Iqbal Jassat – The Palestine Chronicle

 

Om någon är osäker på varför sydafrikanska parlamentsledamöter behandlades som kungligheter i Israel medan brittiska parlamentsledamöter nekades inresa och kastades ut, är det inget riktigt mysterium och inte svårt att förstå.

Den förstnämnda gruppen, som består av parlamentsledamöter som representerar politiska partier i Sydafrikas nationella enhetsregering (GNU), är känd för att vara lojala anhängare av apartheidregimen.

Deras respektive politiska formationer bestående av Demokratiska alliansen (DA), Patriotiska alliansen (PA) och Afrikanska kristdemokratiska partiet (ACDP) har inte bara misslyckats med att fördöma Israels pågående grymhet i folkmordet på palestinierna i Gaza, utan har också motsatt sig Sydafrikas banbrytande rättsliga initiativ vid Internationella domstolen (ICJ).

Att deras nio representanter, inklusive en hängiven sionistisk rabbin Warren Goldstein, var värdar och med all sannolikhet finansierade av en grupp som är direkt associerad med South Africa Zionist Federation (SAZF) känd som Friends of Israel (FOI), borde inte förvåna någon som är bekant med Israels ”Hasbara” (propagandaenhet).

Deras så kallade ”faktainsamlingsuppdrag” hade ett tydligt mål: att bekräfta Israels förnekelse av att det är en apartheidstat.

Till deras skam och förödmjukelse släpptes katten ur påsen när FOI dumt nog sköt sig själv i foten genom att i förväg tillkännage att gruppen skulle vittna om att ”det inte fanns några bevis för apartheid och tvärtom är Israel ett levande progressivt mångfald och multietniskt samhälle, där alla medborgares rättigheter skyddas och upprätthålls av rättsstatsprincipen”.

Att förneka existensen och praktiken av apartheid i den koloniala bosättningsregimen har varit och förblir en felaktig trosartikel för rabbin Goldstein och regimens frontlinjeförsvarare, SAZF.

I en kritik från 2010 som jag skrev under rubriken ”Sydafrikas-rabbin förnekar existensen av apartheid i Israel” hänvisade jag till den avlidne palestinske författaren och vältaliga talesmannen för den palestinska saken i väst, Edward W. Saids essä från 1996 med titeln ”Mandela, Netanyahu och Arafat”.

Även om den briljant fångade kontrasterna mellan dessa ledare, var de avgörande skillnaderna inte relaterade till personligheter; istället packade Said upp avgörande skillnader relaterade till och influerade av ideologi.

Till exempel citerade han Nelson Mandelas engagemang för African National Congress (ANC) enda mål som den skapades för: slutet på apartheid och inrättandet av juridisk jämlikhet – en person, en röst – mellan svarta och vita.

Å andra sidan representerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som för övrigt vid den tiden var på sin första officiella resa till USA, trångsynthet och lögn.

Idag, 25 år senare, kommer man att uppskatta Saids kritik av denna trångsynta person till fullo. Hans analys liknade Netanyahu vid alla andra israeliska ledare som förnekade det förflutna och palestiniernas verklighet.

Som bevisas av hans fruktansvärda blodbad i Gaza, profilerades Netanyahu, nu åtalad för krigsförbrytelser av Internationella brottmålsdomstolen (ICC), då av Said som en man okänslig för den mänskliga förlust som Israel orsakar miljontals araber.

Tyngdpunkten i min artikel kretsade kring rabbin Goldsteins öppna brev till ärkebiskop Desmond Tutu där han ifrågasatte det starka argument som ärkebiskopen hade framfört mot apartheid i Israel.

Tutus förödande kritik av israelisk apartheid underbyggdes av hans stöd för sanktioner mot den, till skillnad från Goldsteins ursäktande hållning och absurditeten i vitmålning av parlamentsledamöter på Hasbara-resan.

I en omfattande studie från 2021 som genomfördes av B’tselem, en människorättsorganisation baserad i Israel med titeln ”Detta är apartheid”, var slutsatsen tydlig: ”Hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden är organiserat under en enda princip: att främja och cementera en grupps – judars – överhöghet över en annan – palestinier”.

En regim som använder lagar, praxis och organiserat våld för att cementera en grupps överhöghet över en annan är en apartheidregim, konstaterade B’tselem i sin rapport.

”Israelisk apartheid, som främjar judarnas överhöghet över palestinierna, föddes inte på en enda dag eller av ett enda tal. Det är en process som gradvis har blivit mer institutionaliserad och explicit, med mekanismer som införts över tid i lag och praktik för att främja judisk överhöghet.”

Det kan inte bestridas, varken av SAZF eller DA-, PA- och ACDP-parlamentsledamöterna, att de ackumulerade åtgärderna som beskrivs av B’tselem, inklusive deras genomgripande utbredning i lagstiftning och politisk praktik, och det offentliga och rättsliga stöd de får, utgör grunden för dess slutsats att gränsen för att stämpla den israeliska regimen som apartheid har uppfyllts.

Nu när den fria propagandauppdraget har avslöjats och trycket ökar för att disciplinera parlamentsledamöterna, med möjlighet att bli avstängda från sina privilegierade poster, ger det nya möjligheter för civilsamhället såväl som den sydafrikanska regeringen att hedra Tutus arv genom att intensifiera bojkotten av apartheidregimen.

 

 

Original text: Hasbara Trip by SA MPs Backfires, Boosts Campaign to Isolate Israel’s Apartheid Regime