserad på Västbanken, med det uttalade målet att åtminstone annektera över en tredjedel av den ockuperade regionen. Det pågick också en stor officiell israelisk kampanj för att inskränka palestinska arabers rättigheter i Israel och hetsa till hat mot dem. Denna kampanj är rotad i historien men har blivit mycket mer uppenbar efter Unity Intifada (upproret) i maj 2021.
Det var då som Israel insåg att ”uppdelningen” av palestinierna till stor del var politisk, och att de som nation förblir starkt sammankopplade. Det är därför Ben-Gvir lobbat, redan innan han fick en ministerpost i december 2022, för att ha ett nationalgarde med uppgift att ”återställa styrning där det behövs”. Om Gaza faller kommer alla palestinier i resten av Palestina att bli det nya målet för israeliskt våld, etnisk rensning och vid behov folkmord.
Att reducera alla dessa frågor till att hitta kreativa politiska lösningar som bara skulle sälja falska förhoppningar till det palestinska folket är inte bara okunnigt, eller lurigt, utan också en avledning från det verkliga problemet: Israels ideologi om sionismen.
Detta, som alla rasistiska kolonialideologier, verkar med en nolltolerans för sitt förhållande till infödingarna i koloniserat land: sionism och sionister måste dominera genom etnisk rensning och folkmord. För att ”långsiktig fred” ska äga rum måste denna skadliga ideologi föras till historieböckerna.
Originaltext: The ‘two-state solution’ is a distraction; the problem is Zionism
