Emilio Menéndez del Valle – El País
Många turkar är övertygade om att den Europeiska Unionen i synnerhet och västvärlden i allmänhet skämtar med dem. Turkarna har tillbringat många år med att förhandla med Bryssel sitt lands inträde i EU och med att genomföra demokratiska, sociopolitiska och ekonomiska reformer som med allt rätt har krävts av dem, men de står inför en mur byggd av vissa regeringar som hindrar betydelsefulla framsteg.
Vi bör påpeka att dessa regeringar (Frankrike, Tyskland, Österrike) stöds av en stor del av den allmänna opinionen som är emot anslutningen av olika anledningar (inklusive rasism). De får stöd för sitt avslag i synnerhet i den (oacceptabelt) turkiska ståndpunkten som stöder den olagliga republiken på norra Cypern som erkänns bara av Turkiet.
Men jag är rädd att även om vi skulle kunna lösa detta allvarliga hinder (som bör försvinna eftersom den är olaglig, godtycklig och strider mot den politiska rationaliteten) skulle motståndet mot deras anslutning fortsätta i stort sett oförändrad. Och detta är något som turkarna, vars medlemskap i Nato under decennier skedde med automatik och var ”absolut nödvändigt för att hjälpa till i kampen mot den sovjetiska totalitära kommunismen” kan inte svälja.
Dubbelmoral, förut var det bra men inte idag. Militär integration, ja men ekonomisk integration, nej. Bra antikommunistiska och antiryska soldater och bra konsumenter (av tyska produkter) accepteras av väst och EU, men en påstådd invasion av turkiska medborgare (eller bara undersåtar?) efter en eventuell anslutning av Turkiet är en fara för EU. Detta hävdas av vissa maktkretsar som erbjuder Ankara ett ”privilegierat partnerskap” med Europa. Merkel och Sarkozy, som har utnämnts till talesman för en kortsiktig och blind alternativ som kränker turkarna, vägrar att acceptera att det ligger i EU:s och västvärldens strategiska intresse att locka till sig och binda ett demokratiskt Turkiet till det europeiska projektet.
Vi förlorar värdefull tid på bekostnad av en demokratiskt Turkiet till förmån på en eventuell Turkiet dominerad av islamisk fundamentalism. Nu är frågan inte längre om EU avvisar Ankara utan om Ankara har börjat förkasta EU. Kemal Davis, finans analytiker uttrycker det på följande sätt: ”Välståndet i länderna runt Persiska Golfen är en frestande miljö för Turkiet samtidigt som den framväxande roll som G-20 har fått gör att vänskapen med denna nya värld är viktigare än medlemskap i olika klubbar, bland annat EU.”
Om Ankara blir övertygad om att den ”kristna klubben” inte kommer att öppna sina dörrar, till slut kommer de att ändra kurs. De genomförda interna reformer (och det har redan förekommit en del tillbakagångar när det gäller yttrandefrihet) kommer att köra fast och konsolideringen av en intern islamisk front och en utrikespolitik med fundamentalistisk profil kommer att bli en farlig verklighet för Mellanösterns inre stabilitet i sin helhet, detta blir Väst tvungen att hantera.
Allt detta till skillnad på vad ett Turkiet i EU (med en växande identifikation med de europeiska värdena) skulle kunna leverera med tanke på förbindelserna med islam. Europa bör vara medveten om att i dag, inom olika områden och naturligtvis inom de internationella förbindelser, Turkiet kan erbjuda oss mer än vi kan erbjuda dem. De har lyckats där vi har misslyckats och driver en självständig utrikespolitik som godkänds och accepteras av alla dem som inte betraktar sig som supermakter.
Det är ett faktum att Ankara har agerat rätt på ett känsligt område för oss och där våra svagheter är uppenbara. Jag tänker på Balkan. Den 24 april, efter månader av intensiv diplomatisk aktivitet mellan Ankara, Belgrad och Sarajevo (som de flesta av de europeiska tidningarna brydde sig inte om att rapportera), lyckades den turkiska presidenten Abdullah Gül samordna ett möte i Istanbul där Serbien och Bosnien-Hercegovinas presidenter träffades. De har också varit framgångsrika med att föra närmare Serbien och Kroatiens positioner. Detta är särskilt betydande (och säger mycket om Ankaras diplomati) om vi kommer ihåg att detta är ett område som det ottomanska riket kontrollerade och de antiturkiska känslorna är en stark historisk ingrediens i den serbiska nationella identiteten.
Om dessa framgångar för den turkiska utrikespolitiken inte har fått någon uppmärksamhet i västerländska medier, det motsatta kan sägas inträffat i fråga om det turkisk-brasilianska initiativet för att underlätta kontrollen över Irans nukleära ambitioner. Ett Initiativ som kritiserades av Washington, Turkiets främsta beskyddare i frågan om anslutning till EU, och av den sistnämnda. Det verkar som när det gäller de internationella relationerna blir supermakterna misstänksamma, eller åtminstone skeptiska på tillväxtländernas initiativ. Det verkar som om de misstänker och ifrågasätter alla idéer och metoder som de själva inte har definierat, men som skulle kunna tillhandahålla lösningar som passar alla.
Ändå är Ankara en stabiliserande faktor i de internationella förbindelserna i området. Turkiet är ett demokratiskt och stabilt land med en blomstrande ekonomin (IMF uppskattade en tillväxt på 6,25 % under 2010), med diplomatiska förbindelser med Israel, men som de har visat, kapabla att reagera mot brott av internationell rätt. Detta är en allierad med islamisk kultur, just det bästa argument för att stå emot Iran vars kärnkapacitet även oroar dem. Ett land vars ledarskap i Mellanösterns frågor har påverkat palestinierna till den grad att när de frågades om från vilket land de får mer stöd, svarade de (43 %) Turkiet, medan endast 6 % anser att Iran gör det.
Kan EU i denna moderna värld ge sig lyxen att inte ansluta till sig ett land med Turkiets egenskaper? Även om det behövas några år innan de uppfyller alla krav som krävs av vilken kandidat som helst, Ankara bör ändå finna sin plats i unionen, för Europas bästa, för den europeiska utrikespolitiken och stabiliteten i Mellanöstern.
Redaktionens anmärkning
Emilio Menéndez del Valle är Spaniens ambassadör och socialdemokratiska ledamoten.
