Jean Bricmont – Red Voltaire
Sedan 1990-talet och särskilt efter kriget i Kosovo 1999 har motståndarna till västvärldens och Natos ingripande fått
stå emot vad som kan kallas en vänster (och en extrem vänster) mot antikrigsrörelsen bland vilka finns
socialdemokraterna, de gröna och största delen av den radikala vänstern (Nya antikapitalistiska partier (1),
antifascistiska grupper, mm.) (2)
Det är en vänster som inte öppet säger sig stå för militära interventioner och ibland till och med kritisera det (även
om i allmänhet endast kritiserar de tillämpade taktiken och avsikter avseende olja eller geo strategiska faktorer som
tillskrivs västmakterna), men som ägnar det mesta av sin energi åt att ”varna” mot de påstådda överdrifter från
vänster sektorn som motsätter sig starkt ett sådant ingrepp.
Denna vänster anti-antikrigsrörelsen kallar oss att stödja ”offren” mot ”förövarna” att vara ”solidariska med folket
mot tyrannerna” att inte att böja oss för en förenklande ”anti-imperialism”, ”anti-amerikanism” eller ”anti-sionism”
och framför allt inte bli allierade med den extrema högern. Efter fallet med Kosovo-albanerna i 1990, har de sagt till
oss att ”vi måste skydda” de afghanska kvinnorna, de irakiska kurderna och mer nyligen, människorna i Libyen och
Syrien.
Man kan inte förneka att denna vänster anti-antikrigsrörelse har visat sig vara mycket effektiv. Kriget mot Irak, som
presenterades som en kamp mot en inbillad hot, framkallade ett tillfälligt motstånd, men det har funnits bara ett
svagt motstånd bland vänsterns rader mot det som kallas för ”humanitära” ingripande, såsom Kosovo, bombningen av
Libyen och den nuvarande ingripande i Syrien. Varje diskussion om fred och imperialism helt enkelt har sopats bort av
kallelsen till ”rätt att ingripa” av ”ansvaret att skydda” eller ”plikten att hjälpa ett folk i fara.”
En extrem vänster nostalgisk över revolutioner och befrielserörelsernas nationella kamp tenderar att analysera interna
konflikten i ett land som en diktator aggression mot hans förtryckta folk som strävar efter demokrati. Tolkningen, som
delas av vänster och höger, över västvärldens seger i kampen mot kommunismen har haft en liknande effekt.
Vem är denna ”vi” som kallas för att ”skydda och ingripa”?
Den grundläggande tvetydighet i vänster anti-antikrigsrörelsens diskurs ligger i att veta vem som är den här ”vi” som
måste skydda, ingripa, och så vidare. Om det handlar om den västerländska vänster, sociala rörelser eller
organisationer som försvarar de mänskliga rättigheterna bör vi ställa samma fråga som Stalin gjorde när han hänvisade
till Vatikanen: ”Hur många divisioner har ni?” Ja, alla konflikter där det antas att ”vi” måste ingripa är väpnade
konflikter. Att ingripa innebär då att ingripa militärt. Och för att ingripa militärt, måste vi ha militära medel.
Medel som uppenbarligen inte har den europeiska vänstern tillgängliga. De skulle kunna vända sig i bästa fall till de
flesta europeiska arméer, istället för att använda den amerikanska militären. Men europeiska arméer ingriper aldrig
utan en massiv stöd från USA, vilket innebär att det verkliga budskapet av vänster anti-antikrigsrörelsen är: ”Mina
amerikanska herrar, för krig, inte kärlek!” Värre då efter deras debacle i Afghanistan och Irak kommer amerikanerna
inte att riskera att skicka marktrupper, och därför ber man det amerikanska flygvapnet, och endast de, att bombardera
människorättsförbrytare länder.
Man kan argumentera naturligtvis att de mänskliga rättigheternas framtid bör lämnas över till den amerikanska
regeringen och bli beroende av deras goda vilja, deras bombplan och deras drönare. Men det viktiga är att förstå att
detta är den sanna innebörden av alla kallelse till ”solidaritet” och uppmaningar att ”stödja” de separatistiska
rebellrörelser eller de inblandade i väpnad strid. Dessa rörelser i själva verket inte har något behov av slagord
skanderade i ”solidaritets demonstrationer” i Bryssel eller Paris, det är inte vad de vill. De vill tunga vapen och
bombningar mot sina fiender och det kan bara USA ge dem.
Om den var ärlig, skulle vänster anti-antikrigsrörelsen ta det alternativet och öppet kalla USA att bomba platserna
där mänskliga rättigheter kränks. Men antagandet av detta alternativ skulle innebära också antagandet av dess
konsekvenser. Med andra ord att erkänna att den politiska och militära klassen som är tänkt att rädda folket,
tyrannernas offer är exakt desamma som startade kriget mot Vietnam, införde embargot och kriget mot Irak, införde
godtyckligt straff mot Kuba, Iran och mot alla länder som misshagar dem medan de stödjer Israel till varje pris,
motsätter sig med alla medel, även militärkupper, alla reformatorer som har kommit upp i Latinamerika, från Arbenz
till Chavez, Allende, Goulart och många andra och skamlöst utnyttja resurser och arbetstagare över hela världen.
Det krävs en enorm mängd av god vilja för att se i denna politiska och militära klass ett instrument för räddning av
”offren”. Men det är detta som i praktiken predikar vänster anti-antikrigsrörelsen, eftersom på grund av det globala
styrkeförhållandet, det finns ingen annan makt kapabel att införa sin vilja med militära medel.
Naturligtvis känner inte den amerikanska regeringen förekomsten av vänster anti-antikrigsrörelsen. När Washington
beslutar om att gå in i ett krig, gör den bara i relation till sina egna chanser att lyckas, sina egna intressen, inre
och yttre motstånd mot kriget, osv. Och när de startar ett krig, vill Washington vinna den till varje pris. Så det är
meningslöst att be Washington att göra bara goda ingripande mot de verklig onda och med vänliga medel för att
säkerställa de civila och oskyldigas liv.
De som uppmanade Nato att ”upprätthålla de afghanska kvinnornas framsteg”, som Amnesty International USA gjorde i ett
Nato-möte i Chicago i mars, faktiskt uppmanar USA att ingripa militärt, och bland annat att bomba afghanska civila och
skicka drönare att kränka Pakistans luftrum. Och det är meningslöst att be USA att skydda och inte bomba, eftersom det
går emot det militära tillvägagångsätt.
En av vänster anti-antikrigsrörelsens favorit ämne är att uppmana de som motsätter sig krig att inte ”stödja tyranner”
i varje fall att inte stödja tyrannen i landet man attackerar. Problemet är att varje krig kräver en massiv propaganda
ansträngning, och att den senare baseras på demonisering av fienden, särskilt dess ledare. För att motverka denna
propaganda effektivt, kan man inte göra något annat än avslöja propagandas lögner, kontextualisera fiendens brott och
jämföra dem med din egen sida. Nödvändig, otacksam och riskabel uppgift för den som utför det, eftersom minsta fel
kommer att innebära evig förebråelse, medan krigspropagandas lögner alltid glöms när operationerna slutar.
Redan vid tiden för första världskriget, anklagades Bertrand Russell och brittiska pacifister för att ”stödja fienden”,
utan att hänsyn till att om de engagerade sig i demontering av de allierades propaganda var inte för att de gillade
Kaiser men för att de ville försvara freden.
Vänster anti-antikrigsrörelsen älskar att kritisera ”dubbelmoralen” hos konsekvent pacifister som fördömer sin egen
sidas brott, men kontextualisera eller vederlägga de brott som tillskrivs fienden för tillfället (Milosevic, Gaddafi,
Assad, mm). Men denna ”dubbelmoral” är ingenting annat än ett resultat av ett medvetet och legitim alternativ: att
bekämpa propagandakrig där vi är, dvs. i väst, propaganda som i sin tur baseras på en konstant demonisering av fienden
man anfaller och idealisering av dem som attackerar den.
Vänster anti-antikrigsrörelsen har inte den minsta inverkan på USA: s politik, vilket inte betyder att den saknar
effekter. Å ena sida har dess smygande retorik tillåtet neutralisera alla antikrigs eller fredsrörelser, men det har
också gjort det omöjligt en oberoende ställning från ett europeiskt land som Frankrike under de Gaulle, eller
åtminstone som Frankrike av Jacques Chirac eller Sverige med Olof Palme. Idag skulle en sådan inställning bli
omedelbart attackerad av vänster anti-antikrigsrörelsen som har en betydande media gehör och som skulle brännmärka
denna attityd som ”stöd till tyrannen” och ”likgiltighetsbrott.”
Vad vänster anti-antikrigsrörelsen lyckats med är att förstöra européernas suveränitet gentemot USA och likvidera alla
oberoende vänster positioner gentemot krigen och imperialismen. Det har också lett att större delen av den europeiska
vänstern har tagit en ställning som motsäger helt den latinamerikanska vänster och blivit motståndare till länder som
Kina och Ryssland, som försöker fullt motiverad, att upprätthålla folkrätten.
En märklig egenskap hos vänster anti-antikrigsrörelsen är att den alltid är den första att kritisera tidigare
revolutioner som händelser som ledde till totalitarism (Stalin, Mao, Pol Pot, osv.) och ständigt varnar om att upprepa
”felet” som begåtts av den dåtidens vänster som stödde diktatorer. Men nu när revolutionen är islamisternas sak ska vi
applådera och tror att allt kommer att gå bra. Vad händer om ”lärdomen vi måste dra av det förflutna” var istället att
våldsamma revolutioner, militariseringen och utländsk inblandning var inte den enda eller det bästa sättet att
generera social förändring?
Istället för att kräva insatser borde vi kräva strikt respekt för internationell rätt
Ibland svarar de med att vi måste agera ”brådskande” (för att rädda offren). Även om vi accepterar den synvinkeln,
faktum är att efter varje kris vänstern har inte tagit någon diskussion om hur man ska uppnå en annan politik, som
inte består i att stödja militär intervention. En sådan politik skulle kräva en 180 grader sväng i förhållande till
den politik som vänster anti-antikrigsrörelsen predikar. Istället för att hävda fler åtgärder bör vi kräva att våra
regeringar strikt respekterar internationell rätt om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter och
ersättning av konfrontations politik med samarbete. Icke-inblandning är mycket mer än att bara inte ingripa på den
militära planen. Den innebär även icke-inblandning i de diplomatiska och ekonomiska områden, inga unilaterala
sanktioner, inga hotelser vid förhandlingar och strikt tillämpning av principen om likabehandling av alla stater.
Snarare än att ständig ”fördöma” de förrädiska ledarna i länder som Ryssland, Kina, Iran eller Kuba och åberopa
mänskliga rättigheterna, något vänster anti-antikrigsrörelsen älskar att göra, borde vi lyssna på dem, prata med dem
och göra deras politiska åsikter tillgängliga för våra medborgares förståelse.
Naturligtvis skulle en sådan politik inte lösa problemen med de mänskliga rättigheterna i Syrien eller Libyen eller
någon annanstans. Men har de lösts hittills? Ingripande politik förvärrar spänningar och den globala militariseringen.
De länder som känner sig hotade av denna politik, och de är många, försök att försvara sig som de kan. Demoniserings
kampanjer förhindrar fredliga relationer mellan stater, liksom kulturutbyte mellan medborgare och indirekt även
utveckling av liberala idéer som anhängare till ingripande säger sig vilja främja. Från den stund vänster
anti-antikrigsrörelsen avsagt sig alla politiska alternativ till denna politik i själva verket avsagt den sig rätten
att utöva något inflytande över världens problem.
I motsats till vad den påstår, det är inte sant att med det de ”hjälper offren.” I själva verket de gör ingenting
annat än att förstör allt motstånd mot imperialismen och öppna vägen till den enda som verkligen agerar, de
amerikanska regeringarna. Att anförtro dem folkets välbefinnande är en helt desperat attityd.
Den attityden är en del av reaktionen hos de flesta vänster rörelser efter ”kommunismens fall”, och denna reaktion är
att stödja just motsatsen till den politik kommunisterna följd, särskilt i internationella frågor, där all opposition
till imperialismen och alla former av försvar av den internationella suveräniteten betraktas av vänster som ett
arkaisk stalinistisk tillvägagångssätt.
Ingripande politik är en höger politik, liksom byggandet av Europeiska unionen, en annan stor attack på nationell
suveränitet. Den första stöder de amerikanska hegemoniska försök. Den andra stöder nyliberalismen och förstörelsen av
sociala rättigheter. Båda motiveras med vänster diskurser som åberopar de mänskliga rättigheterna, internationalism,
antirasism och anti-nationalism. I båda fallen har en desorienterad vänster efter kommunismens fall tagit sin
tillflykt i ett ”humanitär” och ”generösa” diskurs som helt saknar en realistisk analys av de globala
styrkeförhållandena. Med en sådan vänster behöver högern praktiskt taget ingen ideologi, det räcker med att nämna
mänskliga rättigheter.
Men dessa två politiker, ingripande och det europeiska bygget, är nu i en återvändsgränd, USA:s imperialism står inför
enorma svårigheter, både ekonomiska och diplomatiska och ingripande politik möter motstånd av en stor del av världen.
Knappast någon tror på ett annat Europa, ett socialt Europa, och den Europa som verkligen existerar, den nyliberala
(eftersom det är den enda möjliga), inte tilltalar arbetarna.
Naturligtvis dessa misslyckanden gynnar höger och extremhögern, men bara för att de flesta vänster rörelser har trott
att vägen till demokrati innebär att överge försvaret av fred, folkrätt och nationell suveränitet.
Jean Bricmont är professor i teoretisk fysik vid universitetet i Leuven (Belgien) och en ledande figur inom den
anti-imperialistiska rörelsen. Han har precis publicerat sin bok Impérialisme Humanitaire. Droits de l’homme, droit
d’ingérence, droit du plus fort? (Monthly Review Press, 2007).
Anteckningar
1. Mer om denna organisation finns i ”Colonialiste d’Extreme gauche?” av Ahmed Halfaoui.
2. Till exempel i februari 2011, i en broschyr distribuerat i Toulouse (Frankrike) om Libyen och hotet om ”folkmord”
tillskriven Gaddafi skrevs följande: ”Var är Europa? Var är Frankrike? Var är Amerika, USA? Var är de icke statliga
organisationerna?” och ”Är oljan och urans värde viktigare än det libyska folket?” Med andra ord, författarna till
flygbladet, som undertecknades bland annat av Libertarian Alternative, Europa Ekologi-The Greens, Förenade Vänster,
Mänskliga Rättigheters förbund, Arbetstagarna, Struggle Movement for Peace (utskottet 31), MRAP, NPA31, den lokala
organisationen av det franska kommunistpartiet, det tunisiska kommunistpartiet, vänsterpartiet 31 bland andra,
anklagade västvärlden för att inte ingripa på grund av ekonomiskt intresse. Vad författarna av denna broschyr tänkte
när det libyska nationella övergångsrådet lovade Frankrike att sälja 35 % av den libyska oljan? Oavsett om löftet
uppfylldes eller inte eller att olja var huruvida den verkliga orsaken till kriget mot Libyen.
3. Se t.ex. Why I Had to Challenge Amnesty International-USAs Claim That NATOs Presence Benefits Afghan Women,
Jodie Evans.
